Ett år utan drottningen av litauiska hjärtan: de hjärtstoppande ödesdigra ögonblicken som band Alma och Valdas Adamkus för alltid

För exakt ett år sedan, den 21 maj, nåddes Litauen av det hjärtskärande beskedet att en av de starkast lysande personligheterna i landets minne, Alma Adamkiene, hade avlidit vid 96 års ålder.

Alma Adamkiene berörde otaliga litauers liv. Hennes hållning, värme och ord har etsat sig fast i minnet och berört många människors hjärtan.

När människor talade om minnet av Adamkienė berättade de öppet om hur hon hade berört dem, hur hon hade fått dem att se på livet på ett annat sätt.

A. Adamkienės bekanta som tog farväl av henne kallar henne för hjärter dam: det verkar som om hon kunde stå emot allt

Och ett av de mest levande minnena som kommer att vara för evigt är den dag då Adamkins och Adamkus bestämde sig för att förena sina liv för gott.

”Vi är som skolbarn! Vi valde en sådan dag för vårt bröllop”, skrattade Alma till tidningen ”Stilius” 2016.

Läs mer på engelska

”Vi är gammalmodiga, vi är inte anpassade till 2000-talet, men vi överlever inte och vi är glada för det. Det har funnits svårigheter under den tiden”, minns Adamkus 2016. – När jag emigrerade till USA var gatorna inte belagda med guld. Vi arbetade hårt. Det var Alma som gjorde det möjligt för mig att studera, som sa till mig att ingenting spelade någon roll – jag var tvungen att avsluta min högre utbildning.

Hon började arbeta för småpengar i Chicago. Trots att vi var mycket sparsamma minns jag att vi på fredagsmorgnarna fortfarande letade i fickorna efter fem cent – det var priset för en spårvagnsbiljett.

Alma brukade gå till jobbet och hämta ut sin veckocheck – det var så man betalade på den tiden. Det var inte lätt, men envishet och hängivenhet gjorde sitt till. När jag började arbeta förändrades förutsättningarna, vi började bygga och planera. Den planeringen var också över våra huvuden, men vi tog risker och steg för steg gick vi framåt.

Jag minns dessa 50 år i Amerika delvis med stor andlig tillfredsställelse – jag gjorde saker som jag aldrig hade kunnat drömma om och nådde sådana höjder i tjänsten, från federal nivå till regeringsnivå. Den andra delen av mitt liv är att när vi bestämde oss för att återvända till Litauen var det som en öppen bok.”

Alma minns också ett viktigt beslut som de två fattade när de talade om att gifta sig och bygga ett liv tillsammans, nämligen att Valdas måste skaffa sig en utbildning.

”Inga pengar, inga villkor, men vi bestämde oss: jag ska arbeta och han ska gå på universitetet. Men när man är ung och full av planer är det inte svårt. Vi brukade vilja gå på bio, men vi har inte pengar, så vi får gå en annan gång. Sedan var det svårt att få jobb.

Efter kriget åkte soldaterna tillbaka till sina hem – de hade förtur när de sökte jobb. Och man är glad att få vilket jobb som helst – man får ju betalt, hur lite det än är! Jag började i en fabrik, men när jag fick jobb i ett kemilaboratorium var det inte alls illa”, säger fru Alma.

Hur kan man hålla ihop med sin man så länge?

”Jag tror att det viktigaste är att människor som börjar leva tillsammans inser att ”jag” slutar och att ”vi” börjar. Det är inte längre ”jag”, det är ”vi”. Man måste inte bara tänka på sig själv, utan också på sin partner, man måste passa in, man måste se till att allt går bra.

Det var därför vi inte hade några problem, vi löste det och simmade långsamt iväg”, sade Adamkienė 2016.

För dem har det alltid varit viktigare att komma överens och bygga och försköna livet för de två än personliga gåvor. Ja, herr och fru Adamek köpte inte presenter till varandra på födelsedagar, viktiga årsdagar som deras bröllopsdag eller till jul. Först fanns det inga pengar, och sedan, när de hade råd, köpte de något fint till huset.

”Vi brukade ha lyx – vi köpte saker som man normalt inte skulle köpa – en tavla, en skulptur, en silverskål, för jag älskar silver. Så att vi båda har ett fint minne av en eller annan semester”, sa fru Alma då.

Har inte den kvinnliga önskan att få något bara för sig själv någonsin väckts inombords?

”Kriget hade förstört allt… Men jag ångrar ingenting, oavsett vilka förutsättningar som fanns. När jag var med Valdas spelade inget annat någon roll. Om vi har pengar diskuterar vi om vi har råd att gå på en pjäs, en konsert eller en bal, och sedan går vi. Annars gick vi ingenstans, och jag var inte ledsen för det”, sa Adamkienė med ett leende.

I september 2021 berättade Valdas för journalisten Laima Lavaste om sin bekantskap med Alma och hur han bestämde sig för att be om hennes hand.

– Kommer du ihåg din första dejt med Alma?

– Jag minns varenda detalj perfekt. Det känns som om det var igår… Vår första dejt var på… …en trappa. Det var i Tyskland. Vi litauer var utspridda i de tre ockupationszonerna i väst.

Intelligentsian, lärarna, som kom tillbaka, förstod mycket väl att barn inte kunde lämnas att slösas bort i läger, och de försökte återuppbygga litauiska gymnasier.

