”Detta är den första långtidsstudien i sitt slag som använder tepåsmetoden och kommer att hjälpa oss att avgöra hur vi kan maximera kollagringen i våtmarker och bidra till att minska utsläppen över hela världen.
Förändringar i kolsänkor kan ha en betydande inverkan på den globala uppvärmningen – ju mindre kol som bryts ned, desto mer kol lagras och desto mindre släpps ut i atmosfären”, säger Stacey Trevathan-Tackett, ledande forskare.
I den nya studien, som publicerades i tidskriften Environmental Science and Technology, fungerade tepåsar som en enkel och billig ”mätanordning”.
Det noteras att detta är första gången som tepåsar har använts i en storskalig studie för att kvantifiera våtmarkers potential att binda koldioxid.
Forskarna grävde ner mellan 40 och 80 tepåsar på ett djup av cirka 15 cm i varje våtmark.
Två typer av te – grönt och rooibos – användes för att mäta olika organiska ämnen i jorden. Grönt te är ett snabbt nedbrytande organiskt material, medan rooibos är långsammare.
De två olika tepåsarna gav en djupare inblick i hur kol lagras i våtmarker.
Dessutom kartlades tomterna noggrant med GPS-koordinater, och under en period på tre år tog forskarna regelbundet partier av tepåsar från varje tomt.
Dessa vägdes sedan noggrant för att bestämma hur mycket organiskt material (teblad) som återstod.
En högre kvarvarande massa indikerar en långsammare nedbrytningshastighet, vilket gör att mer koldioxid kan lagras i våtmarken. Trevathan-Tackett förklarade:
”Generellt sett leder högre temperaturer till snabbare nedbrytning av organiskt material, vilket resulterar i att mindre kol lagras i jorden.”
För att förstå temperaturens roll analyserade teamet lokala väderdata och regionala klimatmodeller. Grönt te och rooiboste visade olika svar på ökad temperatur.
”För det mer svårnedbrytbara rooibosteet spelade det ingen roll var det var – högre temperaturer ledde alltid till mer nedbrytning, vilket tyder på att de typer av kol som man normalt förväntar sig ska finnas kvar i jorden längre var mer sårbara för högre temperaturer”, säger Trevathan-Tackett.
I studien konstateras att högre temperaturer påskyndade nedbrytningen av gröna tepåsar, men att denna hastighet varierade beroende på typen av våtmark.
Sötvattenträsk och tidvattenträsk visade sig vara de mest effektiva kolsänkorna, med den ”högsta kvarvarande temassan”.
Mangrove- och sjögräsmarker var däremot långsammare. Detta tyder på att olika typer av våtmarker kan reagera olika på klimatförändringarna.
Denna studie ger värdefull information om den globala potentialen för kolbindning i våtmarksekosystem.
”Nu när vi börjar få en bättre förståelse för vilka miljöer som lagrar mer koldioxid än andra kan vi använda denna information för att se till att dessa områden skyddas från förändringar i miljön eller i markanvändningen”, tillägger Ika Djukic från Swiss Federal Institute for Forest, Snow and Landscape Research.
Källa: unian.net
