Vi väljer att sopa det under mattan av rädsla för att bli dömda.” INTERVJU: 30-årig fotograf berättar om ”en sjukdom som yttrar sig på alla nivåer

I ett samhälle som idealiserar graviditet har fotografen och bildkonstnären Felicia Simion valt att tala ut i en memoarbok om ett förbisett ämne: postnatal depression. I en intervju med HotNews publik berättar hon om det lidande hon gick igenom efter att ha fött sin dotter Aurora, och slår larm till andra kvinnor som har liknande erfarenheter.

• 1 av 5 kvinnor i världen utvecklar depression efter att ha fött barn.
• ”Symptomen började ett par månader efter förlossningen, det var en brant nedgång från vad jag trodde var mer eller mindre stabilt”, säger Felicia till HotNews i intervjun.

”Jag kan inte. Jag kan inte. Jag kan inte. Mörka tankar gör mig sjuk och kväver mig. Jag vaknar och går och lägger mig med en visceral smärta i magen. För mitt inre öga ser jag knivar, falla, hoppa framför tunnelbanan och alltid, alltid, ansikten som härjats av mitt försvinnande. Det är en mardröm, säger jag till mig själv, men jag vet att det är så verkligt som det bara kan vara”, skriver Felicia Simion i den första rumänska memoarboken om moderskapets osynliga ansikte.

Den 30-åriga fotografen och bildkonstnären försöker kasta ljus över ett allvarligt problem som 1 av 10 kvinnor i världen står inför.

Felicia Simion kommer från Craiova och flyttade till Bukarest 2013, där hon studerade vid National Faculty of Art och sedan tog en magisterexamen i etnologi, kulturantropologi och folklore vid fakulteten för litteraturvetenskap i Bukarest. Hennes studier har publicerats av

Le Monde och The New York Times.

30-åringen har publicerat ”Postpartum”, den första rumänska memoaren om postnatal depression. Boken, som är skriven på ett lättillgängligt och autentiskt språk och utgiven av ZYX Books, slår larm om ett ämne som det inte talas så mycket om i Rumänien.

1 av 5 mödrar utvecklar depression efter förlossningen

Enligt Världshälsoorganisationen lider 20% av alla mödrar i utvecklingsländerna av klinisk depression efter förlossningen. Uppgifter från National Institute of Public Health visar att en av tio kvinnor utvecklar en svårare och mer långvarig depression efter förlossningen, och att ungefär en av 1 000 kvinnor utvecklar ett allvarligare tillstånd som kallas postpartum psykos.

Förlossningsdepression är en affektiv sjukdom som har en betydande inverkan inte bara på mamman utan också på barnet och familjen som helhet. I Rumänien instiftades ”Postpartum Depression Awareness Week” först i år och kommer enligt INSP att uppmärksammas varje år en vecka före den 1 oktober, den europeiska dagen för bekämpning av depression.

Syftet med programmet är att förebygga, identifiera och hantera perinatala/postnatala psykiska störningar genom att organisera omfattande kampanjer för att utbilda befolkningen och främja metoder för bästa praxis för att öka medvetenheten och få samhällen att bygga upp sina egna stödstrategier.

Långt innan Rumänien kommer att ha en kampanj för att belysa frågan, i slutet av augusti 2021, berättade Felicia Simion om sin egen erfarenhet av postnatal depression. ”Jag heter Felicia och min lilla flicka kallade mig ’mamma’ för första gången när hon var 2 år och 2 månader gammal”, berättade hon då.

Inlägget gav upphov till andra exempel på mammor som har gått igenom det, så efter de som noterades på det sociala nätverket utvecklade fotografen , där hon fotograferade kvinnor som har gått igenom samma sjukdom med sina barn.

”Rädslan för att vara ensam med dig förlamar mig. Den får mig att inte sova på nätterna, den får det att pirra i magen, den får mig att försöka göra det omöjliga för att det oundvikliga inte ska hända. Jag är så rädd att jag fysiskt blockerar alla runt omkring mig. Jag är som en planet som satelliterna ständigt svärmar runt. Jag har ingen anledning att vara rädd. Allt händer i mitt huvud, i mitt fängelse och i min grav”, skriver konstnären i sin egen bok, från när hon var 25 år och gick igenom den grymma diagnosen.

