Lantbrukaren Mindaugas Gudelis: ”Om 10 år kommer det inte att finnas några små gårdar kvar i Litauen”

Varför har mjölkpriserna stigit varje år sedan 2011 och varför försvinner småjordbruken i Litauen? Kommer vi snart att tvingas glömma smaken av naturlig mjölk? Hur ser bönderna själva på situationen och hur ser de på framtiden för jordbruket i Litauen?

Vi talade med Mindaugas Gudelis, en jordbrukare som bor i Mažeikiai-distriktet, som har bytt ut sitt liv i Klaipėda mot landsbygden och börjat odla, men som inte planerar att göra några fler investeringar i sin gård på grund av den instabila mjölkmarknaden och den oklara framtiden för jordbruket.

Allmänheten säger att mjölkpriserna pressas ned av dåligt väder, små gårdar som försvinner och kosjukdomar. Stämmer detta? Eller är detta bara en del av sanningen?

Vi, det vill säga Litauen, befinner oss på Europeiska unionens globala marknad, eftersom priset på både mjölk och spannmål beror på priset på råvarubörsen. Sanningen är att småjordbruken försvinner i snabb takt, antalet kor minskar, och det gör även mjölken.

Efterfrågan växer och bönderna kan inte möta den. Och detta är inte bara ett problem här, utan i hela Europa. Situationen är särskilt svår i Tyskland, där ett stort antal kor är sjuka. Här är kosjukdomarna kroniska och många bönder håller på att förlora greppet om sina gårdar. Och situationen är som pressen beskriver den.

Litauen är ett jordbruksland. Förr i tiden kunde en litauer som bodde på landsbygden inte föreställa sig ett liv utan gröna fingrar. Så varför försvinner de små kofarmarna i vårt land nu, trots att det sägs att ingen lever så bra som bönderna?

En av anledningarna till att småjordbruken försvinner i Litauen är att jordbrukarna inte går med i kooperativ, och de går inte med för att de inte ser fördelarna.

Om jag till exempel ville gå med i ett kooperativ tillsammans med min granne som är jordbrukare skulle jag behöva starta ett företag, anställa en revisor och ha en företagsledare.

Problemet är att jordbrukarna inte är villiga att ta risker eftersom mjölkmarknaden är extremt instabil. Mjölkpriset stiger nu, men för bara ett år sedan hade mjölkpriset sjunkit till 20 cent per liter, och bönderna protesterade, hällde ut mjölk på fälten och gav bort den gratis eftersom den inte var värd att sälja.

Exempelvis ökade det genomsnittliga inköpspriset för naturmjölk i Litauen för tredje månaden i rad i oktober i år till 512,92 euro per ton, jämfört med 290 euro per ton för ett år sedan.

Detta är bara ett års intervall, men jag beräknar investeringar fem år framåt. Kan jag med denna vetskap ta risken att ta stora lån, att binda mig till bankerna, när försäljningspriset på mjölk fluktuerar med hundratals procent på ett år? Det är därför som jordbrukarna säljer sina kor till polackerna och lägger ned sina gårdar.

I januari 2020 fanns det 242 000 kor i Litauen, och 30 854 små gårdar höll dessa kor. I år, i november, fanns det bara 203 000 kor kvar i Litauen. På fyra år har antalet kor minskat till 39 000 och det finns bara 16 723 gårdar kvar.

Försvinner verkligen gårdarna så snabbt i Litauen?

Här är siffrorna för de senaste fyra åren: i januari 2020 fanns det 242 000 kor i Litauen, och 30 854 små gårdar höll dessa kor.

I november i år fanns det 203 000 kor kvar i Litauen. På fyra år har antalet kor minskat till 39 000 och det finns bara 16 723 gårdar kvar. I själva verket har antalet gårdar halverats. De har försvunnit och kommer att fortsätta att försvinna.

Varför är det så? Är det den instabila mjölkmarknaden som är huvudorsaken?

Ja, det är det. Hela EU:s ekonomiska bas är inriktad på stora gårdar, för ju större gården är, desto lägre blir kostnaden för mjölkproduktionen. Jag har till exempel 30 kor på min gård och du har 200.

Båda våra gårdar behöver producera en viss mängd foder, men våra verktyg är desamma – båda gårdarna behöver specialmaskiner, traktorer, och sedan har vi bränslekostnaderna… När jag som småbrukare köper maskiner kommer de inte att betala tillbaka sig, med tanke på hur många kor jag har.

Så det finns bara en utväg – antingen går man med i en gemensam organisation eller så förstör man gården. Det senare alternativet är att föredra för litauerna, eftersom det är omöjligt att planera mjölkpriserna flera år i förväg. Vi småbönder lever från våg till våg.

