B365 – FOTO | Samlarbilder av Dâmbovița som du kanske aldrig har sett det. För sju decennier sedan såg det mycket grönare ut och med mindre graffiti, så klart – Gamla Bukarest

Dagens Dâmbovița är lika långt ifrån att utnyttjas i Bukarest som de floder som delar de stora europeiska huvudstäderna, till exempel Themsen i London, Seine i Paris eller Vistula i Warszawa (med bibehållna proportioner för de två förstnämnda, förstås). Utvecklingen av det ”sötvatten” som rinner genom huvudstaden kom ju också betydligt senare, så Bukarest var också en ”återfallsförbrytare”, där problemet med översvämningar och utbrott var ett som terroriserade medborgarna under tidigare århundraden.

Bukarests invånare under tidigare århundraden hade ett hatkärleksförhållande till Dâmbovița, som genomgick alla stadier av omvandling och modernisering fram till dagens utseende och sträckning. Fotot nedan från Agerpres arkiv visar till exempel ett par som romantiskt blickar ut över staden från en balkong precis vid Dâmbovița-kajen, en kort bit från Izvor-bron. Men på 1800-talet, när världen skamlöst dumpade sina hushållssopor, slaktarna slängde bort det som var kvar av slaktkropparna eller det som inte längre behövdes av ull- eller garveriarbetarna som flöt på floden, var följande verser kända i huvudstaden:

”Det finns fortfarande några floder som har stränder/ med stränder täckta av pil/ eller pilar under vilka/ båtar med älskande flyter/ men på Dâmbovițas stränder växer pil och pil/ och hittills/ har det bara gett upphov till tyfusfeber”.

Dâmbovița för sju decennier sedan, mer romantiskt och definitivt grönare

Vi kan inte heller undgå att notera att bilden nedan, som är från 1956, helt saknar de staket som nu skiljer flodstränderna från trottoaren och körbanan. Samtidigt var det faktum att Dâmbovița på den tiden, utan betong och anlagda stränder, verkade betydligt mindre än den gör idag, men också mycket mer benägen att tappa kontrollen vid allvarliga översvämningar.

Mellan 1985 och 1988, i samband med byggandet av Bukarests tunnelbanenät, byggdes det underjordiska vattenavledningsnätet i Bukarest och Dâmbovițas botten täcktes med en betongbassäng som praktiskt taget jämnade ut flodbädden. Flodens nivå skulle kontrolleras från den reservoar som då byggdes, Morii-sjön. Åtgärden välkomnades naturligtvis av många av stadens invånare, som stördes av den ovårdade växtligheten och den outhärdliga lukten av vatten under de varma månaderna.

Läs också