Vid 70 års ålder är risken mindre än en halv procent och den förväntade livslängden är nästan 76 år, med en tendens att öka ytterligare.
Liknande trender sker i många delar av världen, där framsteg inom medicin, rent vatten och bra mat ökar den förväntade livslängden.
Vacciner förhindrar idag också utbrott av infektionssjukdomar som har plågat oss under så lång tid, t.ex. mässling, difteri och kikhosta.
Å andra sidan sjunker födelsetalen år för år och antalet födda barn per 1 000 personer är nu 7, vilket nästan är en fördubbling under de senaste 30 åren.
Båda dessa trender – längre förväntad livslängd och lägre fertilitet – formar förändringen i befolkningsstrukturen. Varje år minskar andelen unga människor och andelen som når pensionsåldern ökar.
Detta innebär att en mindre andel av den arbetande befolkningen måste försörja en allt större andel av den pensionerade befolkningen som förväntar sig att leva ett värdigt liv på äldre dagar.
För närvarande ligger ersättningsgraden (skillnaden mellan den tidigare lönen och den pension som erhålls) strax under 50%. I takt med att befolkningen åldras kommer dock ersättningsgraden sannolikt att minska.
I Litauen är den viktigaste delen av pensionerna det klassiska fördelningssystemet, även känt som den första pelaren, där pensionerna finansieras genom arbetstagarnas socialförsäkringsavgifter.
Med andra ord måste vi genom att arbeta och betala skatt betala pensioner för våra föräldrar eller far- och morföräldrar. För att få högre pensioner måste vi öka antalet personer som arbetar i Litauen, höja skatterna för den nuvarande arbetande befolkningen eller låna.
I takt med att befolkningen åldras blir det naturligtvis svårare att upprätthålla ersättningsgraden, eftersom systemet i stor utsträckning är beroende av demografin.
Med tanke på bristerna i detta system och den förändrade demografiska strukturen genomfördes en pensionsreform 2004, då den andra pelaren av pensioner infördes.
Till skillnad från i vissa västländer är det inte obligatoriskt att spara i Pelare II i Litauen. Deltagarna är visserligen automatiskt inskrivna, men de kan välja bort det under de första sex månaderna.
Syftet med Pelare II är att diversifiera inkomsten på äldre dagar genom att säkra den från flera källor.
För att ge fler möjligheter till en värdig ålderdom skapar staten förutsättningar för och uppmuntrar, genom ett budgetbidrag, till att spara till en tilläggspension i Pelare II.
Om du bestämmer dig för att spara i Pelare II är det ännu inte möjligt att ta ut pengar från den och få tillbaka din ackumulerade inkomst. Enligt Litauens centralbank deltar mer än 1,4 miljoner människor i Pelare II, och cirka 8 miljarder euro har ackumulerats i pensionsfonder i denna pelare.
Detta motsvarar ungefär en tiondel av landets BNP (som jämförelse kan nämnas att OECD-genomsnittet är nästan 90% av BNP).
I en perfekt värld skulle det inte finnas något behov av nivå II och III. Människor skulle spara till sin ålderdom, investera och använda sina besparingar till pensionen medan de är i arbetsför ålder.
Verkligheten ser något annorlunda ut och att spara och investera på egen hand är fortfarande inte en lätt uppgift för en stor del av befolkningen.
Även om vi ser en ökning av antalet personer som investerar ligger vi fortfarande långt efter EU-länderna. Till exempel investerar mindre än 3 procent av hushållen i Litauen i aktier och andra finansiella instrument, jämfört med ett genomsnitt på nästan 13 procent i euroområdet.
Många västeuropeiska länder införde Pelare II- och Pelare III-pensioner mycket tidigare än Litauen. Tyskland införde dem till exempel redan 1974 och Frankrike 1947.
De nuvarande pensionärerna i dessa länder har alltså sparat till sin kompletterande ålderdom under hela sitt yrkesverksamma liv. Det är inte förvånande att Litauen, vars pensionsreform ägde rum 2004, ligger efter dessa länder när det gäller storleken på de förmåner som tjänas in i Pelare II.
Man hör berättelser om människor som nu är pensionärer och som bara bidrar med några tiotals euro till sin statliga pension från Pelare II.
Man måste dock ta hänsyn till att dagens pensionärer ofta bara har sparat för en liten del av sitt arbetsliv (upp till 20 år) i Pelare II, och bara en bråkdel av sin inkomst, medan de har tjänat in sin pension i Pelare I under 35-40 år, vilket är praktiskt taget dubbelt så lång tid.
Med tanke på det åldrande samhället bör anständiga pensioner inte bara vara ett mål för staten utan också för befolkningen själv.
Och vi kommer att närma oss västländerna när det gäller pensionernas storlek först när vi kan matcha storleken på den summa pengar som vi har samlat ihop på egen hand, till exempel med danskarna, vars pensionsfonder står för nästan 200% av BNP.
Detta innebär att när vi talar om målet att matcha dessa länder när det gäller pensionsnivåer, måste vi komma ihåg att en stor del av pensionen är egenavgifter som befolkningen betalar in från pensionsfonder.