Idag mår hon och 5-åriga Aurora bra och har funnit varandra. Vi talade med Felicia om hennes läkningsresa, de saker hon kände, de lärdomar hon dragit och hur det var att skriva sin berättelse.

”Depression har inneburit att jag låst in mig i en bur i sinnet”

– När förstod du att du hade en förlossningsdepression? Hur såg diagnosen ut?
– Jag vet inte om jag kunde sätta punkt och streck för att kalla det jag upplevde för ”postnatal depression”, åtminstone inte i början av sjukdomsförloppet.

Symptomen dök upp ungefär två månader efter förlossningen, det var ett brant fall från vad jag trodde var något stabilt till en ocean av rädslor, sömnlöshet, panikattacker och den nästan funkiska känslan av att något hände med mig, något-större-än-jag.

Diagnosen kom från psykiaterns kontor, som jag besökte strax efter att symtomen började. På sätt och vis var jag glad att det fanns ett namn på det jag upplevde, men jag insåg inte då att namnet faktiskt inte gav någon tydlig lösning.

– Hur yttrade sig depressionen?
– Det innebar svärta, mycket svärta, oförmåga att få kontakt med mig själv, med familjen, med världen. En fångenskap i en bur – i sinnet, i en version långt borta från verkligheten – från vilken jag kunde skymta ljusglimtar, men inte kunde nå dem. Det innebar en hjälplöshet på gränsen till det omöjliga. Ett tillstånd av rädsla och existentiell ångest som inte bara gör att man inte kan njuta, utan som inte ens gör att man kan vara neutral.

”En sjukdom som manifesterar sig på alla nivåer”

– Har du pratat med människor i din omgivning om det, känner du att du har stöd från vänner eller andra kvinnor?
– Min man och mina föräldrar höll mig bokstavligen i sina armar under denna resa genom depressionen. Tillsammans med dem blev min psykoterapeut, som gick långt utöver gränserna för förhållandet mellan patient och terapeut, effektivt ett ankare.

Depression är en sjukdom som manifesterar sig på alla nivåer och påverkar materia, intellekt och psyke. I den meningen fann jag också tröst i dialogerna med min biktfader, som alltid kom med nya perspektiv på sjukdomen och läkningen. Och jag hade turen att få några fantastiska vänner, som jag då och då pratade med i timtal och övade upp min förmåga att bikta mig. Och att bikta sig, att tala ut, är en övning i sårbarhet och ärlighet som är så nödvändig och ändå så sällan används.

– När bestämde du dig för att tala offentligt om detta och varför?
– Jag skrev först på mina Facebook- och Instagram-sidor, mycket kortfattat, om den förlossningsdepression jag hade gått igenom, när jag bestämde mig för att starta .

Jag bjöd in mammor som hade eller gick igenom liknande upplevelser att skriva sin berättelse för hand, och sedan fotograferade jag dem i en studio tillsammans med sina barn. Jag tror att jag verkligen ville förkorta avstånden mellan oss, krossa ensamheten, frigöra mig från min egen berättelse, när min egen berättelse – även om den vid det laget låg relativt långt tillbaka i tiden – hade blivit för tung för mina axlar.

– När du väl talade öppet om det, hur förändrades din värld?
– Det var en vändpunkt, denna öppning mot världen. Jag har alltid varit introvert och föredragit att gömma mig, att internalisera, av skam, rädsla för att bli dömd etc. När jag talade öppet om depressionen övervann jag mitt tidigare tillstånd, utan att ha för avsikt att göra det. Och det var bara början.

”Jag ville skapa konst som för människor samman och inte splittrar och splittrar”

– Vad tror du fick dig att ta dig igenom den här perioden i ditt liv?
– Människor. Tid. Hon, barnet. Tro, hopp, tålamod – det allra nödvändigaste, som man brukar säga.

– På tal om det, vilken roll tycker du att konsten spelar i offentliga diskussioner om psykisk hälsa, och hur kan vi bättre använda denna uttrycksform för att bryta tabun kring depression?
– Jag vill att konsten ska vara ett verktyg för att tämja – för att inte säga ”vända upp och ner på” – uppfattningar om depression/psykisk sjukdom i allmänhet.

