Det är inte bara de som har upplevt olycklig kärlek eller ett ex-äktenskap som kan bli stalkers, utan även t.ex. föräldrar gentemot sina barn. Enligt det litauiska centret för mänskliga rättigheter kommer nästan var tionde person att förföljas under 2021.
Förföljelse har länge varit begränsad bortom social status eller kön. Det sociala rummet och olika medieplattformar är en särskilt gynnsam och bekväm miljö för förföljelse.
Vad ska man göra när sådan intensiv uppmärksamhet inte bara är oönskad utan också kan orsaka negativa upplevelser, obehag och i slutändan risk för ett verkligt hot, och har vi effektiva rättsliga medel för att skydda oss mot sådana handlingar?”, säger Karolina Laura Briliūtė, advokat på AVOCAD.
Stalkning. förföljelse) förstås i allmänhet som ett upprepat, oönskat beteende riktat mot en viss person.
I strafflagen beskrivs rekvisiten för detta brott mer ingående: stalkning förstås som en handling som systematiskt utförs, mot en persons uttryckliga vilja och utan lagligt berättigande, systematiskt, om detta har lett till att offret har tvingats byta bostadsort, arbetsplats eller utbildningsinstitution, eller till någon annan negativ inverkan på hans eller hennes sociala liv eller känslomässiga tillstånd.
Även om brottsbalken tidigare har kriminaliserat förföljelse (systematiskt hot) är kriminaliseringen av förföljelse som sådan relativt ny och daterar sig till 2021.
År 2024 registrerades ett utkast till ändring av denna artikel, i syfte att stärka ansvaret och införa fängelse i upp till tre år som ett alternativt straff.
En blick på motiveringen till ändringslagen visar emellertid att de antaganden som ledde till behovet av att öka ansvaret uteslutande är relaterade till att upprätthålla konsekvensen i strafflagen, normerna och påföljderna för att begå brott, men inte till att ta hänsyn till den utbredda omfattningen av förföljelse i samhället, utredningen och prövningen av sådana handlingar i domstolarna och den motsvarande bedömningen av behovet av att öka ansvaret.
Hur behandlas förföljelse i rättspraxis?
Sedan ändringen av strafflagen har fem fall prövats av förstainstansrätten där personer har befunnits skyldiga till förföljelse.
I ett antal fall har andra brott begåtts i samband med förföljelse. Av materialet i dessa domar framgår att den person som utsatts för de olagliga handlingarna, för att kunna dömas, skulle ha registrerat följande vid tidpunkten för handlingarnas utförande:
1) Bevara korrespondens och samtal, spela in samtal om möjligt, ta skärmdumpar;
2) spela in, fotografera oönskade besök;
3) Berätta så mycket som möjligt om de trakasserier du utsätts för för människor i din omgivning och för dina släktingar, så att de vid behov kan bekräfta trakasserierna i förundersökningar och i domstol.
Även om det finns domstolsbeslut som har funnit personer skyldiga till stalkning finns det dock flera viktiga aspekter att komma ihåg: för det första återspeglar de granskade domstolsbesluten inte verkligheten att ett betydande antal personer är offer för stalkning och är rädda för eller undviker att vända sig till förundersökningsmyndigheterna; för det andra bör användningen av straffåtgärder endast ses som en sista utväg. Ultima ratio), finns det utan tvekan många fall där förundersökningsledare vägrar att inleda förundersökning med hänvisning till att åtal kan komma att väckas.
Personer som utsätts för förföljelse fortsätter således att vara immuna mot att sådana handlingar används mot dem.
Som ett villkorligt alternativ ger lagen om skydd mot våld i hemmet möjlighet att erhålla en skyddsorder mot våld i hemmet, som är avsedd att skydda personer som riskerar att utsättas för våld om det finns en tillräcklig risk för att våld i hemmet kommer att användas.
Enligt lagens tillämpningsområde kan stalkning omfattas av definitionen av våld (avsiktlig psykisk exponering som leder till icke-ekonomisk skada).
En sådan arresteringsorder kan bland annat ålägga den person som utför förföljelsen att hålla sig borta från ett visst avstånd, att inte kommunicera och att inte söka kontakt.
Detta alternativ har emellertid också flera nackdelar: för det första skulle en sådan arresteringsorder, om den utfärdas, endast gälla i 15 dagar; för det andra skulle arresteringsordern endast kunna utfärdas till personer som bor i närheten av den berörda personen, vilket utesluter personer som inte är kända av den berörda personen, eller som inte är välkända, och de som utför de olagliga handlingarna.
En bedömning av den rättsliga ramen för skydd mot förföljelse visar således att den inte är tillräcklig för att fullt ut skydda dem som drabbas av sådana handlingar.
Detta gäller i än högre grad när förföljelsen inte bara är fysisk, utan även omfattar sociala medier och dessutom sträcker sig bortom den omedelbara omgivningen.
Ofta är sådana olagliga handlingar inte alltid tillräckliga för att utlösa ett åtal eller straffrättsliga åtgärder.
Med tanke på hur vanligt förekommande denna handling är och för att skydda enskilda personer skulle ändringar av lagen om skydd mot våld i hemmet kunna initieras.
Nämligen genom att föreskriva ytterligare fall där en skyddsorder mot våld i hemmet kan utfärdas, vilket breddar antalet personer mot vilka den kan utfärdas.
Det är därför troligt att när en sådan arresteringsorder väl har utfärdats avseende en viss person, och om indikationerna på förföljelse kvarstår och en förundersökning begärs och målet tas upp i domstol, skulle det faktum att en sådan arresteringsorder har utfärdats ses som ytterligare en faktor för att styrka den förföljda personens skuld.
