Jag minns mycket väl att Vilija Blinkevičiūtės namn inte fanns med när jag senast tittade på resultaten från den andra omgången av presidentvalet efter Euroleague-finalen.
Ja, hon var på många platser: i alla möjliga TV- och radiostudior, i presidentvalets högkvarter, gav intervjuer till alla som ville och de som inte ville, och upprepade sitt eviga mantra ”som folket i Litauen kommer att säga”.
Det var särskilt roligt att se henne vrida på kuken när hon pressades att svara på om hon skulle byta ut det feta och rika mandatet som EU-parlamentariker mot att delta i det litauiska parlamentsvalet.
Frågeställarna, liksom vi alla, vet svaret på denna fråga mycket väl, men man kan inte förneka sig nöjet att än en gång få höra hur de litauiska pensionärernas mor kommer att följa oss runt och berätta på vilket sätt hon kommer att fortsätta att (o)gynna ”Litauens folk” i Europaparlamentet.
Jag måste erkänna att faster Vilijas standup redan nu är ingenting jämfört med min favorit, men i vårt land outhärdlige Pavel Volias, framträdanden.
Jag hoppas att hon kommer att fortsätta att få oss, ”Litauens folk”, att skratta genom att berätta historier om sina luftburna berg och svalkande vatten i Europaparlamentet.
Jag kan tänka mig att du efter några dagar och när känslorna har lagt sig ser fram emot att tänka på den andra omgången i presidentvalet. Sportkommentatorer säger ofta att deras svåraste jobb är när en av de tävlande är klart starkare än den andra.
Vem av er skulle vilja kommentera en basketmatch där slutresultatet var 74:24 när slutsignalen ljöd? Bara någon som är så stark som Šarūnas Jasikevičius är inte rädd för att erkänna sanningen efter att ha förlorat matchen om tredjeplatsen i Euroleague: ”Nu är det absolut skit. När du sitter på en strand någonstans på sommaren och tänker på det, tror jag att du kommer att vara nöjd med vad du har gjort.”
Om Šarūnas vore politiker skulle han förmodligen säga att fjärdeplatsen i EuroLeague med 24:74 är ett fantastiskt resultat.
Eller så skulle han kommentera den tredubbla röstmarginalen som Ingrida Šimonytė, som krossades för andra gången i presidentvalet, kommenterade: ”Precis som 2019 har världen inte vänts upp och ner, på sätt och vis är vi där vi var före valstriderna.” Men vi vet alla att om man stannar där man var nuförtiden innebär det att man går bakåt.
Politikerna i charterdomstolen var också mycket ovilliga att kommentera premiärministerns miserabla resultat.
Den nitiske herrgårdstjänaren Mažvydas Jastramskis, som besökte studion hos National Broadcaster, som har blivit det konservativa partiets andra hem, svarade på en journalists fråga om vilken signal ett sådant resultat sänder till de konservativa själva (skärmen var upplyst med siffrorna 82,97% : 17,03%), utan att ens tänka efter, och hittade det obligatoriska positiva: ”Hittills sänder de en signal som gör att om de skulle få så många röster i parlamentsvalet skulle det vara ett ganska bra resultat.”
Sådan demagogi kan man nog bara lära sig av Oleg Shuraev på VU TSPMI, som inte bara representeras av denne eminente forskare utan också av många andra ”experter” som har köpt sina platser i LRT-studiorna på samma sätt som min mormor, som har ett levande minne, hade köpt sin plats i karmelitkyrkan i Kaunas.
Den andra omgången var så tråkig och ointressant som en match mellan de litauiska och brasilianska fotbollslagen kan vara.
Men om man gör en sökning kan man hitta intressanta ögonblick även här. Gitanas Nausėda vann i samtliga 60 kommuner i landet, vilket saknar motstycke i ett presidentval, men i vissa av dem fick kandidaten rekordmånga röster.
Det mest intressanta resultatet noterades i kommunen Šalčininkai, där presidenten fick 90,05 procent av rösterna, medan Ingrida Šimonytė endast fick 5,04 procent av rösterna. Jag undrar om invånarna i Šalčininkai inte tittar på LRT, eller om de är immuna mot konservativ propaganda.
