Skonaren Emilie vid Juodkrante drabbades hårt av ödet och misslyckades med att fullfölja sitt uppdrag, men denna exceptionella händelse under 1800-talet kommer inte att glömmas och kommer att hedras.
Tack vare Litauens Skytteförbunds insatser kommer en minnesknut att avtäckas på lördag den 8 juni på Juodkrantes historiska pir framför kulturcentret Liudvikas Reza, liksom andra evenemang till minne av den marina operationen under upproret 1863.
Sammanhang
”Tiden raderar händelser och människor från människors minnen. Den raderar inte bara minnet av bödlarna, utan också minnet av deras offer, minnet av dem som kämpade för frihet och oberoende. Vi får dock inte glömma dem som gav sin styrka och sina liv för att alla våra liv skulle bli friare, rättvisare och rikare”, – i sin bok ”Antanas Mackevičius. Historikern Stanislovas Gediminas Ilgūnas (1936-2010) skrev i sin bok ”The Marches and Struggles of the Uprising” (2007).
Under upproret 1863-1864 kämpade mellan 8.000 och 15.000 rebeller under den ideologiska fanan för återupprättandet av det förstörda polsk-litauiska samväldet (de två nationernas republik) och slogs ner av omkring 90.000 ryska tsarsoldater och arméofficerare med kanoner.
”Efter upproret 1863 (i det av Ryssland förslavade Litauen – författarens anmärkning) började den nationella väckelse som väckts av den icke-adliga intelligentsian. Bokbärarnas gadynia och daraktoriais verksamhet, som lärde ut litauisk skrift, utvecklade det nationella medvetandet och ledde slutligen nationen till upprättandet av ett oberoende demokratiskt Litauen”, förklarade S. G. Ilgūnas den historiska bakgrunden.
Enligt tsarens historiker dödades 8 022 rebeller, 980 sårades och 2 211 tillfångatogs. Det var den mest militanta och mest långvariga nationella och sociala befrielserörelsen i det ryska imperiet på 1800-talet. Den omfattade kungariket Polen (där Transnistrien ingick), Litauen, Vitryssland och en del av Ukraina.
För litauerna är det historiska Lukiškės-torget i Vilnius den kanske mest kända symbolen för detta uppror, men en symbol som är blodbestänkt. Under upproret 1863-1864 avrättades 21 rebeller offentligt där: 19 hängdes och 9 sköts. De brutala avrättningarna organiserades av Mikhail Muravyov (1796-1866), dåvarande generalguvernör i Vilnius, med smeknamnet ”Korik”, som utsetts till posten just för att slå ned upproret.
Kvarlevorna av de mördade kämparna gavs inte till deras anhöriga, utan begravdes i hemlighet på en speciell plats: på Gediminas kulle. Detta avslöjades först 2017, då arkeologer grävde fram 20 av de 21 rebellernas kvarlevor på platsen. Bland dem fanns de som tillhörde ledarna för upproret, Konstantinas Kalinauskas (1838-1864) och Zigmantas Sierakauskas (1826-1863). Hjältarnas kvarlevor återbegravdes två år senare på Rasi-kyrkogården.
Denna sensation har fått stor publicitet, men det är dags att återuppväcka detaljerna om en annan maritim händelse från havets botten. Den senare är värdig en historisk roman eller film.
Internationellt stöd
Den mest berömda marina operationen av rebellerna i storhertigdömet Litauen mot Tsarryssland. Detta är titeln på den bok som publicerades 2009 av Litauens sjöfartsmuseum (LMM) ”Wind in the Sea. Reflections of the sailing ship epoch in Lithuania”, som beskrevs av historikern Dr Dainius Elertas.
År 1863 organiserade polska migranter en maritim expedition i London under ledning av överste Teofilis Lapinski (1826-1866).
”Expeditionen förbereddes för marschen till Litauen av 158 frivilliga, en veritabel international: 86 polacker, 22 fransmän, 16 italienare och representanter för andra nationer.
Bland de frivilliga fanns Vladislovas, son till poeten Adam Mickiewicz. Förberedelserna för att föra tillbaka till Litauen omfattade 1 000 karbiner med bajonetter, 750 svärd, 200 spjut, 10 000 patroner till karbiner, 50 ct krut, 2 miljoner patroner, lie, revolvrar, kläder och skor.
Dessutom köptes två lätta gängade kanoner av liten kaliber, som lätt kunde bäras av artilleristerna när de demonterades, och en stor kanon, dragen av ett par hästar, och granater till dem”, dessa detaljer avslöjas i boken ”The Fighting of the Lithuanian Insurgents, 1863-1864” (1969), av historikern Oona Maksimaitienė (1902-1999).
