Målaren blev slagen av mekanikern
Alla skolböcker har alltid hävdat att Fulton är ångbåtens uppfinnare.
Detta är inte helt korrekt.
Långt tidigare, år 1776, ”klämdes” en ångmaskin konstruerad av James Watt in i en 13 meter lång båt av fransmannen Claude de Jouffroy d’Abbaus.
Denna modell testades på floden Dubs, men kom inte till praktisk användning. Tydligen blev denne fransman därför omsprungen av berömmelsen som ångbåtens uppfinnare, trots att alla seriösa uppslagsverk försummade att nämna hans föregångare på ångbåtsområdet.
Fulton var mer lycklig, även om han började sin karriär som en porträttminiatyrmålare.
Han åkte till och med till England för att studera hos sin landsman Benjamin West, som var en framstående porträttmålare på sin tid.
Målaryrket verkade dock inte passa Fultons inre kall: han hade varit intresserad av mekanik sedan barnsben och tillbringade sina dagar i vapenaffären i sin hemstad Little Britain (Pennsylvania).
När han slutligen insåg att han hade små möjligheter att göra sig ett namn inom konsten, reste den ambitiöse unge mannen till Frankrike 1797 med andra planer för framtiden.
Med hjälp av inflytelserika landsmän, bland annat USA:s ambassadör i Frankrike, Robert Livingston, presenterades Fulton för industrialisterna där och fick möjlighet att experimentera i deras fabriker.
Napoleon underskattades
Vid den här tiden var Frankrike alltid i krig med någon, så Fulton bestämde sig för att det bästa sättet att vinna ära var att uppfinna ett effektivt vapen för Napoleons armé.
Först utvecklade han en slags torped som skulle spränga ett fiendefartyg i luften när den kom nära det.
Flera tester visade att torpeden inte alltid fungerade när den behövdes.
År 1800 föreslog Fulton Napoleon sin nya uppfinning, ubåten, som han kallade Nautilus.
Idag lockar det till ett leende, men på den tiden var det ett ganska seriöst och genomförbart projekt.
Under vattnet drevs den av en propeller som vreds för hand av en besättning på tre personer.
Intressant nog hade Nautilus också ett segel som kunde vecklas ut när det behövdes när fartyget flöt, och fällas upp som en regnrock när det var under vatten. Fulton var så övertygad om Nautilus framgång att han erbjöd sig att bygga den på egen bekostnad, men på villkor att han skulle få en rejäl bonus av fransmännen för varje brittiskt fartyg som sänktes.
Den Fulton-designade ubåten byggdes och testades till och med framgångsrikt.
Men när den misslyckades med att i smyg borda och spränga ett engelskt örlogsfartyg som närmade sig den franska kusten tappade Napoleon intresset för projektet.
Fulton försökte då intressera Napoleon och hans regering med ett annat förslag. År 1803 demonstrerade han på Seine ett märkligt fartyg som seglade utan segel eller åror och som drevs av en ångmaskin som vred om paddlar.
Tyvärr intresserade inte heller Fultons fartyg Napoleon.
Den store militäre ledaren och reformatorn uppskattade helt enkelt inte de möjligheter som den tekniska utvecklingen erbjöd.
Monstret vid Hudsonfloden
Ambassadör Livingstone, som var Fultons skyddsling, var mer framsynt.
Han var inte bara en framstående amerikansk politiker utan också en skicklig affärsman.
När Fultons idéer misslyckades i Europa återvände båda amerikanerna hem.
I Amerika använde Livingston sina kontakter för att säkra ensamrätten till att organisera ångbåtstrafiken på Hudsonfloden.
Själva ångbåtarna var ännu inte i sikte, men Livingston blickade framåt:
New Yorks spirande fabriker behövde råvaror, och det billigaste sättet att transportera dem var på floden. Livingston och Fulton, som hade blivit kompanjoner, skickade en ångmaskin från England och började bygga en ångbåt i en fabrik i New York.
Den skilde sig inte i storlek från något av de andra segelfartygen för godstransporter på Hudsonfloden vid den tiden.
Det var 40 meter långt, nästan fem meter brett och hade ett djupgående på 2,1 meter. På vardera sidan av fartyget stack skovelhjul med en diameter på 4,5 meter ut högt över sidorna och drevs av en ångmaskin på 20 hästkrafter. Fartyget hade två master för att bära seglen och en hög tratt mellan dem.
Den 17 augusti 1807 seglade den nya ångbåten uppför Hudsonfloden till Albany och väckte stort intresse bland New York-borna.
Tidningarna rapporterade att det rök- och eldsprutande ”Fultons monster” högljutt slog på vattnet med paddlar och skrämde de flodarbetare hon mötte längs vägen, och folk som stod längs Hudsonflodens stränder förundrades över hur lätt ”eldskeppet” uppströms körde ifrån segelfartygen och skonerterna med enkelskrov.
Ångbåten tillryggalade sträckan från New York till Albany, ca 150 miles, på 32 timmar, exklusive den tid som tillbringades på Livingstons herrgård i Clermont. Inom några dagar meddelades att ångbåten skulle gå i reguljär trafik på denna sträcka och transportera passagerare och gods.
Den 11 februari 1809 patenterade Fulton sin första ångbåt och byggde senare flera till, men större, tillsammans med Livingstone. Dessutom sattes huvar på drivhjulen för att minska risken för stänk och göra dem säkrare.
Felaktig benämning
Fultons första ångbåt kallas idag ofta för Clermont, men fartygets konstruktör och byggare hade själv kallat den North River Steamboat, där Clermont var Livingstons herrgård vid Hudsonfloden, där ångbåten hade stannat på sin jungfruresa.
Den felaktiga benämningen ”Clermont” uppstod när en vän två år efter Fultons död gav ut en bok om den amerikanske ingenjören och uppfinnaren.
Boken ansågs vara en auktoritativ källa, och det felaktiga namnet på Fultons första ångfartyg förevigades i efterföljande rapporter.
Och när fartyget seglade var det ingen som kallade det Clermont.
Åtminstone i de första ångfartygens registreringsböcker nämns inte detta namn.
Ättlingar till Fultons ångare
Fultons ångbåtsmodell har visat sig vara hållbar. Dess ”ättlingar” finns kvar än idag. Den äldsta hjulångaren som fortfarande seglar på Norges största sjö, Mjosa, är Skiblander, som gjorde sin jungfruresa den 2 augusti 1856.
År 1888 ersattes den med en ångmaskin. Ångaren sjönk två gånger, 1937 och 1967, men kunde alltid bärgas, repareras och sjösättas.
Den 14 juni 2005 fick fartyget status som ett norskt historiskt monument. Det är första gången som ett rörligt föremål får detta erkännande.
Dresden Shipping S’e4chsische Dampfschiffahrt har den äldsta och största flottan av hjulångare i världen.
Den s.k. ”Vita flottan” består av nio ångare byggda mellan 1879 och 1929.
Samtliga är fortfarande i drift och transporterar 700.000 passagerare per år.
Goete, ett hjulångfartyg byggt 1913, trafikerar Rhen. Det är den största ångbåten i sitt slag i världen.
Schweiz har också en stor flotta av historiska hjulångare. Historiska hjulångare trafikerar också Mississippifloden (USA), men deras drivhjul är placerade baktill på ångaren, inte på sidorna.