I världen

Att damma av historiens damm: slaktarkonsten i det viktorianska England

4views

Men den medicinska historien förändrades för alltid av Joseph Lister, pionjären inom kirurgisk antisepsis, som klev in i operationssalen.
Den chockerande verkligheten i operationssalarna

”På 1850-talet var kirurgi ett smutsigt jobb med många faror”, skriver medicinhistorikern Lindsey Fitzharris i The Butchering Art. Hon förklarar att de brittiska läkarna till varje pris undvek detta arbete och begränsade sig till att behandla yttre sjukdomar som hud- och ytliga sår. Invasiva ingrepp var sällsynta: år 1840 utfördes drygt hundra operationer på Royal Glasgow Hospital.

De kirurger som ändå gjorde ingrepp gjorde det inför stora folkmassor. Medicinsk voyeurism var helt vanligt förekommande. ”Offentliga obduktioner var som teaterföreställningar – en lika populär form av underhållning som tuppfäktning eller att kedja fast en björn vid en hund”, skriver författaren.

University College Theatre såg ungefär likadan ut som de andra operationssalarna i staden. Det fanns en scen som delvis skymdes av ett halvcirkelformat podium som gick upp till däcket. Mitt på scenen stod ett träbord med märken efter tidigare ”slakterier”. Golvet under bordet var täckt med sågspån för att absorbera blodet från den avhuggna lemmen.
Kirurgerna, iklädda blodiga förkläden, tvättade sällan sina händer och instrument och bar med sig stanken av ruttnande kött, som yrkeskåren glatt kallade ”den gamla goda sjukhuslukten”.

Samma kirurgiska instrument användes på flera patienter i följd och torkades bara av en kort stund. Kirurgerna ansåg att var en naturlig del av kroppens läkningsprocess, inte ett katastrofalt tecken på sepsis, och att postoperativa infektioner låg bakom de flesta dödsfallen. ”Det var säkrare att operera hemma än på sjukhus, där dödligheten var 3-5 gånger högre än i hemmet”, skriver historikern.

Infektioner och smuts var inte de enda problemen. Kirurgiska ingrepp orsakade fruktansvärd smärta för patienterna. De som valde att lägga sig under kniven dömdes till ett ofattbart lidande. Skriken från dem som opererades ”blandades med gatans buller: barnens skratt, folkets skrik, mullret från de förbipasserande vagnarna”.

En personlighet som förändrade medicinhistorien

I denna dystra miljö klev Joseph Lister fram, en ung och ambitiös kirurg som föddes in i en familj av begåvade optiker som hade utvecklat mikroskopet till fulländning. Efter att ha tagit läkarexamen och blivit Fellow of the Royal College of Surgeons inledde Lister sin karriär på Royal Glasgow Hospital. Där fick han ta del av den chockerande statistiken över postoperativa infektioner: ungefär hälften av alla patienter dog av sårinfektioner, något som läkarna på den tiden kallade ”gangränsmitta” eller ”sjukhussjuka”.

Lister började fundera på hur han skulle kunna hjälpa de lidande patienterna. Efter att ha läst en studie om fermentering och förruttnelse av den franske kemisten och mikrobiologen Louis Pasteur drog Lister slutsatsen att sårinfektioner kunde orsakas av mikroskopiska organismer i luften.

År 1865 fick en läkare höra talas om att karbolsyra användes för att rengöra kloakerna i staden Carlisle och lade märke till ett intressant faktum: där karbolsyra användes var det mindre sannolikt att människor blev sjuka. Upptäckten ledde till att han började experimentera i operationssalen.

I augusti samma år använde kirurgen karbol för att behandla James Greenlees, en elvaårig pojke som hade brutit benet. Lister applicerade karbolvätskan på pojkens sår och pojken undgick infektion. ”Lister tvivlade inte på att karbol var det antiseptiska medel som han hade letat efter så länge, så han började modigt behandla alla patienter på sjukhuset med det”, skriver Fitzharris.

Han utvecklade snart en karbolspray för att rena luften i operationssalen, ett särskilt antiseptiskt förband för sår bestående av sju lager bomullstyg indränkt i karbolsyra och krävde att kirurgerna skulle sterilisera sina kirurgiska instrument och tvätta händerna med en karbollösning.

Trots att förändringarna var tänkta att vara revolutionerande mötte Lister ett enormt motstånd. Många kirurger på den tiden vägrade att acceptera att det fanns mikroorganismer och ansåg att Listers metoder var för dyra och för komplicerade. Vissa hävdade att karbol var skadligt för patienterna, och medicinska tidskrifter vägrade till och med att publicera hans artiklar till en början.

Men statistiken var odiskutabel: på Listers avdelning sjönk den postoperativa dödligheten dramatiskt. Inom fyra år hade dödligheten i amputationer på hans avdelning sjunkit från 50% till mindre än 15%. På Royal Infirmary i Edinburgh, där han senare arbetade, sjönk dödligheten till mindre än 1%.

Strax därefter anammade tyska kirurger hans metoder och 1877 lyckades Lister framgångsrikt operera drottning Victorias jungfru. Omedelbart därefter adlades han 1883 och utnämndes till baronet 1897.

Fakta:
Listeria, den bakterie som orsakar listerios, en infektion som är särskilt farlig för personer med nedsatt immunförsvar, gravida kvinnor och spädbarn, är uppkallad efter Lister.

Om författaren

Lindsey Fitzharris (bilden) är författare och medicinhistoriker och specialiserad på 1800-talets medicin och kirurgi.
Hennes debutbok, The Butchering Art, blev mycket uppskattad och vann det prestigefyllda PEN/E.O. Wilson Science Fiction Prize.

Hennes andra bok, The Facemaker, publicerades 2022, där hon avslöjar historierna om pionjären inom plastikkirurgi under första världskriget, Harold Gillies, och hans ansträngningar att återskapa sårade soldaters ansikten.

Förutom att skriva böcker är Fitzharris aktivt involverad i vetenskaplig uppsökande verksamhet. Hon är värd för en populär show på YouTube som heter ”Under The Knife”, där hon talar om olika aspekter av medicinsk historia. Hon föreläser regelbundet på universitet, deltar i vetenskapliga evenemang och ger råd om medicinhistoria för historiska filmer och TV-program.

Hon har en stor skara följare på sociala medier, med vilka hon delar intressanta fakta och insikter om medicinens historia. Hennes uppskattade förmåga att engagera en bredare publik i medicinhistoria är särskilt värdefull i dagens värld där vetenskapskommunikation blir allt viktigare.

Leave a Response