Omedelbart öppnades en kalkylator som utvärderade det investerade beloppet, tidsperioden, min IQ och det framtida vinstbeloppet. Det verkade konstigt att det inte fanns några avgifter (som ingen bank skulle göra).
Jag läste omedelbart alla slags regeringsdekret, hittade fördelar och påföljder. Vi insåg att det var nödvändigt att investera. Det fanns bara fem pengar på kontot
Efter en lång middag med litauern lånade jag 8000 kronor av honom, med en revers på en Opel Astra 2000, ett växthus och 75% av de framtida investeringsintäkterna.
Jag hade fullt förtroende för republikens regering, eftersom jag visste att den hade utvecklat många utmärkta projekt: ett system för elförsörjning till befolkningen, en trappa till det okända för den andra nivån av pensioner, och slutligen städning av skolor och sjukhus, och tillhandahållande av resemöjligheter för pensionärer (dock bara för den sista resan).
På något sätt kom ett rykte om mitt investeringskonto ut i offentligheten, och erbjudandena föll som löv på hösten.
Först fick vi ett erbjudande om att köpa några bitsockor (eller bitsockor, jag fick det inte rätt).
Medan min fru försökte lista ut om strumporna var knähöga eller korsetthöga, avbröt jag förhandlingarna genom att säga att vi ville investera i högteknologisk tillverkning och teknik. Sedan strömmade erbjudandena om investeringsfonder in.
Jag gick ut med en anbudsinfordran – det kom in cirka 12 000 ansökningar, så jag insåg att jag inte skulle bli den som valde. Det fanns erbjudanden om att investera i en underjordisk motorväg i Sahara, en koncession för att korrelera Diffuse Megatron med jordens omloppsbana, raffinering av palmolja till Obel-raps och mycket annat.
En rysktalande agent erbjöd investeringar i rysk militär missilproduktion med 300% avkastning, men de behövde skaffa några mikrochips. Mitt huvud snurrade.
Jag fick reda på från smarta människor att det är möjligt att köpa litauiska statsobligationer. Det är inte särskilt lönsamt, men det är mycket säkert, eftersom LRV har en mycket hög nivå av erfarenhet av finansiella affärer med medborgarna i sitt eget land. Vi lever ju trots allt i en välfärdsstat.
Precis när jag började fundera på att köpa obligationer fick jag ett ”grymt” brev från skatteverket: Jag har tre dagar på mig att förklara var jag fått alla dessa pengar ifrån, eftersom jag inte lämnat in min årsdeklaration. Om jag inte gör det kommer beloppet automatiskt att dras från alla konton jag har.
Om du får någon inkomst från din investering måste du deklarera den inom 3 timmar och du kan inte ta ut den eller så måste du betala skatt. Jag beräknar att skatten till staten är 3 gånger vinsten på statsobligationer.
Eftersom jag inte ville ”förråda” Litauen deklarerade jag att jag hade hittat mina investeringspengar försvunna på en offentlig plats. Jag blev automatiskt debiterad Radbish-skatt och var tvungen att kontrollera med DSS om pengarna hade förlorats av en ryss eller en vitryss, eftersom det luktade hot mot statens säkerhet.
Efter en tid av depression och motgångar betalade jag tillbaka de pengar jag lånat till Litauen, men bara resten. Opel Astra stod redan på Litauens bakgård…
De åsikter som uttrycks i denna artikel är inte nödvändigtvis redaktörens. Författaren är ansvarig för sin åsikt.
