Du kan se det, allt, som i din handflata, från ett flygplan, så litet är det här landet. Den stora ön Malta ser ut som en fisk som har tappat sin svans i Medelhavet, och svansen är Gozo, den mindre och grönare ön. Mellan dem ligger en tredje ö, Comino, med ett högt torn. Det är hela Malta, EU:s minsta stat, sett från luften.
På marken är det dock helt annorlunda. Malta är en skattkista av konst, historia och arkitektoniska pärlor som ett halvt dussin eller fler civilisationer har vält omkull mitt i Medelhavet. En symfoni av barock- och renässanslägenheter, i städer som byggdes av de joniska riddarna, bredvid andra antika och mystiska byggnader som Ġgantija. En historia av att bita ihop tänderna och ge sig på formidabla fiender, som man tvingas lämna med svansen mellan benen. Ett språk som är en blandning av arabiska och italienska och som talas av kontinentens största mikronation.
Och av alla dessa superlativ, relativa och absoluta, är Mdina, staden för de gamla maltesiska seniorerna, förmodligen den vackraste.
***
Jag anlände till Mdina nästan av en slump. Planen var att samma dag besöka det förhistoriska templet i Ġgantija på ön Gozo. Det var tisdag och jag tänkte inte en sekund på att platsen kunde vara stängd. Så från Sliema, en stad nära huvudstaden Valletta, tog vi en snabbfärja till Comino. Så snabbt att den överdimensionerade engelska frukosten, som höll på att förtäras, steg i min mage som ett tidvatten. Jag gick i land lite groggy och tillfälligt befriad från morgonens kulinariska girighet. Jag kom plötsligt till sans, på busstationen bredvid piren, när jag frågade om bussen till Ġgantija: eftersom det inte är turistsäsong är maltesiska museer och arkeologiska platser stängda på tisdagar. Liksom torsdagar, för den delen. Plötsligt kände jag brisen dolce far niente i södra Italien, Maltas närmaste granne. Från mars till oktober är de öppna även dessa dagar. Men det är ju bara februari, en februari med 20 grader i solen, men ändå februari. Jag menar lågsäsong.
Så, hoppa på en långsam färja – tack och lov – och tillbaka till ön Malta, passerar framför Comino-ön.
Det finns inga tåg på Malta, så kollektivtrafiken tillhandahålls uteslutande av bussar och färjor. Bilflottan är modern och resorna är relativt täta, till ett anständigt pris. Förbindelsen mellan ön Malta och Gozo utgörs av en färjelinje som är utformad som ett transportband. Det finns alltså alltid en färja vid Maltas pir, en vid Gozos pir och två på rutten, en i vardera riktningen. När en färja anländer till kajen drar den som var där upp ankaret. Så när man kommer till en pir finns det alltid en färja där.
När vi väl kom fram till piren på Malta bestämde vi oss för att besöka Mdina. En arkeologvän hade rekommenderat mig att göra det, med varma rekommendationer för stadens arkitektur.
Så vi tar bussen till Mdina och byter i Mosta (det finns många städer på Malta, även om man skulle kunna tro att det var en stadsstat). Vi väntar lugnt på Mosta-hållplatsen på bussen, som kommer och går utan ett steg. En dam vid busshållplatsen förklarar också: bussar stannar inte vid busshållplatser om du inte signalerar till dem. Bra att veta. Jag känner brisen igen dolce far niente– i grannskapet. Hur som helst, vi väntar ytterligare en timme och när nästa buss kommer viftar jag kraftigt med båda händerna, avlägset och insisterande.
***
Lite demoraliserad efter äventyren under första halvan av dagen fortsätter jag att beundra Maltas atypiska skönhet från bussfönstret. Ön, som till stor del är karg och stenig med lite vatten, har tämjts av människohand. Bra vägar skär genom hela ön och förbinder städerna med charmiga, trånga och bullriga historiska centrum. Runt huvudstaden Valletta har det bildats ett urbant konglomerat av flera småstäder som i praktiken har slagits samman. Gozo är annorlunda, grön och välvattnad av källor, med bara en stad.
