Så idag bestämde vi oss för att se tillbaka på den historiska folkomröstningen om EU-medlemskap.
Det är fortfarande oklart vem som betalade för den unika kampanjen som delade ut tvättmedel, choklad och öl till väljarna! Och hur detta förhåller sig till demokratiska, fria val.
”Vakaro žinios” skrev nyligen att det finns organisationer som fortfarande inte har glömt historien om Litauens önskan att gå med i EU.
Detta är den historiska folkomröstningen som hölls den 10 och 11 maj 2003, i vilken 63,37% av alla röstberättigade deltog och 91,07% av dem som röstade var för Litauens EU-medlemskap.
Siffrorna låter imponerande nu, men situationen var inte lovande då.
En förlust på miljontals euro – av eget val
Den första dagen av folkomröstningen röstade endast 23,01% av väljarkåren.
Så på morgonen den andra dagen tillkännagavs en otrolig kampanj – varje person som kom till en Maxima-butik med ett klistermärke föreställande en väljare fick möjlighet att köpa tvättpulver, en chokladkaka, öl eller frukt- och grönsaksjuice för ett öre.
På kvällen den andra röstningsdagen – från kl. 19.00 och framåt – var därför vissa butiker belägrade av väljare.
”Idén kom upp igår när vi diskuterade de blygsamma resultaten från den första röstningsdagen. Vi valde produkter som skulle tilltala både män, kvinnor och barn”, sa Ignas Staškevičius, VD för VP Market (numera Dilys), till media vid den tidpunkten.
Kedjan uppskattar att mer än en miljon litas har skänkts till denna kampanj.
Dock kunde endast ett klistermärke användas per person och endast en produkt kunde köpas.
Dessa regler irriterade kunderna, som köade med högar av klistermärken. Och även om representanterna för snabbköpskedjan offentligt sade att de försökte öka valdeltagandet såg inte Zenonas Vaigauskas, VRK:s dåvarande ordförande, någon förbjuden agitation.
Med de fattigaste som målgrupp
Arūnas Vizickas, som då var kommersiell direktör för en konkurrerande stormarknadskedja och nu är chef för prisjämförelseplattformen Pricer, säger att han både då och nu ser kampanjen som ett oetiskt drag.
”När man ser urvalet av varor är det uppenbart att man riktat in sig på en fattig person.
Nuförtiden skulle människor fördöma en sådan kampanj, men på den tiden var vi förmodligen annorlunda, hungrigare”, säger Vizickas till Vakaro žinios.
”På något sätt gick nog budskapet från regeringen vidare till näringslivet, och näringslivet bestämde sig för att göra sitt för att främja folkomröstningen på det här sättet.
Kopplingarna mellan politiker och näringsliv var mycket mer uppenbara då. Alla handlare som var närvarande på marknaden vid den tidpunkten blev förvånade över agerandet.
En folkomröstning är ett uttryck för folkets vilja.
Men i gengäld för denna viljeyttring erbjöds folket något. Är det verkligen fri vilja?”
Involverad i statliga projekt
Vizickas säger att regeringen senare skulle kunna belöna handlarna för ett sådant samhällsinitiativ: ”Det finns många olika episoder som verkar ha kringgått lagen.
Bland annat privatiseringen av sockerindustrin, fallet med återbetalning av moms och folkomröstningen.
Det finns också mindre episoder. Men hittills har inget bevisats och allt var i sin ordning enligt de lagar som gällde vid den tidpunkten.
Så vi kan bara se på detta som historia. Jag tror att det här kan bli ett skolboksexempel på vad man inte ska göra.
Jag tror att det fanns någon form av återbetalning, och det kunde kännas genom olika områden. Vid den tiden expanderade nätverket, köpte tomter, byggde byggnader.
I maktens korridorer fanns det nog en hel del olika saker som man kunde få: gynnsamma beslut, information, visst skydd.
Energiprojekt, som inte alla litauiska medborgare kunde delta i, kunde ha varit ett resultat av allt detta.
Länkarna stärktes, och hur de monetariserades eller inte kan vi bara spekulera i.”
Vi påminner om att Vilniaus prekyba (dåvarande VP Group) också deltog i LEO LT-projektet.
Detta var ett nationellt elbolag där 38,3% av aktierna ägdes av NDX energija, ett privat företag som ägdes av VP Group, och 61,7% av staten.
Bolaget upplöstes 2009 till följd av ogynnsamma ekonomiska omständigheter och ett utbrett missnöje med transaktionens transparens och fördelar för allmänheten.
I samband med detta projekt slog författningsdomstolen fast att en artikel i lagen, som i huvudsak föreskriver att alla elkonsumenter, inklusive företag, institutioner och organisationer, måste ansluta sig till elsystemet inte direkt utan genom en mellanhand – distributören – och därmed öka de berörda ägarnas vinster, inte strider mot författningen.
”Vakaro žinios” kontaktade Maximas kommunikationsavdelning. Vi frågade vem som betalade för distributionen av tvättmedel, öl och choklad under folkomröstningen om EU-medlemskap, och om kedjans representanter var medvetna om att det var förbjudet att värva röster vid den tidpunkten.
