Padua överskuggas av grannstaden Venedigs glittrande nimbus och finns inte med på listan över ”de misstänkta” för turister som besöker Italien. De vet inte heller vad de går miste om… Kanske är det inte lika lätt att instagramma som La Serenissima inte heller romantisk, som närbelägna Verona, men Padua är en stad med intellektuell och konstnärlig förfining, en tidigare högpresterande fabrik för europeiskt tänkande, födelseplatsen för renässanskonstens ”revolution” och den sista viloplatsen för ett av den katolska världens mest populära helgon. Universitetet, Scrovegni-kapellet och Sankt Antonius grav är landmärkena för Paduas tre stora kulturhistoriska värden.
Och det skulle finnas mer att nämna, men på en dag, medan jag var tvungen att se staden, var dessa tre argument tillräckliga för att övertyga mig om att komma tillbaka nästa gång.
***
Universitetet i Padua grundades i september 1222 av en grupp upproriska Bolognastudenter och professorer som tog sin tillflykt till Po-flodens strand – en åtgärd som påminner om den liknande utbrytningen av Oxfordstudenter som 1209 tog sin tillflykt till Cambridge. I båda fallen sökte studenterna och deras professorer som gick i exil större akademisk frihet, något som var svårt att förklara och förstå i större delen av Europa vid den här tiden. Det är faktiskt möjligt att detta begrepp då endast förstods i Bologna, Oxford, Cambridge och Paris, eftersom Padua var det femte europeiska universitetet i kronologisk ordning.
Det var omkring tusen unga människor som 1222 lade grunden till denna veritabla autonoma studentrepublik i Padua. Universitetet ökade sin intellektuella styrka genom successiva vågor av studentinvandringar från Bologna 1306 och 1322, samtidigt som det stärkte sitt rykte som en plats för fritt lärande. Precis som i Bologna hade studenterna i Padua rätt att välja sina lärare och sätta deras löner.
Paduanerna välkomnade studenterna med öppna armar och var glada över att kunna smutsa ner lite av Bolognas prestige. Redan på 1200-talet valde staden fyra ämbetsmän, som kallades studieförrädare, för att övervaka universitetets smidiga drift. ”Studentrepublikens” självständighet, dess öppna och fria anda – som återspeglas i institutionens motto ”Universa Universis Patavina Libertas” (”Fullständig paduansk frihet för alla” – en grov översättning) – och stödet från lokalsamhället har varit tre av ingredienserna i universitetets framgång. Under 1400- och 1500-talen blev det paduanska universitetet ett av de mest prestigefyllda i Europa. Här undervisade berömda forskare som Galileo Galilei, Nicolaus Copernicus och polymater som Nicolaus Cusanus.
Å andra sidan, trots all sin öppenhet för kunskap, har universitetet i Padua inte varit öppet för studenter utan en hand i den. På 1400-talet infördes ett system med dyra examensavgifter och stora examensfester, vilket innebar att endast de allra rikaste hade råd att studera i Padua. Och i Padua, liksom i Bologna, var endast en fattig student per fakultet befriad från avgifter. Denna reglering bidrog till den sociala segregationen på universitetet, vilket historikern Jacques Verger konstaterar i sin bok Universities in the Middle Ages.
***
Jag hade också tagit min tillflykt från det trånga Venedig till Padua för en dag och förberedde mig för ett minnesvärt möte med detta universitets ärorika historia, men jag blev lite matt under den guidade turen, lite lapidarisk till innehållet och lite kort om tid. Universitetets historiska högkvarter ligger i Palazzo del Bo (Bo-palatset), som fått sitt namn efter det värdshus som låg på samma plats fram till dess att universitetets högkvarter byggdes 1539. Det är en praktfull renässansbyggnad med en innergård, Antico innergårdarinramade av kolonnader och täckta av vapensköldar från tidigare studenter och lärare.
Besvikelsen under besöket var den anatomiska amfiteatern, som är bevarad nästan som den var när den byggdes 1595. Det är den äldsta bevarade och den som har varit en förebild för alla europeiska universitet i århundraden framöver. Tillträdet är dock begränsat. Man kan bara kika in i salen från våningen under, genom den smala oval som skurits ut mitt i salen, där kadaver fördes in för dissektion. Cirka 10-12 nyfikna huvuden kikade upp från botten mot amfiteatern och det var ungefär allt. Som jämförelse kan nämnas att man i Bologna kan besöka den anatomiska amfiteatern från 1637, som för övrigt är mycket trevligare.
När vi återvänder till Paduas universitet ingår också ett besök i Aula Magna, som också är täckt av tidigare studenters vapensköldar. Tidigare var Aula Magna hemvist för School of Legal Sciences, där Galileo, vars namn salen nu bär, undervisade. Den vackra medicinska salen är också öppen för allmänheten och har tidstypiska möbler, även de prydda med vapensköldar.
Det sista stoppet på den guidade turen är Hall of Forty. Detta rum har fått sitt namn från de fyrtio ansikten av berömda studenter som finns målade på väggarna. Porträtten, som inte utger sig för att vara trogna speglingar av verkliga ansikten, målades 1942.
Och det var här överraskningen kom in: bland de berömda personer som målats på väggarna hittade vi stolniken Constantin Cantacuzino (1639-1716), en upplyst man, författare till den första kartan över det rumänska landet, men som planerade avrättningen av sin brorson, Constantin Brancoveanu. Stolniken studerade filosofi och anatomi här under åren 1667-1668. Cantacuzino har också en marmorbyst i samma rum, donerad av den rumänska akademin 1963.
En annan berömd student vars porträtt finns här är Stefan Bathory (1533-1586), en transsylvansk adelsman född i Șimleu Silvaniei, prins av Transsylvanien mellan 1571 och 1586, vald till kung av Polen 1576. Bathory grundade 1581 det första universitetet i nuvarande Rumänien, jesuitkollegiet i Cluj. Därmed lade han grunden till en universitetstradition som, om än med några stapplande steg, förs vidare än i dag av Babeș-Bolyai-universitetet. Vi kan inte låta bli att tänka att han fattade detta beslut inspirerad av sin tid som student i Padua, som vi dock inte vet så mycket om.
En tredje person i Hall of Forty med anknytning till rumänsk historia är Alexandru Mavrocordat (1636-1709), en grek från den konstantinopolitanska Phanariot som studerade medicin och filosofi i Padua mellan 1660 och 1663. Han återvände till huvudstaden i det osmanska riket och blev Grand Dragoman (chefsöversättare) för den Höga porten, en position från vilken han deltog i den andra belägringen av Wien 1683 och i fredsfördraget i Karlowitz 1697, genom vilket Österrike erhöll Ungern (med pashalakerna Timișoara och Oradea) och, de facto, Transsylvanien. Alexandru Mavrocordat var grundaren av den dynasti av Phanariot-härskare som upprepade gånger kom att härska i Valakiet och Moldavien under det följande århundradet.
I Fyrtiotalssalen finns också den stol bevarad från vilken Galileo Galilei enligt traditionen undervisade mellan 1592 och 1610. Det var ”de bästa 18 åren i mitt liv”, skrev Galileo på äldre dagar.
I slutet av rundturen, efter att ha gått nedför en monumental trappa, möter deltagarna Elena Lucrezia Cornaro Piscopia, förkroppsligad i en vacker staty, som den sista berömda studenten från Padua. Hon var den första kvinnan som tog examen vid ett universitet och disputerade i filosofi i Padua 1678. Läs resten av artikeln och kommentera på contributors.ro
Bogdan Stanciu arbetar med kommunikation och har en doktorsexamen i historia.
