Tvärtom, enligt de senaste uppgifterna kan det finnas hela oceaner under deras yta, och planetens satelliter kan till och med teoretiskt sett vara beboeliga.
Mycket av det vi vet om Uranus är tack vare observationer gjorda av NASA:s rymdsond Voyager 2, som tog en närmare titt på planeten för nästan 40 år sedan.
Det visade sig dock att Voyager 2:s besök sammanföll med en kraftig solstorm, som kraftigt förvrängde uppdragets data och i slutändan ledde till en felaktig bild av hela planetsystemet.
Uranus är en vacker planet i utkanten av solsystemet. Den är gömd i ett iskallt skal och är en av de mest avlägsna och kallaste planeterna.
Uranus har också en rotationsaxel – till skillnad från alla andra planeter i solsystemet – i planet för sin omloppsbana. Så planeten är liksom lutad och ligger på sidan – vilket gör den till den mest mystiska.
Vi såg planeten på nära håll för första gången 1986, då Voyager 2 flög i närheten och skickade tillbaka fantastiska bilder av Uranus själv och dess fem största månar.
Men ännu mer överraskande var hårdvarumätningarna, som visade att detta planetsystem är ännu konstigare och mer överraskande i sin ordning än vad man tidigare trott.
Varken själva planeten eller dess satelliter har visat sig ha någon aktivitet överhuvudtaget – till skillnad från alla andra planeter i den yttre delen av solsystemet.
Observationer har visat att Uranus skyddande magnetosfär inte är symmetrisk runt planeten, utan snarare är förskjuten och tillplattad på den sida som vetter mot solen.
Normalt förhindrar en planets magnetfält att gaser och andra material som frigörs från planetens inre under geologisk aktivitet läcker ut. ”Voyager 2 fann inga bevis för sådana processer, vilket fick forskarna att anta att Uranus själv och dess fem största månar är helt sterila.
Denna upptäckt kom som en stor överraskning eftersom den – återigen – skiljer Uranus från alla de andra planeterna och deras naturliga satelliter i solsystemet.
Uranus oceaner?
Ett mysterium som pågått i årtionden har lösts med hjälp av ny dataanalys. Den visar att Voyager 2 passerade Uranus vid ett särskilt olämpligt tillfälle.
Precis när rymdfarkosten närmade sig planeten rasade en magnetisk storm i solen, vilket utlöste en kraftig solvind som kunde ha blåst bort spår av planetens aktivitet eller tillfälligt förvrängt magnetosfären.
Enligt Dr William Dunn från University College London har vi i 40 år haft en felaktig uppfattning om hur Uranus och dess fem största månar normalt ser ut.
”Dessa resultat tyder på att Uranus planetsystem kan vara mycket mer intressant än vad man tidigare trott”, förklarar han. ”Det kan innehålla satelliter med förhållanden som kan ge liv. Och under deras yta kan det finnas oceaner fulla av fisk!”
När Voyager skickade tillbaka de första uppgifterna om Uranus var den unga Linda Spilker en av uppdragets forskare.
Idag arbetar hon fortfarande med NASA:s vetenskapsprojekt Voyager – och säger att hon blev mycket glad när hon läste om de nya rönen i Nature Astronomy.
”Det här är fantastiska resultat, och jag är väldigt glad över att Uranus planetsystem, åtminstone i teorin, kan ha förhållanden som är lämpliga för liv”, säger hon.
”Jag är också mycket glad över att de data som samlades in av Voyager 1986 fortfarande studeras – och fortfarande gör det möjligt att göra nya vetenskapliga upptäckter.”
Dr Affelia Wibison vid Dublin Institute of Advanced Study, som inte var involverad i arbetet, kallade resultaten för mycket uppmuntrande.
”Det här är ännu ett exempel på hur viktigt det är att förlita sig på gamla data. För ibland kan det ligga något nytt bakom som kan hjälpa oss att utforma nästa rymduppdrag.”
Det är precis vad Nasa gör, delvis tack vare den nya studien.
Det har gått nästan 40 år sedan Voyager 2 senast flög förbi den frusna Uranus och dess månar.
Om ytterligare 10 år planerar NASA att skicka upp ett nytt uppdrag, Uranus Orbiter, för att studera planeten mer i detalj.
NASA:s Jamie Jasinski, som kom på idén att ompröva Voyager 2:s mätningar, är övertygad om att hans resultat kommer att vara ovärderliga för alla vetenskapliga uppdrag till Uranus.
”Några av instrumenten för framtida rymdfarkoster utvecklades till stor del på grundval av observationer från Voyager 2”, minns han, ”gjorda, som det nu visar sig, vid en tidpunkt då hela planetsystemet upplevde ett avvikande fenomen.”
”Så vi måste tänka om exakt när det gäller hur vi ska bygga instrumenten för det nya uppdraget. Så att de kan samla in så exakta data som möjligt för upptäckt.”
NASA:s sond förväntas inte nå Uranus förrän 2045.
Då hoppas forskarna kunna ta reda på hur dessa avlägsna isvärldar, som man en gång trodde var döda, kan vara beboeliga.
Källa: press.lv
