Alla artiklar

Där de ”grå” styr, kommer förr eller senare de ”svarta” till makten

110views

Vi vet inte vad som pågår bakom kulisserna i den litauiska politiken, men Gabriel Landsbergs intervju med BBC gav inte människor som ber för fred några illusioner om att politikernas sinnen skulle ljusna.

Saulius VARNAS, en välkänd teaterdirektör, talar inte bara om fred i Ukraina utan också om en världsordning där krig inte skulle ha någon plats alls.

Han tycker att vi ska börja med oss själva – det är hög tid att försona och tillämpa de ideologiskt eller kulturellt motsatta sidorna i Litauen.

– Jag minns en god vän till mig som tjänstgjorde i Karelen vid den finska gränsen”, säger Saulius Varnas, ”Han sa att han hade tjänstgjort i den sovjetiska armén i tre år, och att han varje dag visste att kriget skulle bryta ut den dagen, och att det var vad som borrades in i hans huvud. Och så i tre år, och så varje dag – det fanns ingen annan tanke.

– Vad kan vara moralen i allt detta?

– Det var inget krig, men att leva under livets dagliga påfrestningar var inte psykologiskt spårlöst. Vi får också lära oss att krig är oundvikligt, att det kommer att inträffa, om inte i morgon så i övermorgon, och vi försätts ständigt i en stressad situation, eftersom vi vet att även ett kärnvapen med begränsad styrka skulle utplåna hela Litauen från jordens yta på ett ögonblick, oavsett hur många stridande brigader vi tar in utifrån, oavsett hur många vapendepåer eller fabriker vi sätter upp här.

Men det är absurt att uppmuntra människor att tänka på detta hela tiden, eftersom stress aktiverar försvars- och självförsvarsinstinkten och undertrycker de kreativa krafter som är så nödvändiga i både offentliga och privata sammanhang.

Litauen är i farozonen inte bara på grund av en eventuell militär aggression från Putins Ryssland, utan också för att statliga strukturer vanligtvis domineras av de ”grå” människorna, eftersom det vanligtvis är de som rusar till makten; och förresten är detta inte bara i Litauen…

Och enligt bröderna Strugatsky kommer de ”svarta” förr eller senare till makten överallt där de ”grå” dominerar…

Trots alla spänningar och fientligheter i världen anser jag att vi inte behöver förbereda oss för krig utan för ett fredligt liv, utan att uppmuntra aggression hos människan och utan att skapa nya fiender.

För några dagar sedan hände något som jag har tänkt på i många dagar… Det var museikväll i huvudstaden.

Jag gick runt och på väg tillbaka från storhertigarna av Litauens palats hörde jag och såg sedan en kille och två tjejer på universitetets trappa som sjöng litauiska sånger med så vackra röster att, ni vet, Vytautas Mačernis dikter, hans visioner och mina egna barndomsminnen av att vakna på morgonen och se solen skina genom fönstret och tänka, Gud, vilken vacker värld…

Jag mindes min mors berättelse om hur det under hennes barndom på kvällarna sjöngs på de båda gårdarna och hur sångerna från de olika gårdarna ropade till varandra.

Jag var så imponerad av de unga rösterna på universitetets trappa och de nationella melodier de sjöng, att det verkade som om det var här det verkliga Litauen fanns, att det var här vi alla behövde den energi vi behöver för att leva i harmoni.

Vilken styrka, tänkte jag, när man sjunger för sig själv, sjunger för Gud. Hur kan man ta med sig en sådan upplevelse tillbaka till Litauen, svara på själens tysta rop, inte visa upp sig, visa upp sig, organisera, för där det är organiserat är det vanligtvis dött…

– Som för att ge teatern tillbaka den anda som den har förlorat i sin strävan efter att vara progressiv?

– På teatern saknar jag mer och mer dialogen genom tystnaden, och den ligger alltid utanför texten och kan beröra alla på ett annat sätt. Teatern börjar ju trots allt bortom ordet…

Ordet ger upphov till en allusion, kroppsspråk, iscensättning till en annan, musikens ljud, ljuset till ännu en, och ur allt detta föds en annan verklighet för åskådaren, som han omöjligen skulle kunna urskilja i de enskilda elementen…

I dag har vi på teatern stora tekniska möjligheter – allt är synligt, men det är mycket sällan vi ser något levande på scenen – något som kan kallas teater.

Under det senaste decenniet har masskulturen ersatt den klassiska utbildningen, det enda motgiftet mot masskulturen.