För transporten av 1863 års krig till Litauen förbereddes 1.000 karbiner med bajonetter, 750 svärd, 200 spjut, 10.000 patroner till karbiner, 50 cent krut m.m.
Det var alltså en internationell hjälpinsats för att stödja litauerna i deras kamp mot Tsarryssland.
Vissa paralleller mellan då och nu kan dras genom att titta på det rysk-ukrainska kriget som startade 2022, där länderna i den civiliserade demokratiska världen också ger militärt stöd till Ukraina, som attackerades av Ryssland.
År 1863 var rebellerna medvetna om och förväntade sig utländskt stöd. De motståndsstyrkor som var stationerade i Samogitia förväntades få betydande förstärkningar.
”Rebellgruppens huvudmål var att möta de frivilliga i den marina expeditionen som skickats från utlandet med vapen och ammunition. Rebellernas agerande skulle samordnas med expeditionens framfart, möta den och hjälpa den att gå i land”, skrev S.G. Ilgūnas.
Förrädare ombord
Flottan planerade ursprungligen att nå den litauiska kusten den 28 eller 29 mars 1863. Saker och ting gick dock inte enligt planerna.
”En av de frivilliga, Stepas Poles (egentligen Tudenholdas), var spion och informerade ryssarna om hela expeditionen.
Fartyget Ward Kackson, som hyrts av expeditionens organisatörer, avseglade från London den 22 mars med besättning, vapen och frivilliga. Expeditionsarrangörerna skickade ett telegram till sambandsofficeren i Klaipėda där de meddelade att expeditionen skulle starta <…>.
Det föreslogs att man skulle segla till Gotland, men fartygets kapten protesterade och seglade till Köpenhamn…. vänster. Det visade sig att arrangörerna av expeditionen hade hyrt fartyget av ett rederi som trafikerade Ryssland”, tecknar S. G. Ilgūnas historiens vändningar.
Först den 30 mars, när man hittat en ersättare för den förrymda kaptenen, nådde ångaren Malmö. Vapnen och ammunitionen till rebellerna omlastades till den svenske kungens lager, där de blev kvar till maj.
Vid den tiden köpte Lapinski, efter betydande hinder, med ekonomiskt stöd från den svenska regeringen, ett litet segelfartyg, Emilie, under befäl av kapten Wilkens. Man beslöt att ta vapnen, ammunitionen och de 120 frivilliga ombord till Litauens kust vid Kuriska näset.
Fartyget lämnade inte Malmö förrän den 4 juni. I ett försök att inte trampa på samma tår och för att vilseleda den ryska underrättelsetjänsten ska expeditionen dock ha skickats till London.
Tragiskt öde
Emilie nådde Östersjökusten utanför Juodkrante kl. 03.00 den 11 juni. Tanken var att landstiga med båtar i Kuriska näset, korsa lagunen och efter att ha passerat den preussisk-ryska gränsen nå Samogitia, där man skulle fortsätta i riktning mot Švėkšna och ansluta sig till de aktiva rebellförbanden.
Denna kampanj var dock ett fiasko. Lyckan var inte på rebellernas sida den här gången.
Tanken var att landstiga med båt på Kuriska näset, korsa lagunen och efter att ha passerat den preussisk-ryska gränsen nå Samogitia.
Skonaren Emilie hade kastat ankar i öppet hav utanför Juodkrante och ammunition och stridsflyg började transporteras till halvön i båtar av olika storlekar.
”Vi hade knappt kommit inom 200 famnar från Emilie när den första vågen slog mot båten. Det var som om stormen lurade runt oss: vinden var stark och vattnet skvalpade. Vi rörde oss bort från land, vinden förde oss längre ut till havs och vågorna slog allt hårdare mot båtarna. Jag sköt några skott med min revolver för att sända en nödsignal, men segelfartyget närmade sig inte”, skrev T. Lapinski, född och död i Ukraina, i sina memoarer.
Havets vågor gav ingen respit åt männen som desperat tog in vatten i sina båtar, och en kraftig våg välte den stora båten.
”Den lilla ligger fortfarande på samma nivå med åror och roder. Det desperata dödsskriket är så fruktansvärt att jag ryser”, skrev översten känslosamt.
Den lilla båten lyckades simma till sidan av skonaren. Sjömän skickades ut för att rädda de drunknade, men havsdjupet svalde 28 personer (16 utländska frivilliga, 8 polacker, kapten Pelegrini, 1 officer och 2 meniga).
Skonaren Emilie vände tillbaka och gömde sig i den närmaste svenska hamnen på Gotland, utan att fullfölja operationen.
Man tror att åtminstone några av offren ligger begravda på kyrkogården i Juodkrante.
