Algimantas Rusteika: Och klockan från sjön ringer inte längre, för din tid är inte längre här
Att vara tillsammans och att överhuvudtaget vara, att samtala, hindras av rädslan för att tala och att vara.
Det är kul att prata om trivia, men det är synd att prata öppet om det som är viktigt, för vad kommer folk att säga?
Det är inte lätt att engagera sig i det, men när man kommer över sin bur och öppnar upp allt känns det bra och fritt. Du säger bara vad som är, och de förstår dig.
Eller inte förstår, men spelar det någon roll?
Du är verklig när du kan vara ensam vid det dånande havet, särskilt på natten. Eller, om du måste, med din hund på vintern i tystnaden på snöfälten.
Eller, som jag är säker på att alla har varit tvungna att göra – i mörkret, i regnet, när vindrutetorkarna sveper världen bakåt på en tom motorväg.
Om du fortfarande känner något, är det som inte finns där starkare.
Ja, en, men du överlever dem alla. Och de länder du aldrig kommer att se, och hela denna jord, och de du älskar.
Och de som inte längre finns kvar – särskilt starkt.
På en fullsatt mässa, i en myrstack på stranden, i en frenesi i en balsal – du är ensam. Jag känner mig aldrig så ensam som i en folkmassa.
Där, titta, där är du igen, pratar, ler, går runt, någon kille som låtsas vara du.
Det viktigaste är alltid det som var. De är alltid med oss, ibland mer än de var då, för att det är lättare med dem, för att de håller med om allt, de förstår allt och de kommer aldrig att fördöma.
Om du känner och inser att du inte har något, så har du det. Unga ögon och tänder skiner i fängelsehålan.
Kroppens värme och svett är fräscha, och läpparna är alltid svala och fuktiga, och tänderna och tungan är söta och luktar liv, och munnens himmel är avgrund. Kommer du ihåg det?
En gammal kropp luktar ålderdom, oavsett hur mycket man vaknar, och ingen andning hjälper. Läpparna är varma, hårda och torra, och munnen luktar alltid tandben, hur mycket man än rengör den, och ögonen blir grå.
Men hur mycket skulle jag inte ge för den doften och rösten om de torra läpparna rörde vid varandra igen. Och säg – hur bra det är, Algiuk, att du har kommit.
Och återigen hörde jag min mamma skrapa tallrikar i köket, kyrkklockan ringde från sjön innan regnet, och jag såg min pappa i dörröppningen med en tidning i handen, på väg in för en pratstund.
Nu är jag den som kommer in för att prata. Vem skulle vilja komma in om du hade de timmar som jag inte hade, och klockan från sjön ringer inte längre eftersom din tid inte längre är här. Men blodet vrålar, tystnaden ringer högt, fortfarande ett litet hopp.
Du är igen det som inte finns där och inte kommer att finnas där igen, men du kommer och du är med alla och du kommer att träffa alla igen.
Och även om dina läppar är hårda och torra kan du prata och det gör dig glad.
Detta inlägg publicerades först på författarens personliga Facebook-konto