”Vakaro žinios” har redan skrivit om apotekarnas svåra vardag, om hur de pressas av sina arbetsgivare att desperat försöka sälja så mycket som möjligt av vissa läkemedel och kosttillskott, trots att kunden inte behöver dem.
Farmaceuterna måste kämpa för den grundläggande rätten att äta lunch eller gå på toaletten. Slutligen har de rätt att kalla sig farmaceuter, specialister inom sitt område, och inte försäljare, skönhetsspecialister, som de nu kallas av folket själva, som är förvånade över att apoteken på något sätt håller på att förvandlas till ”butiker” för läppstift, mascara eller håroljor.
Daiva, en apotekare som av förklarliga skäl inte ville avslöja sitt namn eller ansikte, berättade för Vakaro žinios om apotekarnas situation utan några som helst antydningar. ”Jag vill fortfarande arbeta, så jag vill inte gå ut offentligt”, sa hon kortfattat.
– Ni farmaceuter frågar alltid hur personen mår när de kommer in, men hur mår du?
– Vi känner oss olika (suckar). Arbetet är hårt, det handlar om att arbeta med människor, och människor kommer oftast sjuka till apoteket.
De är både arga och otåliga, vilket är förståeligt, eftersom de är utmattade av sin egen eller sina släktingars sjukdom. I det här jobbet måste du behålla lugnet så att du kan arbeta professionellt och inte begå misstag.
En stressig situation kan till och med leda till att man inte kan räkna kassan.
– Vem är farmaceut idag?
– Å ena sidan presenteras vi som farmaceuter, å andra sidan vill vi att farmaceuter ska klassificeras som hälso- och sjukvårdspersonal.
Tyvärr är de inte det, eftersom ministeriets inställning är att vi fortfarande saknar något – även om vi kan göra allt.
Tydligen förtjänar vi inte att vara vårdpersonal så att vi kan arbeta mer som ett team. Samma läkare skulle ha en annan inställning till oss, eftersom vi nu ofta ses som konkurrenter.
– Och folk litar på dig?
– Ja, det gör jag.
Men det finns också en nackdel för arbetsgivarna, som vet mycket väl att apotekarna förtjänar sina kunders förtroende och att de fortsätter att komma tillbaka, och som tvingar dem att sälja produkter som är mer lönsamma för arbetsgivarna, för kedjorna, eftersom denna försäljning är mer lönsam för dem.
Vi sitter i en fälla eftersom de inte vill höja lönerna, de säger att man kan tjäna en premie och att man kan tjäna den genom att sälja det som de skriver ut.
Det beror på farmaceutens inställning – om man kan sänka sig till att arbeta för pengar utan att se om produkten verkligen är bra och om personen får det bästa alternativet för tillfället.
Det finns mycket utrymme för manipulation nu. Vi har många kosttillskott; det finns en växtbaserad medicin, men det är en medicin; och det finns ett växtbaserat tillskott, och de säger, du säljer tillskottet, du kommer att gynnas. Och det säljs på det sättet till en person.
Det finns till exempel sirap mot hosta, och när en person är oinformerad kan han erbjudas ett kosttillskott. Men det kommer inte att hjälpa till med en allvarlig sjukdom. Och det är en fråga för farmaceutens samvete. Och det finns alla typer av dem.
Om de ser att din kollegas försäljning är bra och din är dålig, kommer du att få kommentarer från din linjechef, apotekschefen, regionchefen. Det kan bli samtal med dig.
– En farmaceut är trots allt inte en säljare som desperat behöver sälja.
– Vi vet hur mycket som behövs, men pressen ligger på oss. Om det finns en regionchef och han vill att apoteken i hans region ska sälja vissa produkter, så är han under press.
För några månader sedan offentliggjordes brev till apoteken i en region: ”Varför är försäljningen dålig? Om den fortsätter att vara så här dålig kommer jag att komma och se hur ni säljer. Det var ett hotfullt brev. Den regionchefen blev tillsagd att säga adjö…
Och vad har förändrats? Breven är borta, men samtalen finns kvar. Trycket finns fortfarande kvar, men strategin har omprövats. Samtal är nämligen svårare att bevisa. Genom mobbning tvingas apotekarna att sälja de produkter som de specificerar.
