Monikas cykelresa på några månader förvandlades till ett tvåårigt äventyr: hennes oväntade möte med en miljonär och vart hon inte skulle vilja återvända

På två år cyklade hon 25.000 km.När Monika talar om hur cykelhobbyn började, minns hon ett smärtsamt förflutet, då hon ville fly från en mörk och sorglig verklighet.

”Mina resor började inte med en önskan om att se världen eller nya platser. Jag hade en ätstörning i många år och under lång tid kunde jag inte hitta något sätt att bli bättre, att bryta den onda cirkeln.

Under den värsta perioden, när jag inte förstod någonting och funderade på hur jag skulle ta mig ur min apati, kom idén om att cykla till mig.

Den här aktiviteten blev ett verktyg som hjälpte mig att hitta glädje och mening igen”, säger Overlingytė.

Monika gjorde upp en plan för att cykla från Polen till Iran och sedan tillbaka igen – en resa som skulle ta upp till sex månader.

”Jag var inte tekniskt redo att tillbringa mer tid på resande fot och jag visste inte om jag skulle ha tillräckligt med besparingar. Efter Iran fattade jag ett mycket djärvt beslut om att resa till Centralasien med minimala resurser. Sedan kom Indien, Nepal och Sydostasien.

Efter Iran var allt oplanerat och jag oroade mig ofta för om jag skulle lyckas eller om jag skulle behöva ge upp och åka hem.

Ett tag var jag till och med tvungen att avstå från min sjukförsäkring eftersom jag inte hade råd med den. Men steg för steg, med stor envishet, lyckades jag tillbringa så mycket tid med att resa och dela med mig av mina erfarenheter. Jag kan fortfarande inte tro det – någon form av magi.

Jag är oerhört tacksam mot mina följare, utan dem skulle jag inte vara där jag är i dag”, säger Overlingytė. Under sin tvååriga resa har Monika besökt 21 länder – Polen, Slovakien, Ungern, Serbien, Rumänien, Bulgarien, Grekland, Turkiet, Cypern, Sakartvel, Armenien, Iran, Kazakstan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan, Indien, Sri Lanka, Nepal, Thailand och Laos.

”Jag har redan tillryggalagt mer än 25 000 km på den här resan. Jag håller inte längre reda på hur många kilometer jag går varje dag.

Eftersom det är en lång resa måste jag känna att jag inte får överdriva. Jag måste ta hand om min hälsa och sakta ner, vila mer och inte blinka som ett utbränt öga”, förklarar resenären.

Av alla platser hon besökte blev Monika mest imponerad av de avlägsna halvöknarna i Kazakstan, där hon aldrig mötte en levande ande när hon körde hela dagen, bara vinden och rytmen från sitt eget hjärta.

”Det var också oförglömligt att bestiga de högsta bergspassen i Himalaya på mer än 5.000 meters höjd. Det var en riktig utmaning på cykel”, säger Overlingytė. – Dessutom gjorde de otroliga panoramavyerna i Tadzjikistan och Kirgizistan ett djupt intryck.

Cypern, med sina vackra och lugna stränder under lågsäsong, var också en speciell plats.”

Eftersom hon inte tycker om storstäder säger Monika att hon inte skulle vilja återvända till Teheran i Iran, Delhi eller Mumbai i Indien eller Bangkok i Thailand.

”Det fanns andra platser där upplevelsen inte var trevlig, så jag skulle inte riktigt vilja åka tillbaka. Uzbekistan, till exempel, med sin tryckande hetta, där man var tvungen att gå mycket långa sträckor och ta sig fram på dåliga vägar för att komma till närmaste stad och fylla på vatten eller köpa mat. Det var en riktigt utmanande region.

Även om sådana upplevelser har sitt värde och jag är tacksam för dem, skulle jag inte vilja upprepa dem”, säger Overlingytė. Reser ensam och får oönskad uppmärksamhet Monika cyklar inte bara i turisttäta städer utan även i avlägsna områden som ännu inte påverkats av turismen.

