Militärexperter: Endast ett ukrainskt Nato-medlemskap kan säkra den hållbara fred som Putin föreslår

Geopolitiska impulser

Två strategiska politiska händelser av stor betydelse inträffade i veckan. Kreml använde Putins läppar för att tala om ”hållbar fred”. Inte undra på att hela den så kallade ryska oppositionen i exil gick i taket och spred den förment goda nyheten att Moskva äntligen sluter fred.

Denna absurda berättelse spreds omedelbart av medier, analytiker, politiska patologer och experter av alla de slag. De vanliga orlovakiska TV-nobbarna och riddarna av den vackra världens namn, som så sent som i går sjöng konspirationsteorier om stängningen av den amerikanska ambassaden i Vilnius, stämde in i kören.

För oss är dessa artisters Putin-liknande sång helt klar och begriplig. Den största förbittringen kommer från de seriösa politikerna och beslutsfattarna på landsbygden och i megastäderna i väst, som har tagit den extremt farliga militärpsykologiska subterfuge som planeras av krigsförbrytarna i Moskva på största allvar.

Tanken på att blodbadet i Ukraina, frysningen av kriget och de eviga förhandlingarna om ockuperad mark snart skulle kunna upphöra lyste som en julstjärna i deras ögon.

Rysslands chefsterrorists löfte om att den fred som slöts skulle bli varaktig, verklig, varaktig, varaktig, fanns överallt på medaljerna på deras bröst, berömmet, skrivandet i historieböckerna. Och tänk om vi fortfarande lyckas göra det före högtiden för Jesu födelse? Tänk om vi gör det under en natt full av mirakel? Fanfarer, ärelystnad och sjungande änglar – ”hur lätt har inte Östern bedragit dig!” (för den som inte vet, inte har hört, inte förstår varför citattecknen står inom citattecken – slå upp Ankas sång om vårt land).

Detta naiva hopp om fred med Ryssland förstärktes av nyheten om den försvagade rubeln. Rysslands centralbanks meddelande om att vanliga ryssar inte kommer att kunna köpa valuta före årets slut eftersom de inte får sälja den till bankerna har ytterligare spätt på rädslan för en nära förestående krasch.

Med en månatlig inflationstakt som är minst fyra gånger så hög som de officiellt annonserade 6,8 procent och en chef för RCB som ber om tillstånd att höja räntan från 21 till 28 procent, tog många kommentatorer och goda människor detta som ett bevis på att Ryssland, med Putin, Lavrov, Belousov och den berusade Gerasimov i spetsen, helt enkelt tvingas söka fred.

Tyvärr förstår varken beslutsfattarna eller de välmenande förkunnarna av Rysslands bankrutt en mycket enkel sak. Den normala fria marknadsekonomin med alla dess lagar gäller inte i detta land – lika lite som till exempel i fängelselandet Nordkorea. Ryssland är ett råvaruland, och fram till nu har hela världen, inklusive de västliga demokratierna, trots de ekonomiska sanktioner som delvis har införts, köpt dessa råvaror från landet.

Vi köper dem. Och det handlar inte bara om olja till Ungern, gas eller uran till Europa.

Vi, Europa, levererar framgångsrikt, tillsammans med Kina, till angriparen delar som kräver sofistikerad teknik för att producera och som Moskva använder för krig.

Under tiden kommer fyra femtedelar av ryssarna inte att höja på huvudet så länge den centrala apparaten säkerställer en oavbruten tillgång till vodka och surkål.

Så, om vi inte stoppar huvudet i sanden, kan vi se att Ryssland är på krigsstigen. Man kan spränga dem och sänka ett lokomotiv i rörelse med en hord på mer än sexhundratusen beväpnade driskier. Detta kan göras med våld, nu, eller…
Eller skapa en ”hållbar fred”.

I det ideala fallet, och som alla önskar, låt oss säga att freden verkligen är hållbar. I utbyte mot ukrainska landområden. Där Ukraina ”accepterar” sina förluster genom att avsäga sig sitt medlemskap i EU och Nato. Med västerländska förhandlare som vet och ”klokt” förutser att Rysslands sönderfallande ekonomi så småningom kommer att kollapsa. Nej, inte Kurskfrågan, som i själva verket är ganska enkel och redan har lösts, så att säga.

För det första handlar Rysslands strävan efter en ”hållbar fred” i själva verket om inbördeskriget i Ukraina. Man är väl medveten om stämningen bland de tvåhundratusen försvarare som håller fronten. Det är också i tankarna hos vänner och släktingar till de soldater som har dödats eller skadats.

För det andra väntar Kreml bara på ett tillfälle att släppa lös några hundra tusen troglodyter som har smakat blod. Spionbyråernas agenter, mullvadarna i inflytandenätverket och formarna av den femte kolonnen. De skulle vara fria att ströva omkring i det demokratiska väst och fira ”seger”.

För det tredje, när krigsekonomin kollapsar och marknadsekonomin förstörs, skulle horden av hungriga och beväpnade ryssar inte leta efter mat och kvinnor i den sibiriska taigan. Du vet var.

Därför är uttalandet från Ukrainas president Volodymyr Zelensky om att Ukraina tillfälligt skulle kunna förena sina förlorade/ockuperade territorier i utbyte mot Nato-medlemskap både rationellt och välkommet, och bör hälsas med högljudda applåder.

