Mot bakgrund av denna utveckling verkar EU:s medlemsstater inte ha någon brådska med att i sin nationella lagstiftning införliva de högaktuella dokument som syftar till att bekämpa klimatkrisen, vars genomförande enligt EU-lagstiftningen är rättsligt bindande och obligatoriskt för de senare.
Av EU:s 27 medlemsstater är det bara Österrike som har införlivat EU:s direktiv om ett system för handel med utsläppsrätter för byggnader och vägtransporter inom utsatt tid.
Under tiden har de återstående 26 medlemsstater som inte har gjort det blivit föremål för överträdelseförfaranden av Europeiska kommissionen.
Införlivandet av direktivet är inte bara viktigt för att begränsa klimatförändringarna. Det innebär också att intäkterna från handeln med utsläppsrätter kommer att kanaliseras till en ny social klimatfond för att stödja de mest utsatta grupperna i EU:s medlemsstater, t.ex. de som drabbas av energifattigdom och transportfattigdom.
Kärnan i handeln med utsläppsrätter
Det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter (ETS) är Europeiska unionens system för handel med utsläppsrätter. EU:s system för handel med utsläppsrätter, EU ETS) är ett av EU:s viktigaste instrument för att begränsa klimatförändringarna och världens första och största marknad för handel med utsläppsrätter för kostnadseffektiva minskningar av utsläppen av växthusgaser.
Systemet har funnits i EU sedan 2005 och omfattar kraftverk som drivs med fossila bränslen, industriföretag (järn, aluminium, cement, glas etc.), flyg och andra förorenande sektorer.
Det bygger på två viktiga principer, varav den första kallas ”förorenaren betalar”. förorenaren betalar) och definierar syftet med systemet, medan den andra principen – ”cap and trade” – är den andra principen. tak och handel) – beskriver hur systemet fungerar.
I det här fallet får förorenarna en kvot för utsläpp av växthusgaser och de totala tillåtna utsläppen fördelas i form av utsläppsrätter.
Utsläppsrätterna handlas på marknaden: förorenare som har använt sina utsläppsrätter kan köpa extra utsläppsrätter, och vice versa: företag som inte använder sina utsläppsrätter kan sälja dem till företag som förorenar mer.
Två system
Källorna till utsläpp av växthusgaser i EU kategoriseras i stora industrianläggningar (kraftverk, fabriker etc.) samt flyg- och sjötransportsektorn, som står för cirka 40% av utsläppen.
Dessa sektorer kommer även fortsättningsvis att omfattas av det nuvarande systemet, det s.k. EU-systemet för handel med utsläppsrätter 1 (ETS). EU:s system för handel med utsläppsrätter 1, eller ETS1).
Trots alla ansträngningar är detta ramverk tyvärr inte tillräckligt för att uppnå EU:s övergripande mål att minska utsläppen av växthusgaser med minst 55 % till 2030 och med 2050 uppnå klimatneutralitet senast 2050.
Med andra ord kan dessa mål inte uppnås om inte, utöver de sektorer som nämns ovan, utsläppen av växthusgaser i kategorierna byggnader och vägtransporter också minskas avsevärt.
Avsikten är därför att skapa ett annat, separat system som utvidgar utsläppshandeln till andra sektorer som står för en betydande andel av utsläppen av växthusgaser.
EU:s nya system för handel med utsläppsrätter 2 (EU:s system för handel med utsläppsrätter 2, ETS2) kommer att omfatta förbränning av bränslen i byggnader, vägtransporter och industri, som inte omfattas av det nuvarande, redan existerande systemet. Det kommer att börja gälla 2027.
”Syndaskatt”
Litauen har redan döpt EU:s nya system för handel med utsläppsrätter till en ”syndaskatt”.
Detta fyndiga namn är logiskt eftersom systemet bygger på principen om att förorenaren betalar, en princip som sedan länge tillämpas i europeisk lagstiftning och som också ligger till grund för hela det globala klimatförändringssystemet.
EU ETS2 kommer att omfatta bensin, diesel och uppvärmningsbränslen som t.ex. naturgas, men det kommer inte att gälla slutanvändare som bilförare eller hushåll, utan bränsleleverantörer som betalar punktskatter på energiprodukter.
EU ETS2 kommer dock inte att tillämpas på jordbruks- och fiskerisektorerna, som är identifierade som känsliga. Dieseldrivna tåg är också undantagna.
Förberedelser måste göras nu
Hittills har informationen om det nya systemet i litauiska medier varit ganska måttlig och främst fokuserat på den potentiella ökningen av kostnaderna för varor och tjänster som drivs med fossila bränslen. Det nya systemet kan också öppna upp nya möjligheter för Litauen, men förberedelserna för detta måste göras nu.
Det nya ramverket kommer att fortsätta att främja modernisering av energi-, transport- och industrisektorerna, samtidigt som landets klimatåtaganden uppfylls, vilka för närvarande inte är tillräckligt implementerade, särskilt inte inom transportsektorn.
Som miljöminister Simonas Gentvilas sa till BNS redan i somras kan det nya systemet ”ge Litauen miljarder i intäkter eller miljarder i kostnader. (…) Därför är budskapet detsamma: låt oss göra oss redo, låt oss investera i värmepumpar, låt oss satsa på kollektivtrafik, elbilar och alternativa bränslen, för på det här sättet kommer vår ekonomi att få mer från andra förorenare än den kommer att betala för sig själv.”
Dessutom kommer en del av intäkterna från utsläppshandeln att användas för att stödja utsatta hushåll och mikroföretag genom den sociala klimatfonden, vilket är mycket relevant för Litauen, där problemet med energifattigdom fortfarande är särskilt akut.
Litauen förväntas få ytterligare 664 miljoner euro från denna fond fram till 2032. Medlemsstaterna kommer att vara skyldiga att använda de återstående intäkterna till klimatåtgärder och sociala åtgärder (hälsa, utbildning etc.).
Väcker tvivel om medlemsstaternas åtaganden
Medan man bara fokuserar på de ekonomiska aspekterna och potentiella prisökningar, är det lite publicitet om den förväntade inverkan på klimatkrisen: det nya systemet kommer att täcka så mycket som 45% av EU:s utsläpp av växthusgaser, vilket kommer att leda till en minskning med 42% till 2030 jämfört med 2005.
EU:s medlemsstater har dock varit långsamma med att införliva direktivet om ETS2 i nationell lagstiftning, och 26 av 27 medlemsstater har inte lyckats göra detta inom tidsfristen i juli i år.
Även om det är vanligt med förseningar i införlivandet av EU-lagstiftning, ifrågasätter omfattningen av detta misslyckande de europeiska åtaganden som de flesta EU-medlemsstater har gjort och väcker frågor om huruvida de verkligen menar allvar med klimatkrisen och med att uppfylla sina klimatmål.
Det verkar dock som om vi har skyndat på och ”hunnit med tåget”. I Litauen infördes de ändringar som krävdes för att inrätta systemet efter tidsfristen, och den nya versionen av lagen om hantering av klimatförändringar trädde i kraft i juli i år.