”Sydostasien, där jag cyklar nu, är verkligen turistiskt jämfört med de platser jag har varit på tidigare. Det är först nu, när jag färdas på småvägarna i Laos, som jag kan se att den ekonomiska situationen inte är så bra.

Detta ger unika möjligheter att uppleva det autentiska lokala livet. Alla lokalbor har det bredaste leendet på läpparna när de ser mig cykla förbi”, säger Overlingytė.

När man hör om Monikas reseberättelser och ser de platser hon besöker är det många som tycker att det inte verkar särskilt säkert.

Hon säger dock själv att hon känner sig mindre säker på de europeiska vägarna. ”Jag har blivit påkörd av distraherade förare ett par gånger i Spanien och Ungern.

Vi har inte en så populär skoter- eller cykelkultur här, så förarna är inte vana vid dem, de lägger inte märke till dem och det sker fler olyckor. Men att resa ensam och campa på landsbygden i Europa är oumbärligt.

Jag kände mig också mycket säker i Centralasien, men nu är jag i Sydostasien”, säger Overlingytė. – Som kvinnlig resenär har jag upplevt de mest obehagliga situationerna med fysiska trakasserier i Turkiet och Armenien. Jag har också fått en hel del oönskad uppmärksamhet i Iran och Indien.

Under de senaste två åren har jag varit mycket stressad över min säkerhet, men jag försöker alltid följa min intuition och behålla lugnet om jag befinner mig i en riskfylld situation, även om det inte alltid fungerar.” Jag har blivit påkörd av distraherade förare ett par gånger i Spanien och Ungern.

Med så mycket tid på vägarna är det normalt att Monicas dagar är varierande – ibland försöker hon se så många platser som möjligt och ibland gör hon inga utflykter för att koppla av. ”Det händer att jag under några månader känner mig väldigt nyfiken, vill besöka mer turistiga platser och åka långa sträckor.

Sedan kommer det en period då jag känner mig trött och ingenting intresserar mig längre. Jag vill hitta en lugn, stillasittande plats där jag kan tillbringa lite tid och föryngra mig i alla avseenden.

När man reser länge utan avbrott vänjer sig ögonen vid de vackra vyerna, de blir så bekanta att de slutar att överraska”, säger Overlingytė. Enligt Monika hjälper detta livsäventyr dig att inse hur lite du behöver för att känna dig lycklig.

Numera finner hon till exempel glädje i enkla saker: en kopp kaffe med en bok i handen, en middag i naturen, i ett tält. ”När jag har möjlighet bor jag på ett pensionat för att arbeta och redigera videor.

Naturligtvis går jag då och då på kaféer, restauranger och smakar på lokal mat. Allt beror på vilket land det är – när jag reste i Europa hade jag råd med färre av dessa bekvämligheter och nöjen”, säger Overlingytė.

Varje månad är olika när det gäller ekonomin, så det finns inget specifikt belopp som hon måste spendera.

”Allt beror på landet, tekniska hinder, reparationer, nyinköp. Väderförhållandena påverkar också om man behöver vara under tak oftare. Jag försöker alltid att inte spendera för mycket, att leva minimalt”, förklarar resenären.

Resan har också varit en andlig upptäckt Under sin två år långa resa har Monika varit med om många intressanta äventyr.

I Iran, till exempel, träffade hon oväntat en lokal miljonär. ”Jag träffade vad jag trodde var en enkel man och hans dotter i ett köpcentrum. Jag blev inbjuden att sova över, och samma kväll visste jag inte var jag skulle göra av min blus, så jag var mycket orolig.

När jag kom fram till grinden till hans hus blev jag överväldigad – en enorm grind och en lång väg, som i filmerna, till en enorm ranch. Det visade sig att jag träffade en lokal miljonär, respekterad av alla. Det var otroligt att tillbringa två dagar där och att höra intressanta historier från en man som har uppnått så mycket.