På båda öarna känner man, precis som på Cypern för den delen, britternas organiserade hand i infrastrukturplaneringen. Malta var en brittisk koloni fram till 1964. Åtta år tidigare hade malteserna i en folkomröstning krävt att få stanna kvar i Storbritannien, men fått nej. En märklig sak. Tydligen fruktade britterna att de skulle skapa ett prejudikat, och att alla kolonier sedan skulle vilja ha en union… Under tio år, mellan 1964 och 1974, fungerade staten som en del av samväldet, men utropade sig sedan till republik.
***
Från Mosta, i centrala Malta, mot Mdina förändras landskapet. Klippor och stenblock ger vika för gröna landskap, med välskött jordbruksmark och en 35 hektar stor nationalpark. Mdinas höjd över havet är den bästa platsen på ön att bygga en stad på: härifrån kan man se hela ön och avståndet till kustlinjen gör att staden är skyddad från piratattacker.
Staden reser sig majestätiskt bland trädgårdar och grödor, som en drottning i ett stort grönt tåg. Väggar omger den, fleeces kröner den. Bussen klättrar upp i breda valv och erbjuder en spektakulär utsikt över Mdina.
***
Terminalstationen ligger i Rabat, en stad som tillhandahåller alla tjänster som krävs för att Mdina ska regera över turisterna. De två städerna skiljs åt av fästningsgravar, liknande dem i Alba Iulia. Mdina har fått sitt namn från den arabiska termen för muromgärdad stad. Tillträde sker via en monumental bro och port, bevakad av två stenlejon. Nyligen valdes platsen av skaparna av serien The Rise of Thrones som inspelningsplats för ingångsporten till King’s Landing.
Förr i tiden var detta platsen för den ceremoni där de maltesiska lorderna formellt accepterade de joniska riddarnas styre över ön. Året var 1530. Under 200 år hade malteserna styrt sig själva som en del av vicekungadömet Sicilien, som i sin tur var en del av det spanska kungadömet. Befolkningen var sammansatt, med adel av spansk och italiensk härkomst som styrde över en majoritet av bönder med arabiska men kristna rötter. De äldsta malteserna – ett fåtal familjer – bodde inom murarna i Medina, som då var den enda staden. Självstyre tillhandahölls av fyra Jurati (jurymedlemmar), ledda av kaptenen med spiran, uppkallad efter den batong som en page bar bakom sig som ett tecken på makt.
Hela den maltesiska befolkningen, med alla dess adelsmän, befann sig från den ena dagen till den andra under Johanniterordens styre, som år 1522 fördrevs från ön Rhodos av Suleiman den Magnifiques osmanska trupper. På jakt efter ett nytt hem fick munkriddarna Malta som förläning av kejsar Karl V, som också var kung av Spanien, efter påvens ingripande. I gengäld fick de en symbolisk hyllning, den berömda maltesiska falken, som varje år gavs till vicekungen på Sicilien.
Ceremonin för övertagandet hade ordens stormästare, Philippe Viliers de l’Isle Adam, i centrum. Under en baldakin som bars av de fyra Jurati gick han till Medinas port, framför vilken han svor på katedralens kors och ordens kors att respektera maltesernas privilegier. Därefter knäböjde kaptenen av spiran framför honom och överlämnade stadens silvernycklar till honom. Därefter öppnades portarna och stormästaren gick in i staden under de närvarandes jubel. Det var en ceremoni värdig ett Game of Thrones.
Joanniterna, som var stora navigatörer, valde inte Mdina som kärnan i sin makt. De lämnade det till de äldre malteserna och för sina behov utvecklade de staden Birgu, i ett område med utmärkta naturhamnar. År 1565 slog de tillbaka en stor turkisk belägring och byggde sedan det fantastiska Valletta, dagens huvudstad, mittemot Birgu. Inför den nya stadsutvecklingen fick gamla Mdina ett nytt namn, Citta’ Vecchia (Gamla stan), och fortsatte att styras självständigt. Joanserna rörde den inte, utan ingrep endast för att återuppbygga den efter en jordbävning 1693. Den maltesiska adeln å sin sida, ”avvaktande i sina mörka palats i Mdina, den gamla muromgärdade huvudstaden”, som en jonier beskrev dem 1764, höll en reserverad attityd gentemot riddarkungarna ända till mycket sent. –