– Är ditt yrke respekterat?
– Folk kommer in på apoteket och frågar: Var är försäljaren? Jag säger att det inte finns någon försäljare, bara en farmaceut.
Men det är så vi är. Apoteken säljer parfym, hårfärger, läppstift. Och det senaste är ”Eurovarmacies”, där du köper för, tror jag, 20 euro och får en kupong med ett extra kvitto, så att du kan köpa torr frukost för 1 cent på Maxima en vecka, sedan te nästa vecka, sedan ketchup nästa vecka.
Och apotekspersonalen måste informera dig om att det saknas till exempel 3 euro på kupongen. Du kanske vill köpa något annat? Du får en check som du kan köpa ketchup för… För mig är det under ”plintus”…
Frågan är om vårt land är så rikt att det tar fem år att utbilda farmaceuter som när de tar examen inte tillhandahåller farmaceutiska tjänster utan ger råd om hårfärg, ketchup och parfym.
– Vad är apotekarnas löner?
– Lönerna är topphemliga, du kan inte berätta för någon. De varierar mycket mellan olika regioner. Det är en stor besvikelse att en apotekare som har arbetat i samma kedja i 15 år eller mer kan tjäna 1000 euro mindre än en nyanställd som precis har avslutat sina studier.
Den gamla apotekaren arbetar och arbetar, och om man inte ger ungdomarna vad de vill ha så kommer de inte att arbeta. Eller så kan du fortfarande få en löneförhöjning när du säger att du ska gå till en annan kedja.
Men hur mycket kommer du att ta? Hur många nätverk? ”Eurovaistinė, Camelia, Norfa, Gintarinė och Benu, det senare inte ens i alla städer. Vart kommer du att gå?
– Vilka förändringar förväntar du dig?
– För ett och ett halvt år sedan hade vi en stor kamp, vi kämpade för att en apotekare måste arbeta på ett apotek.
Vi vann, men apotekskedjorna ville inte göra det, de ville hellre ha en apoteksassistent med mindre utbildning som är billigare som arbetskraft.
För dem är det samma sak, det är viktigt att ha en person på apoteket som kan sälja det som behövs. Men det finns ingen som helst kontroll av om kedjorna lever upp till detta.
Vi hör från kollegor i olika städer, särskilt de som ligger långt från Vilnius och Kaunas, att detta inte följs.
Apoteken är inte bemannade med farmaceuter på kvällar och helger. Han (den biträdande apotekaren – författarens anmärkning) kan arbeta självständigt, men en farmaceut måste arbeta på apoteket. Vi hoppas att staten kommer att kontrollera det.
Farmaceuter är inte de onda, och vi vill att farmaceuter ska kunna erbjuda människor det de behöver mest i sitt arbete, snarare än att titta på deras kvitto för att se om de har en eller fem artiklar.
Vad är den genomsnittliga checken. Så att apotekaren inte tittar på varför han säljer ett märke av goda bakterier och inte det märke som de (arbetsgivarna) vill ha.
Apotekaren tittar på sammansättningen, vad som är mest fördelaktigt, och priset, vad folk kan köpa.
En annan sak är att farmaceuterna inte kan beställa vad de vill på apoteket. Det får de inte. De visar inte ens alla tillgängliga leverantörer, eller så ser man att någon har något men man kan inte beställa det.
Självklart kan man beställa via telefon, självklart kommer leverantören med det. Men du kan inte boka den varan, du kan inte skapa vad som kallas ett produktkort. För du måste sälja det som arbetsgivarna behöver och för det som de behöver.
Allt vi begär är att få arbeta, att få vara den bästa människa vi kan vara.
– Du har fortfarande kontaktat de ansvariga myndigheterna i landet om problemen, vad lovar de dig?