I Kazakstan var jag tvungen att korsa en halvöken där det inte finns en levande ande inom en radie av 100 km. Innan jag åkte dit hörde jag av en lokalinvånare att en man hade dött av värmeutmattning för ett par dagar sedan där jag skulle åka. Jag ville inte vända mig om och titta djävulen i ögonen.

Det var ett lyckligt slut, trots att jag körde vilse på sandiga vägar, jagades av en häst mitt ute i ingenstans och nådde civilisationen utan vatten. Och i Mumbai fick jag en otrolig gåva – några dagar på ett lyxhotell.

Det var en minnesvärd upplevelse när jag kom dit på min cykel, genomblöt av svett och utmattad av den tunga trafiken, och en anställd sa till mig på ett mycket subtilt sätt att det kanske skulle bli för dyrt för mig”, minns Overlingytė.

Monika har inte undgått att drabbas av olika sjukdomar och hälsoproblem under sina långa resor. Senast drabbades hon av en tropisk bacill. ”Jag har haft kroniska sjukdomar under de senaste sex månaderna, så tillfälliga baciller skrämmer mig inte lika mycket.

Att vara sjuk och resa är mer stressande eftersom det är oroande när man inte vet vart man ska vända sig för att få hjälp och vilken kvalitet på servicen man kommer att få.

Ofta ordineras läkemedel vars ursprung och effekt är oklar. Vid sådana tillfällen vill jag verkligen återvända hem, där jag känner mig trygg, i en bekant miljö och kan lita på läkarna och deras behandlingsmetoder”, medger hon.

Monika är ännu inte säker på när hon kommer att återvända hem, men hon säger att hon saknar sitt hemland och sin familj, som hon gärna skulle vilja krama hårt och sätta sig ner vid bordet med.

”De här mötena får vänta. Ibland tittar jag på flygpriser och funderar på möjligheten att åka hem för en kort tid, men tyvärr är biljetterna ofta för dyra.

Drömmen om att resa kräver en hel del uppoffringar och jag saknar alla högtider och speciella tillfällen. Det finns en känsla av ensamhet, även i en folkmassa.

Ofta saknas trygghet och komfort, men jag har vant mig vid det, och om jag känner mig ledsen stannar jag kvar och går vidare, för jag vet att allt är tillfälligt”, säger Overlingytė.

Enligt Monika var resan inte bara en fysisk utmaning utan också en andlig upptäckt – hon lärde sig att älska och acceptera sig själv trots de svårigheter hon ställdes inför.

”Jag utsattes för olika situationer, olika människor och kulturer, och jag fann en djupare kontakt inte bara med mig själv utan också med andra. Resandet har också gjort det möjligt för mig att bygga upp och stärka meningsfulla relationer med de människor jag mött längs vägen.

De djupa och annorlunda konversationerna var verkligen en ögonöppnare. Genom att interagera med lokalbefolkningen och andra resenärer kände jag hur viktigt det är att vara öppen, att vara 100 % sig själv och att acceptera andra som de är.

Jag hade samma konversation med en miljonär jag träffade eller en enkel gatuarbetare. Jag är fortfarande i inlärningsprocessen och jag försöker tillämpa allt jag har lärt mig på den här resan i mitt dagliga liv. Jag har också lärt mig att varje dag och varje utmaning är en möjlighet att växa och utvecklas”, säger resenären.

För en månad sedan påbörjade Monika nästa del av sin resa i Sydostasien, och som hon säger har hon fortfarande tusentals kilometer kvar genom Laos, Vietnam, Kambodja, Thailand, Malaysia och Indonesien. ”Jag har stora drömmar och planerar att vidga mina vyer och så småningom ta mig till Australien.

Om hälsan och resurserna tillåter vill jag försöka mig på det där”, säger Monika om sina framtidsplaner.