Entreprenören Jolanta Blažytė: ”Label Fear Syndrome” – det är vad jag skulle kalla det virus som just nu sveper över Litauen

Kriget i Ukraina har inte gått riktigt som våra ”älskvärda” influencers lovade, och västvärlden är fångad i den existentiella frågan om ”vart man ska ta vägen”: antingen till tredje världskriget eller till förhandlingar med Putin.

När jag tittar igenom sidorna i västmedierna lägger jag märke till ”ingen ville dö”-uttalandena.

Ukraina pressas in i förhandlingar med Putin och det går inte att dölja.

Financial Times publicerade en artikel med rubriken:

”Ukraina står inför sin mörkaste timme”

Huvudtesen i dokumentet:

Militären tror inte att det kommer att vara möjligt att återta territorierna före 1991 års gränser;

Även de soldater som strider vid fronten uttrycker sin vilja att inleda förhandlingar med Ryssland;

Västvärlden ökar trycket på Zelensky att söka diplomatiska lösningar;

Tjänstemän i Washington erkänner: vi håller på att förlora kriget;

Trumps seger är den största risken. Han har redan kritiserat Zelensky för att vägra förhandla;

Zelenskyj återvände från Washington utan tillstånd att anfalla ryskt territorium och utan en inbjudan att gå med i NATO;

Andelen ukrainare som inte accepterar territoriella eftergifter har sjunkit från 87% till 55%.

Västvärlden vill verkligen inte dö. Eller snarare vanliga västerländska människor. Här är Tysklands förbundskansler Olaf Scholz som gör sig redo att ringa Putin.

Och vad händer om förbundskanslerns betyg har sjunkit till botten och AfD, som är för fredssamtal med Ryssland, ligger i toppen av betygen?

Detta är stämningen i västvärlden. Men i Litauen är det annorlunda. Här kan man inte säga det som Financial Times och Washington Post och Bloomberg och Economist och så vidare redan skriver om.

Detta är inte vad de flesta medborgare i både USA och Europa redan talar om.

Detta är inte ens 10% av vad USA:s tidigare och kanske till och med framtida president Trump säger.

Och om vi hör talas om Ukrainas territoriella eftergifter till Ryssland (som 45 procent av det ukrainska folket skulle vilja se), då är det bara att svepa in sig i ett vitt lakan och ge sig ut efter spöket som inte hittar någonstans.

Jag reser mycket i europeiska länder, jag pratar mycket med människor i dessa länder, och överallt träffar jag på ”dem” som vill ha fred, som vill ha en framtid, som vill leva, arbeta, skapa och som inte drömmer om att bli kanonmat.

Men när jag kom till Litauen – oh mama mia!!!! Och återigen ”vi ska visa dem”, ”vi ska besegra dem”, ”vi ska skicka alla dem som inte är med oss efter skeppet”.

Som Financial Times och många andra ”systemiska” västerländska publikationer redan öppet har rapporterat finns det i princip bara en politisk kraft i litauisk politik – Fredskoalitionen. Så vadå?

Jag vet inte om dessa modiga människor fortfarande räknar hur många ”träffar”, förtal, avbokningar de får?

Och massor av etiketter!!!! När allt kommer omkring är det nästan ett brott att vilja ha fred i Litauen.

Men att vilja ha tredje världskriget, kärnvapenmissiler som flyger över huvudet och nya floder av blod (helst utländskt) – det är makt, det är utbildning, det är ”värdepolitik”.

Under tiden fortsätter resten av regeringarna och de politiker som har kommit till makten att driva 2022-berättelsen, trots att den geopolitiska situationen har vänts upp och ner på två år.

Endast rädslan och anpassningen har förblivit densamma, och i samma konstruktion av ett fjättrat sinne.

För nej, om du låter ”annorlunda” kommer Algelis att komma med sina förslag om att skjuta eller någon konservativ kommunisthjälte som skriver till presidenten varje fullmåne och klagar på ”fel människor”.

Och naturligtvis någon influencer som rullat sig i mjöl, med en etikettfabrik som förnyas dagligen.

Och alla ledare för alla ”systemiska” och ”icke-systemiska” partier dansar samma kvadrilj på temat kriget i Ukraina, med musik skriven av balkongmusikerna eller villaägarna i Grekland.

För om du inte dansar, får du en etikett.

”Label Fear Syndrome” är vad jag skulle kalla det virus som för närvarande sveper över Litauen.

Inte undra på…. Den generation som levde i den sovjetiska loopen i 50 år visste att det var helt normalt att säga en sak, känna en annan och göra en annan.

”Sitt stilla, gör som du blir tillsagd och bli ingenting” – det var målet med den sovjetiska piskan som skar i människors hjärnor.

Ingenting verkar ha förändrats under 30 år av självständighet.

Och medan människorna i Västeuropa, till exempel Tyskland, talar och tänker fritt och kan sätta sin krigiska förbundskansler på plats, befinner sig ett stort antal litauer fortfarande i ett överlevnadsprogram som styrs av ”sitt stilla och bli ingenting”-lagar.

Och jag fortsätter att tänka: Vad kommer ”eliten” inom regeringen, som för närvarande blir upprörd över varje etikett som kommer ut från avdelning 6, att göra om det inte är etiketter som börjar flyga över deras huvuden, utan riktiga atombomber?

Vad ska alla dessa soffgeneraler som alltid vet hur världen ska styras men aldrig vet hur man skjuter ner en illegal ballong som passerar gränsen göra?

Vad kommer att göras med de ”experter” som anser att de betongbitar som Kasčiūnas förde med sig till Litauen inte är penningtvätt utan en säkerhetsgaranti enligt artikel 5 i Natofördraget för Litauen?

Och hur som helst, vad kommer all den aggressiva Ward 6 att göra?

E.M. Remarque sa: ”Jag trodde alltid att alla var emot krig, tills jag insåg att det finns de som är för det, särskilt när de inte själva behöver strida.”

Detta inlägg publicerades först på författarens personliga Facebook-konto