– Ingen åtgärd. För ett år sedan hade vi en diskussion om ämnet, och vad hände? Ingenting.
– Men staten är befälhavaren för sin ”gård”.
– I det här fallet är det ett oligopol, eftersom du kan se hur många apotek det finns. Det finns bara ett fåtal privata apotek kvar, så att apotekaren själv är ägare.
Ett kedjeapotek öppnar bara bredvid och ”äter” dem och erbjuder stora rabatter. Du kan erbjuda en stor rabatt så länge du behöver konkurrenten för att stänga.
– Finns det farmaceuter som lämnar yrket?
– Ja, det finns det. Det finns också de som, efter att ha tagit examen och arbetat ett år, ser arbetsgivarens attityd, statens attityd, där du alltid blir belastad med ansvar.
Det skulle vara bra för en farmaceut att bara arbeta som farmaceut, eftersom man måste ta hand om att byta etiketter, bokföring, städa hyllor. Det finns apotek där städaren måste moppa golven om hon blir sjuk.
Vi har många problem, även med lunchrasten. Facket försöker få inskrivet i de interna arbetsreglerna i alla kedjor hur en farmaceut kan äta lunch utan att bryta mot de interna arbetsreglerna. Om man arbetar ensam, att man kan vara tyst i 15 minuter. Det är svårt att göra.
– Är farmaceuter rädda för sina arbetsgivare?
– Naturligtvis är de det. För om du protesterar mot en lunchrast, eller något annat, kommer du att ses som en rättshaverist. Och det andra nätverket kommer inte att acceptera dig, eftersom nätverk känner varandra.
– Vad är ”rättvisa” här? Du ber om grundläggande arbetsvillkor.
– Med en bit i munnen vill jag säga att vi köper vår egen matsmältningsmedicin eftersom vi äter snabbt och under stress.
Innan folk gör narr av oss. Ofta önskar vi oss ”välsmakande”. När du är ung kan du fortfarande sträcka på dig, men om du är äldre är din hälsa inte tillräckligt bra. För att du bara vill sträcka på benen i några minuter och äta varm mat.
– Tror du att det finns något som kan ändras för att gynna farmaceuter och patienter?
– Det kan man. Det finns bra initiativ. Men sedan förändras de. Det finns ett projekt för att ha mobila apotek i regioner utan apotek.
Men det här projektet har utvecklats till ett mobilt apotek som kan finnas var som helst – på Kaziukasmässan, i storstaden. Var som helst, men det skulle behöva förhandlas med kommunen.
– Men ett sådant projekt förlorar sin essens – att tillhandahålla nödvändiga läkemedel till regionerna.
– Exakt, precis. Precis som apotek inte inrättas där det inte är lönsamt, kommer det mobila apoteket inte att gå dit. När vi talade med ministeriet sa det att det finns en möjlighet att det mobila apoteket kommer att gå dit (skratt).
Och sedan kommer nästa ögonblick, de kommer att säga – vi kommer att gå, men du vet, det finns en brist på apotekare. Det kommer att börja säga igen att det inte finns några farmaceuter, men det finns många farmaceuter.
Vitas Tomkus: Det är ett sedan länge etablerat faktum att apotekare ständigt organiseras för att åka på resor, där de får ineffektiva och därför mycket dyra läkemedel, som de sedan måste tvinga i sina patienter.
För detta blir de sedan ”otkated”, inte bara av farmaceuter utan även av läkare på sjukhus och kliniker. Det är förmodligen ingen tillfällighet att det en gång rapporterades i världspressen att lönsamheten i läkemedelsbranschen ibland är så hög som 1 000%, eftersom det är lätt att sälja luft.
Kom då ihåg vad som hände med Pfizers vacciner under pandemin, då många länder köpte gifter som gjorde mer skada än nytta och som senare måste kasseras. (I Litauen också, förresten.)
Tydligen lyckades bara en Ursula komma undan med inte bara dessa värdelösa ”läkemedel” utan också med en ny term i EU. (P.S. Tydligen finns det ett stort behov av sådana lömska människor där också …)