Ett av de första etablerades i Bayern, nära München, i Eichstätt. Jag och mina vänner från Kaunas ”Aušros”-gymnasium gick där.

Kanske redan första veckan såg jag en flicka, gulhårig, med flätor, blåögd, komma ner för trappan. Jag vet inte vad det var, men det var något i mitt hjärta som genast tände till… Från första gången vi träffades, när vi inte ens kände varandra, tillhörde mitt hjärta henne…

Vi tog examen från gymnasiet tillsammans. Efter det var vi utspridda på tyska universitet. Separationen varade i 3-4 år, då vi inte ens träffades, utan bara korresponderade. Precis innan vi alla åkte till Amerika kom jag till Augsburg, där hon bodde med sina föräldrar, och såg henne åka till Amerika.

Snart anlände jag till Chicago. Jag fick reda på att Alma hade bosatt sig 160 km från Chicago. Jag åkte omedelbart för att träffa henne, och vår vänskap förnyades. Och så, efter 5 års vänskap, kom den 1 september 1951. Min lyckliga dag… Jag kan säga att det var den vackraste gåvan i mitt liv som jag fick av den Högste.

– Kommer du ihåg den dag då du bad om Alma Nutautaitės hand?

– Jag måste ha friat kanske i slutet av 1950-talet eller i början av 1951. Bröllopet var nio månader bort.

– Anlände du till hennes föräldrars hus med en bukett blommor?

– Jag brukade köra till hennes hus på helgerna. Hon arbetade redan som kemist på en fabrik i stan. Och hon brukade komma till Chicago på helgerna. Vår vänskap var redan stark.

– Miss Alma gick omedelbart med på att gifta sig, sa ja? Sa hon inte att hon fortfarande var tvungen att tänka på det? Var du mycket orolig för att be om hennes hand i äktenskap?

– Det verkar som om det inte fanns något sådant samtal. Jag minns inte exakt vilken dag jag friade till henne, men jag var förstås upprymd.

Fru Alma: ”Kanske var jag mer upphetsad än han. Vi firade nyåret 1951 med vänner.

”Jag har inga rikedomar och jag lovar inte att jag kommer att ha det. Det enda jag lovar är att jag alltid kommer att älska dig”, fru Alma tystnar plötsligt och blinkar tätt. – Och jag sa: ”Jag ska tänka på det. När jag kom hem började jag undra varför jag hade sagt det. Vem hade mixtrat med min hjärna? Han kom för att träffa mig 3 veckor senare och jag frågade omedelbart: ”När ska vi gifta oss?” (Intervju 2001)

– President, varför valde ni den 1 september för ert bröllop?

– Vi valde den 1 september bara för att det är skolårets början i USA och den 2 september inte är en arbetsdag. Vi hade tre lediga dagar den helgen.

– Var bröllopet högljutt? Hur många av dem var med på ert bröllop då?

– Ungefär 40. Vi bjöd in vetenskapliga vänner, släktingar, nära bekanta.

– Var var ditt bröllop?

– Vi gifte oss i Rockford, där Alma bodde. Det var kanske 100 000 människor där. Det fanns en litauisk kyrka med en liten litauisk gemenskap.

Vi hade hyrt en liten sal för vår bröllopsmottagning. Almas mamma och hennes vänner hade förberett hela bröllopet. Det var ett mycket mysigt, hemtrevligt, litauiskt bröllop.

– Jag såg på fotot att du och bruden dansar i en bubbelpool. Har du lärt dig att dansa vals?

– Ja! Ja, det har jag. Ja, det har jag. Men det krävdes ingen speciell träning. Redan i grundskolan berättade mina vänner för mig att vi var det första dansande paret.

Mrs Alma: ”På vårt bröllop i Chicago bjöd best man upp mig till dans.

Han tittade på mig en lång stund och sa plötsligt: ”Det skulle vara intressant att se dig efter många år. Du är en slingerväxt, du kan växa var som helst, du behöver inte mycket mark för att växa och frodas.”

I det ögonblicket var jag ledsen över att jag inte var en orkidé.

I år, när vi firade guldbröllop, tog samma odjur med mig ut och dansade igen: ”Jag kommer inte att säga något till dig längre”, viskade han i mitt öra. Livet visade att han hade rätt.” (Intervju 2001)

– Det är oftast bara brudar som minns sina brudklänningar, eftersom brudgummen är mållös över deras skönhet. Men kommer ni, herr president, ihåg?

– Jag minns att det var en mycket vacker klänning, vit, med knappar i ryggen och en vit silkesunderklänning. Alla bröderna hade svarta smokingar, tärnorna hade blå klänningar, tror jag. Det var så många som 8 par.

– Vi ser alltid vigselringar i guld på dina och fru Almas händer. Är det samma ringar som ni har burit i 70 år?

– Ja, samma. Vi valde ut dem själva, och jag gav vigselringen till Alma. Vi tog aldrig av oss dem.

– Tror du att hemligheten bakom ett så lyckligt äktenskap är kvinnans visdom?

– Hela vårt liv handlar om att respektera varandra, att lyssna på varandra. Om vi hade meningsskiljaktigheter om varandra lyssnade vi på varandra med all respekt.

Jag kan lugnt säga att vi aldrig har bråkat under alla dessa år.