Men Maxima svarade: ”Vi har inga uppgifter av den åldern eller personer som arbetade vid den tiden som kan kommentera en händelse för 20 år sedan.
Vi beklagar att vi inte kan tillhandahålla sådan information.”
Vi påminde er om att aktieägarna och förmånstagarna i Vilniaus prekyba fortfarande är Nerijus Numa (Numavičius) och I.Dilysså att de kunde dela information.
Men vi har inte hört något från Maxima igen.
Intervju med Valentinas MAZURONIS, f.d. parlamentsledamot, f.d. ledamot av Seimas:
– Du var medlem av Seimas vid tidpunkten för folkomröstningen om EU-anslutning. Minns du vem som tog initiativ till kampanjen där varor delades ut till väljarna för en krona i Maxima-butikerna?
– Jag tror att det var ett affärsinitiativ för att försöka hjälpa till att mobilisera människor. Ärligt talat minns jag inte någon större förvåning.
När jag tänker på det nu tror jag att det var en olaglig handling eftersom det var ett försök att muta väljarna. Även om EU-anslutningen i sig var en bra sak.
Det verkar fruktansvärt nu, medan det då verkade som om det gjordes för att få folk att delta mer i folkomröstningen.
Folkomröstningen kunde ha ägt rum utan detta, men affärsmännen ville tydligen framstå som heligare än Sankt Peter inför regeringen.
– Företagets chefer sade då att åtgärden skulle kosta dem mer än en miljon litas. Är det logiskt att en affärsman skulle komma på tanken att göra en sådan förlust?
– Du vet, en miljon litas kanske är mycket pengar för mig, men jag tror inte att det var mycket pengar för Maxima. På den tiden, om jag minns rätt, var deras vinster på hundratals miljoner per år.
Å andra sidan har jag ingen information om att regeringen skulle ha kontaktat dem eller bett dem om något. Så jag skulle se det som ett försök av affärsmän att komma nära den dåvarande regeringen.
Än i dag anser jag att det var en olaglig handling, men varken regeringen eller allmänheten reagerade på det som de borde ha gjort. Det var en flagrant muta. Och det var inte första gången.
– Kanske belönades verksamheten senare?
– I Maximas historia finns det många episoder som kan ses som ett slags tack.
Jag tror att anledningen till att näringslivet har försökt att insmickra sig hos regeringen är att det kommer att gynna dem i framtiden på ett eller annat sätt: det kan vara en minskad byråkrati, det kan vara hjälp med att hantera vissa frågor och så vidare. Enligt min uppfattning har detta alltid varit fallet och det händer nu.
– Nyligen framkom det att ägaren till Vilniaus Obchod, N.Numa, hade förhandlat med STI om en momsskuld, vilket kunde ha lett till en skuldminskning på flera miljoner. Finns det fortfarande en viss koppling mellan lojala affärsmän och regeringen och statliga institutioner?
– Kopplingen mellan affärsmän, andra samhällssektorer och regeringen är inte dålig i sig.
Det är illa om den kopplingen används för att skapa en boskapsfarm. Jag skulle säga att detta är korruption i olika former.
Titta bara på vad som händer med byggandet i Vilnius: vilka företag som vinner upphandlingar, hur de sköts.
Litauiska entreprenörer är inte främmande för att stå regeringen nära. Man kan till och med tydligt se vilka företag som börjar gå bättre nu när de konservativa sitter vid makten.
Jag tycker att det här borde kallas korruption, men det är inte synligt för myndigheterna här. Antingen låtsas de att de inte ser eller så är de blinda.
– Numas uppgörelse med skattemyndigheten avslöjade inte för allmänheten hur mycket pengar som aldrig kom in i statsbudgeten. Det kan röra sig om flera miljoner euro. Har allmänheten inte rätt att veta detta?
– Allmänheten har verkligen rätt att få veta. Men under skenet av att skydda personuppgifter döljs de värsta brotten.
Vilken sorts privatperson är han om han är skyldig staten? Vi talar ju trots allt om offentliga finanser. Sedan när är offentliga finanser en hemlighet? Jag kan knappast förklara det.
Idag viftar en hel massa institutioner med fraser om informationens integritet, medan de i själva verket döljer potentiella brott.
– Som riksdagsledamot har du upprepade gånger föreslagit strängare beskattning av stormarknader. Har dessa initiativ fått stöd av dina kollegor?
– Vi har föreslagit att begränsa påslaget – att införa ett tak som gör det möjligt för verksamheten att förbli lönsam, men inte att ha ett påslag på några hundra procent.
På den tiden var de viktigaste politiska krafterna de konservativa och socialdemokraterna, som tydligt försvarade företagens intressen, inte våra kunders intressen. Detta var synligt för blotta ögat.
Vid ett tillfälle lyckades vi till och med få igenom den lagen i Seimas, men president Valdas Adamkus var klåfingrig och lade in sitt veto.