Jag har alltid velat skapa konst som för människor samman i stället för att splittra och splittra. Jag vet inte i vilken utsträckning jag har lyckats med det, jag har inte föresatt mig att ”förändra världen”, jag vill inte vrida på bultar som inte tillhör mig. Men om det händer att det jag skapar eller uttrycker på något sätt tillför världen något gott och användbart, kan jag bara glädjas.

– Vad har du lärt dig om det rumänska samhället utifrån dina egna och andra kvinnors erfarenheter?
– Det är svårt för mig att generalisera och uttala mig om saker som är så komplexa och omöjliga att kvantifiera.

Jag hade hört många saker om moderskapet redan innan jag blev mamma, och de flesta var närmast utopiska, så till den grad att jag hade kommit att tro att jag efter förlossningen inte skulle behöva något mer än att höra och känna barnets andetag.

Jag hade skapat en idealiserad och idealiserad bild av moderskapet, som förvisso är extremt närvarande i samhället. Jag tror att vi väljer att gömma oss, att sopa vissa aspekter under mattan, av rädsla för att bli dömda, för att bli åsidosatta. Men hur ska vi kunna läka gamla smärtor genom att försumma dem, eller till och med kosmetisera dem, och förvandla dem till mjölk och honung?

”Att erkänna att det finns en psykisk sjukdom är det första steget mot att acceptera och behandla den.”

– Vilka tror du är de största problemen i vårt samhälle när det gäller mödrar som lider av postnatal depression?
– Brist på verkligt, konkret och omedelbart stöd och empati för den drabbade. Det lilla antalet samhällen som kan erbjuda sådant stöd, liksom medicinsk personal som är specialiserad på att behandla postnatal depression. Den nyblivna mammans ”skyldighet” att vara lycklig, välmående med stort ”B”, att klara sig, att uppföra sig oklanderligt, som förmedlas direkt eller indirekt av samhället. Ensamhet.

– Vad vill du att blivande mammor ska veta om det här ämnet, liksom kvinnor som redan är mammor?
– För det första, att den existerar. Att erkänna att psykisk sjukdom existerar är det första steget mot att acceptera och behandla den. För det andra att det finns ett botemedel, men att det inte finns några recept. Och att de inte är ensamma, oavsett hur mycket de känner sig isolerade. Att be om hjälp är en modig handling.

”Jag andades in och ut tills boken kom ut.”

– Hur såg processen ut – när skrev du, hur länge skrev du på boken och vad var det för idé du hade i åtanke?
– Jag skrev nästan på stående fot, cirka tio dagar. Efter tio dagar skickade jag manuskriptet till Alexandra. Det gick mer än ett och ett halvt år från det ögonblicket till utgivningen av ”Postpartum”, och under den tiden gick jag tillbaka till boken flera gånger, justerade, tog bort, lade till. Jag lät den i princip mogna innan den kom ut i världen.

– Vad är syftet med den här boken, vad vill du att läsarna ska få med sig?
– Inget bestämt, tydligt, på förhand föreslaget mål. Jag andades in och ut tills boken kom ut. Det var allt. I dess kölvatten vill jag att det ska finnas ett spår kvar – vitt, dammigt, kometliknande. Så småningom kommer det också att försvinna, och det är helt OK för mig.

”Nu lever jag det som jag då bara levde i min fantasi.”

– Du talade om det här ämnet vid en tidpunkt då ingen egentligen talade om det – känner du att din erfarenhet har förändrat något i din omgivning?
– Den förändrade mig, först och främst, på oväntade sätt. Genom boken lärde jag känna mig själv bättre, blev själv en karaktär och depression – en berättelse. Utanför mig själv har jag fått många meddelanden som är upplyftande, rörande och så klarsynta. Jag skulle vilja styra den här bokens gång så lite som möjligt. Det är mycket mer spännande på det sättet.

– Hur känner du dig nu och hur ser du på din relation med din lilla flicka?
– Nu är det bra. Nu lever jag det som jag då bara levde i min fantasi – den dag då hon och jag, det guldhåriga barnet, verkligen kommer att vara tillsammans. Och den har kommit.