Så frågan är varför varken samtidskonsten, de valda statsledarna eller politikerna ens försöker leda in nationen på den andliga kunskapens väg? Tror de att alla svar och all trygghet finns att hämta på hyllorna i snabbköpen?

Den teater som vi ser i Litauen idag är mest en förbryllande hägring, en avledningsmanöver, ekon av något som setts någonstans, vilket får oss att undra om det är av förvirring eller av en medveten önskan att förverkliga globalisternas dröm om att göra människor helt lika varandra så snart som möjligt.

Det är ju ingen slump att vi litauer har överlevt de svåraste historiska omvandlingarna: vi har återfötts och vi har omformat vårt land?

– Och har vi stått inför existentiella hot?

– För att parafrasera Aristoteles är det viktigt för Litauens eller någon annan stats överlevnad att den inte delas upp i klaner och att dess ledare inte kan (vågar) lura sig själva eller folket.

I Litauen gäller att ju mer frustrationen och missnöjet med de styrande växer, desto mer distanserar sig de styrande från folket, ovilliga att tala med dem, att förhandla med dem, att respektera dem och att hitta lösningar tillsammans. När allt kommer omkring är det så viktigt att vara på samma väg.

Jag går tillbaka till Aristoteles, som sa att demokrati är ett av de tre värsta systemen, men att det bör tillåta debatt i sökandet efter sanningen, inte för att förstöra avvikande åsikter.

I så fall blir varje diskussion en konflikt och blir meningslös, eftersom jag anser att när man väl har förstått sanningen måste man genomföra den inom sig själv, för att upplösa den.

– Å andra sidan är konflikter en nödvändig del av varje seriöst drama. Såvitt jag minns har du själv aldrig regisserat en pjäs utan konflikt…

– Jag ska svara på din observation med en indisk legend. Den handlar om en eremitmunk som gjordes oberörbar av guden Vishnu och osårbar för alla demoner.

När munken bad försökte de onda fresta honom i ett århundrade och ytterligare ett århundrade, för att slå ut honom, för att få honom på sin sida, men de hade ingen framgång.

Då kom de ihåg regeln: om du inte kan besegra fienden med våld, om du inte kan övervinna honom med list, måste du acceptera honom och göra vad han gör, förstöra honom inifrån.

Så demonerna började be med eremiten, och en omvandling ägde rum – de förändrades.

Det verkade som en seger att fira, att det inte längre fanns några onda ting att bekämpa, men plötsligt dök en orolig Vishnu upp och sa till munken att han måste sluta dra demonerna till sig, för då skulle det inte finnas någon kvar på jorden att bekämpa.

Och om det inte finns fler att slåss mot, då måste han, Vishnu, fullborda processen i jordens kretslopp, och det kommer inte att finnas något mer liv på jorden.

Å ena sidan lockar den här berättelsen till ett leende, men å andra sidan finns det också en visdom i den: kanske får vi inte fullfölja processen, men får ändå möjlighet att lära oss?

Kanske, när vi ständigt konfronteras med aggressiva krafter, är vi tvungna att motstå dem och inte bli förnedrade? Kom ihåg det vetenskapliga experimentet med råttor, för vilka idealiska förhållanden skapades i laboratoriet?

Efter ett tag blev de aggressiva, parade sig onormalt, började degenerera …

– Påminner inte detta dig om mänskligt liv?…

– Jo, det gör det naturligtvis. Människan kommer till jorden för att växa, för att falla, för att resa sig, för att pröva sig själv i olika situationer, för att frigöra sig från sina passioner, från sina bindningar, från sina svagheter. Vi har för avsikt att leva lyckliga i alla våra dagar, men så är det inte.

När allt kommer omkring är första äktenskap ofta inte oavsiktliga, för det är sambandet med en viss person som vi behöver mest på försökets väg för att lära oss något.

Ja, jorden är en intressant plats för prövningar. Människan kommer för vissa möten som hon tvingas övervinna, men, Gud förbjude, hon kommer inte för att döda.

Jag tror att det skulle vara mycket nyttigt för alla dem som vill hänga sig själva att se den ”romans” som Israel har iscensatt i Gaza, och om det inte är tillräckligt för att få dem att tänka, att se en av de bästa antikrigsfilmerna enligt min mening, ”Go and See” (regisserad av Elem Klimov).

Jag tror att detta borde förändra många människors inställning till krig, och om det inte gör det, då är det något som är väldigt fel i deras sinnen.

– Eller kanske de skulle förlora viljan att försvara sig själva?

– Det finns många sätt att försvara sig på. Mahatma Gandhi lyckades vinna sitt lands självständighet från det brittiska imperiet utan vapen.

