La ”Buturuga” i Cișmigiu: den pittoreska tavernan i centrala Bukarest som har förblivit nästan densamma i ett sekel – Vechiul București
Vid förra sekelskiftet, när puben ”Buturuga” i Cișmigiu precis hade öppnat, betraktades den som ett centrum för kitsch i Bukarest, eftersom den var ”en grov imitation” av en trädstam gjord av betong. Med tiden blev den dock en av de mest kända och välbesökta pubarna i stadskärnan, tack vare sitt läge och sina överkomliga priser, och det blev känt att ”Buturuga” var det ställe dit nästan hela Bukarest gick för att ta en öl.
För mer än 100 år sedan, för mer än 100 år sedan, dök en atypisk pub upp i centrala Cișmigi, men den passade perfekt för vad Bukarest behövde vid den tiden. Det var ”Buturuga”, som bokstavligen var en stor betongstubbe som på avstånd såg ut som en stubbe som blivit kvar efter fällningen av ett träd som var lite som Bukarest. ”Buturuga”, som ansågs vara grov kitsch, hade många kunder av förståeliga skäl: det var ett avslappnat ställe i centrala Bukarest med billiga drinkar, nästan slumliknande.
”Buturuga”, den berömda puben i Cișmigiu och dess historia
Historien om ”Buturuga” börjar i början av 1900-talet och är ”verket” av C. Dumitrescu-Tăranu, krogägare och far till den berömda N.D Țăranu, medgrundare av tidskriften ”Furnica”, grundad 1904. Innan han öppnade ”Buturuga” hade Dumitrescu-Tăranu ägt en annan krog, som låg en kort bit från Yellow Inn och Mahalaua Dracului och som enligt honom var bland de mest uppskattade i staden.
På ”Buturuga” uppskattade folk inte bara läget utan också priserna – dryckerna såldes till betydligt lägre priser än på andra pubar i området, varför borden inte stod länge utan servitörer och varför det arbetade många servitörer här, som åkte fram och tillbaka mellan borden och buturuga, där ”skyfallen” av vin och öl började.
”En hel armé av servitörer, under energisk ledning av en av de två patronerna, Nae Paysan (en allint efter efternamnet Țăranu, den franska formen som användes), skickligt assisterad av våra vänner Panait Macri, Locusteanu och Aurel Marcu från ”Voința Națională”, kunde knappast motstå order från de tusentals kunder som hade stormat vår konsumtion och särskilt den utmärkta ölen från universitetsprofessorn N. Basilescu, den framstående presidenten för den industriella republiken i det nya Bukarest. Under denna tid gick den andra patronen, författaren till dessa rader, som en snigel bland borden och såg till att allmänheten inte led några olägenheter i form av service, och våra gäster led verkligen inte under dessa två minnesvärda kvällar förutom av törst, som vi dock är säkra på att vi släckte med det kraftiga regnet av pints och snaps (från källarna i Ciucanu, Calea Griviței)”, som beskrivs i tidningen ”Ant”.
Vem brukade komma till ”Buturuga” för att dricka öl, sprit och jordnötter?
Med Bukarests utveckling och tillväxt började fler och fler typologier dyka upp. Det fanns naturligtvis de olyckliga, som inte var få till antalet och som befolkade Bukarests utkanter och de omgivande kommunerna, och i andra änden av spektrumet fanns borgarna som gick till de mest utvalda etablissemangen i huvudstaden. Bland de nya ”arterna” av Bukarests invånare kan nämnas de som kom från slummen och som verkade vara lite ur sitt slag, och de som kom till Bukarest från provinserna och som inte kunde finna sig tillrätta på något sätt i huvudstaden. I ett nötskal var ”Buturuga” till för dem som inte riktigt hörde hemma någonstans, som på något sätt var störst vid de smås bord eller minst vid de storas bord.