Gitanas Nausėda besegrade sin rival med en rekordstor marginal. År 2019 röstade 65,68 procent av väljarna på honom i den andra valomgången, medan Dalia Grybauskaitė, som vann presidentvalet 2009, fick 69,09 procent av rösterna. Det är nog få som minns att Dalia i valet 2014 ställde upp mot Zigmantas Balčytis, som utan att ens försöka fick 40,14 procent av rösterna.
Att den konservativa kandidaten krossades framgår av ytterligare några fakta baserade på siffror. Jag undrar hur de konservativa och de politiska analytikerna vid domstolen kommer att kunna förklara för sina väljare att 440 000 röster samlades in i den andra valomgången 2019 och att det nu bara återstår 270 000 röster?
Eller att deras kandidat Ingrida Šimonytė, till och med i sitt fäste Vilnius, bara fick 43,42 procent av rösterna i den andra omgången, medan hon i Kaunas, en stad som inte har hållits av de konservativa på länge, bara fick 29,62 procent? Och vad betyder det att hon i den andra omgången, med bara två kandidater kvar, inte ens fick sitt resultat från den första omgången? Här är beviset för er: första omgången – 288 774 röster; andra omgången – 284 384 röster.
Endast Gabrielius Landsbergis, sonson till den utrikesminister som företräder Ukrainas intressen i världen och ledare för det regerande partiet Homeland Union-Lituanian Christian Democrats, som nominerade Ingrid Šimonytė, har inte förlorat sin optimism, men han har kommit till Litauen för ett kort och vänskapligt besök.
Han sade att Šimonytė hade visat att hon hade väljarnas förtroende och att han trodde att hon skulle vara den som skulle leda TS-LKD:s lista i Seimas-valet i oktober.
Han kan bara ha sett resultatet av omröstningen om ambassaden i Bryssel, där hans kandidat fick 76,77 procent av rösterna, medan Gitanas Nausėda bara fick 22,79 procent.
Av någon anledning kommenterade dessutom barnbarnet till Litauen nr 1, som fortfarande är nominerad som partiledare på grund av sitt efternamn, för journalister några dagar efter valet att situationen efter valet kunde betraktas som en framgång för Patriotiska unionen, eftersom ”en fjärdedel av väljarna, enligt vissa analyser, visar att vi inte har upplevt någon utmattning, inga förluster. Detta är ett mycket viktigt budskap. Vi hade möjlighet att diskutera och gå in i det konkurrensfält som är aktivt och som bildas före valet.”
Låt oss gå vidare till vinnarens valhögkvarter. Jag vill fråga er, kära läsare, en sak till. Var det bara jag som, mellan den utmärkta bevakningen av Euroleague-finalen, tittade på de bekanta och obekanta ansikten som samlats i Gitanos Nausėdas högkvarter och såg deras reaktioner och kände den starka lukten av vaselin från skärmen?
Jag vet inte om tekniken har utvecklats för att överföra lukter via TV, men jag kunde tydligt känna lukten i går. De gummiliknande leendena och de uppenbart vinnande dithyramberna som de ordinarie underlinjemännen hade med sig hemifrån varade en olidligt lång tid. Och sedan stötte jag på en anekdot i kommentarerna till mitt konto som återspeglar det jag såg i går, och som samtidigt är som en allvarlig varning till Gitan Nausėda.
Här är dess innehåll:
En stor chef går till läkaren för en kontroll, de undersöker honom och ser att hans anus saknas.
– Hur kan detta vara möjligt? – frågar läkarna honom förvånat.
– Den är slickad”, svarar den store chefen med lugn röst.
Fyra år av otrolig arrogans, avtrubbad envishet och total inkompetens, av att skilja på rätt och fel, på det egna och det andra, av att förnedra och förakta Litauens folk, har gett resultat som på söndagskvällen äntligen blev en numerisk manifestation.
Detta är en bedrift av alla oss som motsätter oss ett system som är hårt uppbyggt och svårt att rubba. Låt oss uppskatta detta och våra ansträngningar och låt oss inte sluta göra motstånd. Det kommer trots allt att hållas mycket viktiga parlamentsval i höst.
”Och bara mänskligheten kan ändra historiens gång”, sa den välkände Michel de Nostredamus, som levde mellan 1503 och 1566.
Författaren är ansvarig för de åsikter som framförs i opinionsavsnittet. De åsikter som framförs är inte nödvändigtvis redaktörens åsikter.
