Den offentliga diskussionen om genusfrågor är dock tyvärr sensationalistisk och reaktionär. Denna trend är farlig.
I stället för att syfta till att förbättra folkhälsan, främja relationsfärdigheter och stärka det kritiska tänkandet blir debatten om sexualundervisning ofta ett verktyg för manipulation som sprider rädsla och misstro.
Ett land som inte ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt sexualundervisning förlorar inte bara på hälsoindikatorerna: Litauen ligger i botten av den europeiska rankningen när det gäller sexuellt överförbara infektioner och oönskade aborter, utan förlorar också på de sociala spänningarna. Sexualundervisningen i Litauen är fylld av felaktig information och manipulativa nyheter.
År 2014 ansåg 90% av litauerna att sexualundervisning borde vara obligatoriskt i skolorna, medan en undersökning från 2023 visar att hälften av de tillfrågade inte höll med om detta påstående. Skillnaden är enorm.
Detta påverkas av antigenderism, en internationell politisk rörelse som hindrar utvecklingen av jämställdhet och hbtqi-rättigheter genom att framställa dessa strävanden som ett hot mot traditionella värderingar och samhällets stabilitet.
Anti-genderister använder ofta begreppet ”genderism” för att negativt beskriva olika jämställdhetsinitiativ.
Antigenderismen förlitar sig också i hög grad på felaktig information och skrämselpropaganda och hävdar att olika genusfrågor hotar familjens och samhällets välbefinnande. I Litauen används denna politiska rörelse för att förstärka vissa radikala politiska agendor.
För att bättre förstå hur antigenderistiska narrativ påverkar sexualundervisningen i Litauen genomförde jag en studie om ”Sex Education as a Tool in Anti-Genderist Propaganda”, som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Baltic Worlds.
Analysen visar att antigenderismen framställer sexualundervisning som ett hot mot traditionella värderingar och till och med mot nationens suveränitet! Frågan är subtilt formulerad: ska vi underkasta oss de regler och ”ideologier” som drivs av påstådda ”genderister” som Europeiska unionen (”eurosodom”), eller ska vi vända oss till Ryssland, som inte är perfekt, men som åtminstone skyddar ”traditionella värderingar”?
Antigenderism ger sexualundervisning omätbar makt: antingen för att skydda eller för att förstöra traditionella värderingar och staten själv.
På ett sätt blir sexutbildning frontlinjen i den antigenderistiska världsbilden.
Och föräldrar framställs av anti-genderistisk propaganda som maktlösa, som måste komma överens med den felaktiga representationen av ”könsteorier”, som falskt hävdar att barn inte längre kan ha ett kön, eller att barn måste prova olika sexuella läggningar etc.
Här framställs den offentliga skolan som ”tvingar barn och deras familjer att bli HBTI+”, ”försöker sudda ut idéer om femininitet och maskulinitet” och ”uppmuntrar barn att ha sex i unga år”.
De citerade uttalandena backas naturligtvis inte upp av faktiska redogörelser för sådana avsikter.
De bygger på rykten, falska nyheter, skrämselstrategier och en apokalyptisk framtidsbild.
Det är relevant att nämna att när det gäller barn är det pojkar som är mest oroliga (flickor lämnas därhän): det hävdas att ”maskuliniteten ska förstöras genom att män förvandlas till kvinnor eller transpersoner”.
De citerade budskapen destabiliserar samhället genom att förmedla känslan av att barn och staten är i fara. Föräldrarna mobiliseras till misstro mot utbildningssystemet, till kamp och motstånd.
Vissa föräldrar har en militär inställning till sexualundervisning och kommer till skolmöten inte för att diskutera utan för att vinna striden, genom att angripa ståndpunkter som ingen försvarar.
Föräldrar till elever litar inte på lärare och vice versa. Föräldrarna ser inte heller poängen med att diskutera sinsemellan.
I de mest radikala fallen ifrågasätter antigenderismen till och med demokratins principer eller värdet av att tillhöra Europeiska unionen. För Putins Ryssland är detta naturligtvis bekvämt.
Man kan fråga sig om denna flodvåg av antigenderistiska idéer kan vara berättigad och ett svar på ”radikal HBTI+-ideologi”.
Att antigenderistiska idéer lyfts fram är dock inte ett svar på jämställdhets- och hbtqi-frågor, utan på felaktiga budskap om målen för jämställdhets- och hbtqi-rörelsen.
Till exempel att säga att barn kommer att introduceras till ”72-könsideologin” på dagis eller att ”sjätteklassare kommer att få lära sig hur man gör kondomer för oralsex”.
Sådana ambitioner har ingen motsvarighet i verkligheten, så antigenderism attackerar positioner som ingen håller.
Om man tittar på statsapparaten finns det inga strategiska ansträngningar för att minska antalet manipulativa, sexistiska budskap och öka allmänhetens motståndskraft mot dem.
Den antigenderistiska rörelsen i Litauen sprider sig också på ett kraftfullt sätt eftersom det litauiska samhället är EU:s granskare av trovärdigheten i nyheter som finns på sociala nätverk.
Omfattande jämställdhetsintegrering kan bli en viktig del av den nationella säkerhetsstrategin.
Det kan fungera som ett motpropagandaverktyg för att öka allmänhetens medvetenhet. Sexualundervisning har potential att skapa friskare och mer välinformerade samhällen.
Välinformerade och kritiskt tänkande medborgare är mindre benägna att låta sig påverkas av populistisk, könsdiskriminerande retorik och mer villiga att bidra till ett samhälle där man pratar, förhandlar och är trygg.