I början lockade puben publiken från den populära teaterscenen och de som var ute och promenerade i Cișmigiu. Med tiden började soldater komma hit för att ta en drink, och alla möjliga sorters arbetare och ”tjänare”, och bilden av borden på ”Buturuga” fångades av författaren Henri Stahl i hans verk ”Bucureștii ce se duc”:
”Trädgårdens enda attraktion för denna speciella publik är det tunnspelande tamburinbandet som spelar på ”Buturugă”, en grov cementimitation av en trädstam, i vars hålighet öl, konjak och kolsyrad lemonad hälls upp. Runt borden som sträcker sig från ”Buturugă” till den militära musikpaviljongen, där ingen musik har spelats på flera år, trängs en fjärdedel av Bukarestgarnisonen, plus ordonnanserna, bland tjänsteflickorna, som hålls på respektfullt avstånd från borden med en taggtråd. I uniformer som stryper deras halsar som är vana vid att vara fria, lyssnar rekryterna här på smutsiga odugligheter som ropas till dem med rösten från en trasig grammofon, men med kort och tydlig nyans till varje ord, av en stygg zigenare, med en stor blomma i håret och händerna på höfterna … Då och då, som beundrande godkännande, svär de åt hennes spottande. Men när sångerskan tog fram fatet med servetten på för att börja spelet, trots att de hade stått utanför, vände de sig alla bort, skamsna, märkligt nog blandade av delikatess och skamlöshet, och gick till brunnen bredvid för att dricka ur en tennkopp, nästan bottenlös med hål i den. Den stackars fontänen är så efterfrågad, där vattnet från några delfiners näsor rinner från lite varmt vatten, att de vassa spetsarna på järngallret som omger den har böjt sig under vikten av de törstiga kroppar som attackerar den. Men när bariterna börjar sjunga den fashionabla sången ”Colea i barnkammaren”, och en zigenare denna gång himlar med ögonen och uppmanar dem att ”sucka” som förr i tiden, eftersom de inte vågar sucka idag när publiken är tunnare, och de trängs alla innanför taggtråden och lyssnar och ser utan avund på dem som dricker vid borden.”
”På Buturuga tronar det höga livet av träldom”
För att visa hur pittoresk och unik den värld är som kommer hit använder Henri Stahl i ”Bucureștii ce se van” ett minst sagt smakfullt och pittoreskt uttryck och säger att borden på ”Buturuga” till övervägande del är upptagna av ”tjänarnas höga liv”, det vill säga de första av de sista när det gäller social status. Vid borden på Buturuga kunde butlerna dessutom i lugn och ro håna och imitera sina ”herrar” och låtsas vara gentlemän och förnäma damer.
”Här på ”Buturuga” tronar livegenskapens höga liv: Dvärgarna från bankerna, ministerierna, från ”Papegojan”, ”Gyllene trädet”, med sina livrea-mössor, några av dem klädda på tyska; deras ibovnice, med sidenblusar, stulna från ”cucoana”, kjolar av tjockt bondtyg, och ovanpå det ett gult förkläde; en hemsk blandning av kläder som getts eller doserats, och av ieftenekläder köpta på Stora marknaden. Här apar tjänarna sina herrar: Männen sitter vid borden med allvarliga miner, kommenderar servitören auktoritärt, med tjänarens fräckhet till den lägsta som han själv, dricker i lugn och ro, men slår det tomma glaset hårt i bordet; antingen för snabbt, med armbågen högt lyft; eller för långsamt, med en blick av ånger för den dyra vätskan som försvann för snabbt; de är generösa med checken, med dricksen, och köper blommor av zigenarna, och erbjuder dem med en air av utsvävningar till sina sötsaker. Vid ett av borden sitter en piga med handen runt ibovnicens hals och fyller rostade jordnötter, salta croissanter och pepparkakor med öl.”
Med tiden hittade bohemerna och folkmassorna som kom till ”Buturuga” andra terrasser och pubar där de kunde stanna för en spritzer och snacks till sent på kvällen. Lyckligtvis har puben i mitten av Cșmigi förblivit nästan oförändrad, även om det har gått många år sedan ”Paysanul” den store etablerade den, och är nu en del av trädgårdens ”arv”.
