Uppförandekod i mellankrigstidens Bukarest. Hur skulle man bete sig när man gick ut, och viktigast av allt: vem betalade notan? – Gamla Bukarest
Idag är samhället mycket mer tillåtande när det gäller hur vi klär oss, hur vi bär oss åt och hur vi interagerar med vår omgivning. För hundra år sedan, i mellankrigstidens Bukarest, var världen dock begränsad av en strikt uppsättning regler och principer för gott uppförande: från hur man går in på ett ”etablissemang” till hur man handlar, men också med vem och om det är lämpligt att gå ut. På 1930-talet avråddes till exempel unga damer från att äta ute ensamma, såvida det inte skedde under särskilda förhållanden.
Numera är god ton inte nödvändigtvis en dygd utan vilken man knappast kan gå ut ur huset och ”öppna dörrar” i Bukarest, eftersom den inte längre värderas så högt. Under mellankrigstiden var det dock en viktig del av uppträdandet på offentliga platser som restauranger, kaféer, barer och cafeterior i Bukarest att iaktta och använda en uppsättning specifika gester och vanor. I takt med att staden växte och allt fler människor i huvudstaden blickade mot Paris eller Wien och anammade västerländska normer och regler för gott uppförande för att förbättra sin image i samhället och uppfattas som personer med status, enligt .
Uppförandekod i mellankrigstidens Bukarest
För att få tillträde till samhällets övre kretsar och för att sticka ut genom sitt beteende (på ett självklart sätt, förstås) var det nödvändigt att följa en rad principer och sociala normer. Naturligtvis skiljer sig reglerna avsevärt mellan herrar och damer, eftersom det traditionellt sett också finns skillnader mellan dem när det gäller hur de presenterar sig i samhället och hur de visar upp sig själva.
Att komma in på en pub var t.ex. inte att försumma, tvärtom satte det tonen för hela upplevelsen. Bukarestborna uppmanades att uppträda måttfullt och öppet för umgänge, ”varken för slarvigt eller med någon förlägenhet eller blyghet”, enligt Victor Grosus ”Regler för utbildning och goda manér”. Par eller grupper fick inte komma in på något sätt: enligt uppförandekoden måste damer i sällskap med herrar komma in efter mannen, och detsamma gäller vid utpassering, ofta av skyddsskäl och för att kartlägga omständigheterna.
Om restaurangen/caféet/kaffebutiken/baren inte hade någon garderob räckte kunderna sina kläder till servitörerna, och herrarna hjälpte de damer som de kom tillsammans med att göra det. Herrarna hjälpte damerna vid avresan med påklädningen av kläderna, eftersom det ibland krävdes justeringar och små ändringar av en dams kläder, vilket snarare skulle göras av hennes partner än av en servitör.
För hundra år sedan råddes damer att inte äta ute utan en partner eller flickvän
Tanken på att en lady/lady skulle äta middag ensam var otänkbar i de flesta städer i landet, med undantag för Bukarest, där det fanns undantag, och de gick utan sällskap till endast de mest krävande ställena i staden. Och om de gick ensamma var det brukligt att råda damer och unga damer att sitta vid ett avskilt bord, och om de inte kunde hitta ett ledigt bord råddes de att sitta antingen vid ett bord där det bara fanns kvinnor eller bara äldre herrar.
”Yngre flickor som är ensamma kommer att försöka undvika att besöka en restaurang. Lite äldre damer avråds också från att besöka restauranger ensamma under kvällstid.”I den tidens uppförandekoder anges följande.
Från att sätta sig vid bordet, till att mannen drar fram en stol åt sin partner, till samspelet med servitören – allt måste ske så smidigt och diskret som möjligt för att inte väcka uppmärksamhet eller störa stämningen på etablissemanget. Obehagliga situationer, som att fel beställning togs in eller att ytterligare produkter lades till på notan, måste hanteras så subtilt som möjligt, utan att starta gräl med servitörerna.
… och ja, herrarna betalade notan
Sist men inte minst, enligt uppförandekoden var herrarna tvungna att betala notan för den eller de damer de gick ut med, oavsett om det var en fru, flickvän, syster eller vän. Om de var desperata att betala notan ”till hälften” uppmanades herrarna att göra det utanför lokalen. Att ge dricks ansågs också lovande, helst mellan 10 och 15 procent, allt annat kunde ses som en gest som visade missnöje med servicen, allt mer kunde få dig att framstå som oansvarig med din penninghantering.
När man lämnade lokalen var det bara herrarna som vinkade tillbaka till servitörerna/servitriserna/servitriserna/huvudservitörerna, medan damerna och de unga damerna endast svarade med en nick på gästens hälsning.
