Avsikterna är ädla, men verkligheten är inte alltid
Idag är det nästan en självklarhet att vårdhem är den bästa platsen för äldre som inte kan ta hand om sig själva. Även de äldre själva har kommit att tro på detta, i ett försök att skydda sina nära och kära från ytterligare bekymmer och lämna dem till institutionernas vård.
Men bryr sig dessa institutioner verkligen om de äldre som är hungriga? Kanske, men författaren till denna text var tvungen att ta hand om en svårt funktionshindrad släkting och en bekant med en mycket svår onkologisk sjukdom i Kaunas under sju år.
Det är uppenbart att om det inte hade varit för den ständiga granskningen och tvisterna med personalen på vårdhemmet, skulle den gamle mannens livsresa ha varit mycket kortare.
Och inställningen att om de (de äldre släktingarna) inte bryr sig om er, släktingarna, varför skulle då vi, den ständigt överarbetade medelålders personalen på vårdhem (och särskilt statliga vårdhem), bry oss om dem, är inte alls ett cyniskt skämt.
En annan kvinna som vårdades, trots tvister med läkar- och sjuksköterskekåren, hade extrem otur. Kvinnans onkologiska sjukdom utvecklades snabbt och den onkolog som hade börjat behandla henne var på semester, och trots att patienten uppenbarligen hade rätt till palliativ vård formaliserades denna tjänst först två veckor efter hennes död.
I ett desperat försök att skynda på processen blev den ansvariga medarbetaren inte förvånad över svaret: det rör sig trots allt om en betydande statlig förmån. Fast det var inte betalningen som var viktig, utan möjligheten att få ett besök av onkologläkarna så snart som möjligt.
Eftersom det inte fanns något rum i den palliativa vårdenheten vid den tiden. I själva verket erbjöds man i sjukhusets reception att vänta på en säng från kl. 14.00 till morgonen, tills en plats eventuellt skulle bli ledig (naturligtvis om någon gick bort).
Brist på medel eller brist på uppmärksamhet?
Ur statens synvinkel kommer vårt land snart att få slut på BNP-skapare, när det gäller spädbarn, som är nyckeln till detta, och de äldre kommer bara att vara en börda som kräver mycket extra kostnader.
Och även om man bortser från de äldre finns det många områden där det råder en desperat brist på finansiering. Det är delvis därför som det kan vara motiverat att personalen på offentliga vårdhem arbetar för en låg lön. Det är ett hårt arbete som kräver mycket tålamod, hälsa och nerver.
Och miljön är ofta sådan att livet för de äldre som inte kan gå bara förgylls av utsikten över årstidernas växlingar genom fönstren, och det finns inga massagestolar i sköterskornas salonger, inte heller någon avkopplande musikanläggning eller en gratis kaffemaskin.
Jag vårdade min släkting hemma i 3 månader enligt den algoritm som vi hade utarbetat tillsammans, och tog en av dem till ett statligt vårdhem för att vila.
Personalen gillade inte det särskilt mycket. För det är bäst för den person som vårdas att vara där hela 4 månader om året, kostnadsfritt, samtidigt.
Det var vad som hände under karantänen. Det kostade sköterskan ett svårt bränt ben som fick opereras, för varje gång jag gick till avdelningen under den 15 minuter långa karantänen fanns det en sköterska där, så det var omöjligt att ta bort plåstret och se vad som fanns under det.
Man kan bara drömma om att vården en dag kommer att se ut som i Italien. Där kan man se kassaskåp i verandorna på vårdhemmen för sköterskornas diamanter.
För trots de äldres handikapp, ålder och lämplighet, vilket ofta påpekas på våra vårdhem, om den som vårdas försöker uttrycka missnöje, kläs de varje morgon, om de eller deras anhöriga fortfarande kan önska det, i sina favoritkläder, sminkas och förs bort med sina diamanter, för att möta nästa dag i livet. Trots handikapp och ålderdom.
I min släktings påse med återlämnade mediciner, när han kom tillbaka från vårdhemmet, hittade jag ett starkt lugnande medel för epileptiker. De var inte nödvändiga för mannen eftersom det inte fanns någon anteckning om dem i vårdhemmets medicinska journal. När läkaren på hospicet tillfrågades om detta förklarades det att hon helt enkelt hade glömt att skriva in det i journalen.
Sanningen är att den anhörige gillar att prata till sent på kvällen. Vid en tidpunkt då det är brukligt på hospice att släcka lamporna och låta alla sova. Oavsett om de vill det eller inte.
Som ett lotteri
Det har funnits perioder på privata vårdhem genom åren. Om jag idag skulle behöva ta med mig en närstående dit, skulle jag redan veta var jag kunde lämna med gott samvete och var jag helst inte skulle sätta min fot, även om väggarna är dekorerade med originalmålningar, omgivningarna är välskötta och de anhöriga bjuds på kaffe när de kommer på besök.
Och i stället för att dricka kaffe skulle jag samvetsgrant lyfta på vårdgivarens filt för att se om det är blodigt i ljumsken.
Detta är något som släktingar som arbetar utomlands och som betalar pengar till litauiska privata vårdföretag för sina föräldrars vård bör känna till.
Vem ska skydda en gammal man när en laxsmörgås slits ur händerna på honom, när en ny sjuksköterska inte insåg att smörgåsen inte var till honom, utan till en VIP-kund eller en släkting till ägarna av vårdhemmet.
Det har alltså funnits vårdhem där anhöriga kan få besök när som helst, till och med sent på kvällen, och när sommaren kommer tas de med till lusthusen utomhus för att andas in den friska sommarluften och doften av blommorna som blommar på gården. På ett av dem går till och med institutionschefen själv och byter blöjor om hon inte har tillräckligt med händer.
Det var så hon vande sig vid att arbeta på ett norskt vårdhem i 14 år, för att sedan starta ett vårdhem i sitt hemland och tillämpa de erfarenheter hon fått där.
I Storbritannien har äldre rätt att byta ut sin lägenhet mot en liknande. Skillnaden är att på ett vårdhem bor den äldre i en lägenhet som liknar den i ett hem, men övervakas ständigt av sjuksköterskor, socialarbetare och annan vårdpersonal.
Att ta hand om en närstående är förstås en svår prövning. Å andra sidan är det en möjlighet att tillbringa tid med dina nära och kära medan de fortfarande är här och nu.
Och det är inte bara en oändlig uppgift och plikt. Våra förfäder hade bittra rum i sina hem eftersom det var kutym. Det här är andra tider. Och, naturligtvis, seder och bruk. Och trots allt kommer vi alla att bli gamla en dag. Och hur vi än önskar att ålderdomen kunde vara både ljus och värdig.
