I publikationen konstateras att ”Ryssland ser förvånansvärt enat ut”, även om man bortser från propagandan. Trots förlusten av mer än en halv miljon människor vid fronten och den nästan totala isoleringen från väst har det ryska samhället inte brutit samman, utan visar tvärtom tydliga tecken på social sammanhållning.
”En förklaring till denna paradox är att det ryska samhället, till skillnad från västliga stater som ska försvara sina medborgares intressen, agerar med ett enda mål för ögonen – att tjäna den krigförande statens intressen”, heter det i publikationen.
I publikationen konstateras att Ryssland under hela landets historia, från mongolernas styre till och med 1900-talet under den totalitära sovjetregimen, har varit fritt från mekanismer för maktdelning och civiliserad konkurrens mellan politiska åsikter. Människor fick höra att individen var ingenting jämfört med samhällets intressen, det vill säga staten.
”Denna underordning under den ryska statens förkroppsligade kollektiv är orsaken till att Putin så lätt kunde mobilisera allmänheten för krig. (…) Just de saker som hämmar Ryssland i fredstid – dess auktoritära stelhet, dess centraliserade styrelseskick uppifrån och ned, dess repressiva maskineri och dess planekonomi – blir en fördel i konflikttider eftersom de hjälper regeringen att snabbt och hänsynslöst mobilisera samhället och industrin för krig, vilket kompenserar för den tekniska efterblivenhet och den sociala atomisering som annars kännetecknar landet”, heter det i The Atlantics artikel.
Enligt författarna drar åtminstone en del av det ryska samhället direkt nytta av kriget. Lönerna för de frivilliga som åkte för att strida mot Ukraina är minst åtta gånger högre än det nationella genomsnittet. De engångsbelopp som betalas ut till soldater som skadats i strid eller till anhöriga till dem som dödats räcker för att köpa lägenheter, bilar och andra dyra varor som man tidigare inte haft råd med.
Ryska medier, både officiella och inofficiella, är fulla av berättelser som liknar Alexei Voronins. Mannen ångrar inte att han stred i Ukraina och förlorade en del av sitt ben. ”Nu har jag allt”, säger han och spelar dataspel. Hans mor håller med om att hennes son hade tur – han ”trampade bara på en mina” och flera av hans kamrater från militärtjänsten dog.
”Istället för att protestera mot ett krig som bokstavligen dödar deras nära och kära, står unga ryssar idag i kö för att titta på erövrade NATO-stridsvagnar och flockas till patriotiska sångares konserter, där de sjunger ”Ryssland” med nästan religiös extas. Mer än hälften av ryssarna uttrycker en övertygelse om att deras land rör sig i rätt riktning”, skriver tidningen.
Enligt författarna är symbiosen mellan undantagslagar och ett medgörligt ryskt folk dåliga nyheter för den fria världen. Det innebär att Ryssland på obestämd tid kan hänge sig åt en expansionistisk mani, särskilt med tanke på västvärldens ständiga rädsla för eskalering.