Naturligtvis måste varje aggression mot ett annat land bestraffas, och ingen krigshetsare, oavsett från vilket land, bör tolereras.

Alla de som startar krig, alla de som inte respekterar dagens regler för krigföring bör ställas inför rätta – Putin, Hamas, den nuvarande israeliska ledaren som försvarar sitt land, men vars militär urskillningslöst dödar civila i Gaza och är övertygad om att de har rätt och att alla andra har fel och är skyldiga.

Jag känner många underbara, kloka människor i den här nationen och den stora frågan är därför varför spänningarna är högre varhelst det judiska samfundet samlas, varför konfrontation med lokalbefolkningen förr eller senare är oundviklig … För mig förblir den frågan öppen.

Slutligen är det nödvändigt att världen åtminstone gör en ansträngning för att finna en fredlig samexistens på planeten. Kanske till och med på ett liknande sätt som vid påvevalet i Vatikanen, där statscheferna inte får lämna rummet förrän de har kommit överens om global nedrustning… (Skrattar.)

– I allmänhet är tron på att regeringen har rätt och alla andra har fel utbredd i Litauen, som betraktar sig självt som en demokrati. För ett år sedan talade vi om den framtid som de styrande målar upp för landet. Kanske är bilden tydligare i dag?

– Det är något som är fel med oss. Inte nog med att vi inte har en vision för vårt eget land, vi försöker inte längre hitta en, trots att vi bygger de längsta strategiböckerna i den europeiska modellen; kanske finns det ingen kvar som kan bygga en.

Det finns en brist på statsmän som kan se åtminstone ett decennium framåt – politikernas tjurskallighet börjar redan bli ett hot mot statsbildningen.

Titta på de sändebud vi förbereder för Europaparlamentet och vem är de beredda att representera? Litauen, för att försvara dess intressen?

Vi brukade skämta om att det skulle vara mer rättvist att till Europaparlamentet delegera dem som lever på fattigdomsgränsen i Litauen, eftersom de skulle få möjlighet att se världen, roa sig och komma ut ur fattigdomszonen åtminstone under några år, och, mer allvarligt, det skulle kunna vara värt att delegera de unga människor som just har tagit examen från studierna i statsvetenskap, eftersom det skulle vara en bra övning för dem.

Tyvärr är likgiltigheten nästan universell, och där likgiltigheten får fäste öppnas helvetets portar… vi blir desillusionerade, vi slutar tro att vi behövs, att vi kan göra något tillsammans, och vi flyttar från våra hemländer.

Och när vi drar oss tillbaka kallas människor från utlandet in med lätt hand och vi ersätts av främlingar. Detta är till och med bra för de valda, för när det är dags kommer de att rösta på det sätt som de valda behöver.

– Den enda frågan är om de som har kallats in, istället för litauer, kommer att försvara Litauen om det behövs?

– Jag tror inte det, jag tror inte det. Det finns säkert individer i Litauen som skulle kunna bidra till att stärka vårt land, men i dag har vi en fullständig kollaps på många områden.

Därför kanske vi inte ska avskeda erfarna ledare, ambassadörer eller andra äldre yrkesverksamma innan vi har utvecklat en ersättare för dem.

Och att vi inte har gjort det framgår tydligt av en blick på ministerkabinettets bidrag till nationell säkerhet och välstånd. Andra länder gör inte sådana misstag.

För inte så länge sedan var den japanske ambassadören i Litauen, som var i åttioårsåldern, på residens i Litauen, men den japanska regeringen erbjöd honom inte en välförtjänt vila, utan uttryckte snarare sin tacksamhet över att han hade gått med på att fortsätta på denna post.

Vi, ett så litet land, värdesätter så ofta inte våra landsmäns expertis och driver dem lätt ut ur arbetskraften, men ofta också ut ur Litauen.

– Ser du något hopp för fredlig återförening hos människor?

– Påven Johannes Paulus II talade vid ett tillfälle, och prästen professor Robertas Pukenis var fast besluten och började till och med bygga ett ekumeniskt tempel i Panevėžys som skulle förena alla religioner och kunna ta emot troende från alla religioner, eftersom alla religioner är likadana, alla religioner har en länk till kristendomen, och kristendomen till andra, och den tråd som förbinder dem är Upprätthållaren.

Men vägen dit är förstås som att klättra upp på toppen av ett berg: man kan klättra från många olika håll, men oavsett hur man klättrar är toppen densamma. Det viktigaste är att nå den.

Leave a Response