EU:s politik har uppmuntrat till skapandet av småjordbruk. Det har trots allt funnits, och finns fortfarande, en stor mängd finansiering och stöd för att skapa sådana gårdar. Lantbrukare skriver projekt, lämnar in ansökningar och får bidrag för att bygga moderna gårdar och köpa maskiner. Står några av de moderna ladorna och gårdarna tomma nu?

Vad som har hänt är att EU:s politik inte har anpassats till den litauiska jordbrukspolitiken. Det finns ingen sammanhängande, stabil strategi för jordbruket i Litauen. Om man ser till situationen inom jordbruket i landet idag, vem kan svara på frågan – vad vill staten ha från jordbruket? Vi jordbrukare förstår inte.

EU har investerat cirka 100 000 euro i min gård. Pengarna har använts till att köpa en traktor och till att modernisera ladugården, men hur länge korna på min gård kommer att bo där kan jag inte säga. EU ger inte pengar utan anledning, utan bönderna måste följa reglerna. En del av dem är överdrivna.

Till exempel den gröna given, komplexa planer och förfaranden för gödselmedel, avgifter för den gas som kor släpper ut i luften. Samma sak med punktskatten på bränsle – de gör nu bränslet dyrare för jordbrukarna eftersom det inte är miljövänligt, men det finns inget alternativ för oss.

Återigen skapas en kedja – om bränslet går upp med 10-15 cent per liter för mig som jordbrukare, kommer mjölk, kött, bröd och alla andra jordbruksprodukter att gå upp med samma belopp för konsumenten.

Förra året brände bönderna stora bål på sina åkrar och protesterade framför parlamentet Seimas mot de överdrivna kraven på grund av de styrandes jordbrukspolitik. Var det någon fördel med detta?

Som jag kan se idag fanns det ingen. Mejerimarknaden har stagnerat ända sedan dess. Även om priset fortsätter att stiga kommer det säkert inte att uppmuntra människor att starta gårdar, köpa kor och hoppas på ett lugnt, bra och rikt liv.

Antalet kor kommer att fortsätta att sjunka stadigt och mjölkpriserna kommer att fortsätta att stiga. Staten hade för avsikt att ta initiativ till en mjölklag, men alla initiativ har lagts på hyllan.

I dag säljer jag mjölk till ett förädlingsföretag utan något kontrakt som definierar hur mycket pengar jag får. Jag levererar mjölken till inköpsstationen till det marknadspris som gällde för en eller två veckor sedan och jag får betalt retroaktivt, eftersom det inte finns någon skiljedomare som reglerar hela processen i lag.

I Frankrike är denna marknad reglerad, men här lämnas allt jordbruk åt sitt öde och vi övervakas endast av EU. Oavsett vad EU säger och oavsett vilka krav som ställs uppifrån, så är det vad vi gör. I blindo. Varför det är så är det ingen som säger.

Antingen vet inte politikerna, vet inte, bryr sig inte, eller så bryr de sig helt enkelt inte. Hittills har det funnits en standarduppfattning av mjölkproduktion – du har en ko, du mjölkar den, du levererar mjölken. Och det är jobbet.

Och att det finns hundratals andra saker, jobb, krav – det är det ingen som tittar på. Det är därför de stora gårdarna, som föddes eller omvandlades från kollektiva gårdar, fortsätter att expandera, medan de små kastar upp händerna, blir trötta och spottar på hela saken.

Låter väldigt pessimistiskt. Ser du lika dystert på framtiden för Litauens småjordbruk?

Jag tror att det under de kommande 10 åren inte kommer att finnas några småbruk alls i Litauen. Vi är på väg tillbaka till den tid då vi hade en ”ljus framtid”. Det vill säga, vi sluter cirkeln och går tillbaka till kollektivjordbruken, men nu kommer de att kallas något annat – jordbruksföretag. De kommer att förbli Linas Agro, Lytagra osv. De kommer att bli de största livsmedelsproducenterna och mjölkleverantörerna i Litauen.

Hur kommer detta att påverka priserna?

Våra politiker har en gyllene fras – ”marknaden kommer att berätta”. Så det är svaret – varför bry sig? Om det blir krig kommer marknaden att vara på ett sätt; om det inte blir krig kommer marknaden att vara på ett annat sätt. Varför bry sig om att oroa sig för idag så att morgondagen blir bättre? För vad kommer EU att säga om hur vi kommer att se ut i förhållande till andra europeiska länder som också lever på en fri marknad?

Jag gör inga investeringar i gården i år eftersom jag inte ser någon mening med det. Vi ligger på break-even. För inte så länge sedan, när mjölkpriserna sjönk, var jag tvungen att betala 10 cent per liter, låna och betala själv.

Tänk om det var så här det såg ut på ett kontor – chefen kommer in i slutet av månaden och säger till sin medarbetare: ”Du har fått din lön, men du måste fortfarande betala för kontoret, telefonen och arbetsredskapen.” Skulle någon vilja starta ett sådant företag? Ungefär så ser vardagen ut för en småbrukare idag.