Endast ett Nato-medlemskap, under alliansens paraply, är en garanti för att freden verkligen kan bli mer hållbar och slå Kremls trumfkort ur dess klor. Hotet om inbördeskrig skulle vara begränsat, liksom Putins ständiga utpressning med kärnvapen.

När vi för två år sedan sade, nej, skrek högt, att ett Nato-medlemskap, även med en försoning av (tillfälligt) förlorade territorier, var det enda sättet att få slut på fientligheterna, blev vi inte hörda, varken i Vilnius, Bryssel eller, det måste sägas, i Kiev.

Han anklagade dem för att ”trappa upp konflikten”, för att försöka ”utlösa tredje världskriget eller kärnvapenkrig”. Det är en sorglig paradox, men om Zelensky hade arbetat aktivt med detta då, om hans diplomater hade arbetat aktivt med det, om de hade klargjort att de var villiga att acceptera förlusten av territorium, till och med före ”toppmötet” i Vilnius, skulle förmodligen något ha uppnåtts under det.

Vi förstår att det är mycket obehagligt att säga detta. Det är mycket obehagligt att se sanningen i vitögat. Vi tvivlade inte då, och vi tvivlar inte nu, på att en hållbar fred skulle kunna garanteras: Nato-trupper längs frontlinjen, en täckt himmel, en kärnvapenavskräckning från alliansen och den ukrainska flaggan tillsammans med de andra 32 medlemsstaterna.

Men i dag, tror vi, är det för sent. Berlin och Washington, för att inte tala om Budapest, befinner sig i en annan dimension, på ett annat plan. Uppmaningen från Ukrainas utrikesminister Andriy Sybiha, i ett brev som skickades på fredagen till hans NATO-kollegor vid nästa veckas möte i Bryssel, att bjuda in Kiev att ansluta sig till den västliga militäralliansen ser ut som ett desperat försök att gripa tag i ett halmstrå som håller på att falla sönder, som redan är ruttet.

Finns det något annat sätt? Ja, det finns det. Att obevekligt slå mot Drisks, att inte ge dem något andrum, att stoppa dem med alla medel, genom att slå mot dem med allt som finns på hela Rysslands territorium.
Medan Ukraina fortfarande har folket att göra det.

Vändpunkter

Under natten kom rapporter om ett kuppförsök i Syrien mot president Bashar al-Assads regim. I Damaskus mullrade explosioner utanför regerings- och mediebyggnader, skottlossning hördes och sammandrabbningar ägde rum mellan Republikanska gardet och 4:e divisionen.

Ansträngningarna för att störta Assad sägs ledas av brigadgeneral Hassan Louka, chef för regimens generaldirektoratet för säkerhet. Statliga mediekanaler har störts.

Det är fortfarande oklart var Assad befinner sig. Vissa rapporter tyder på att han nyligen har återvänt från Moskva, medan andra tyder på att han och delar av hans familj fortfarande kan befinna sig utomlands.

Situationen kompliceras ytterligare av framryckningarna av rebellgrupper som Hayat Tahrir al-Sham (HTS), som har intagit viktiga områden i norra Syrien, inklusive Aleppo och delar av Hama, och som enligt uppgift avancerar söderut.

Ryssland har skyndat till sin allierade och väns hjälp, vilket är goda nyheter för Ukraina – ju mer utspridd horden är, desto svårare blir det för Ukraina vid frontlinjen.

Ryskt flygvapen har tillsammans med syriska regimtrupper slagit till mot rebelltrupper som rör sig mot Damaskus. Det så kallade statliga ryska centret för försoning av fientligheterna i Syrien sade att missil- och bombattackerna riktade sig mot ”militanta koncentrationspunkter, högkvarter, lager och artilleripositioner” i provinserna Aleppo och Idlib.

Som alltid bör allt vi hör rapporteras från rysk sida ses som desinformation, men andra källor anger dödssiffran i attackerna till omkring 300 rebellkrigare.

På söndag röstar rumänerna i ett parlamentsval där extremhögern väntas vinna. Dagar efter att den högerextreme och ryssvänlige politikern Calin Georgescu vann flest röster i den första omgången av presidentvalet visade en opinionsundersökning i veckan att den nationalistiska men ryssvänliga Alliansen för rumänsk enhet (AUR) har en liten ledning över de styrande socialdemokraterna.

Ryssland verkar ha återhämtat sig från sin misslyckade informationsoperation i Moldavien och har med stort raseri börjat påverka valen överallt där dess svavelosande kanoner når fram.

Efter en rungande seger i Sakartveli, som återigen har gått den georgiska vägen, där den styrande koalitionen ger EU långfingret, kommer Kreml att göra sitt yttersta för att se till att de litauiska Vaitkas och Samogitierna i Rumänien firar sin valseger. Bukarests kurs kommer naturligtvis inte att ändras lika lätt som Tbilisis, men utbrett kaos och oro är ett av de operativa målen för SVR:s femte styrelse.

Det är sant att kartvelianerna inte är villiga att acceptera förlusten av sinnen och hjärtan så lätt. Sent i går kväll samlades tusentals demonstranter i huvudstaden, reste barrikader, krossade fönster och tände fyrverkerier framför parlamentet för att protestera mot regeringens avbrytande av förhandlingarna om EU-anslutning.

Vid ett tillfälle utbröt en mindre brand i parlamentsbyggnaden, möjligen orsakad av ett fyrverkeri. Demonstranter brände en avbild av Bidzina Ivanishvili, Georgiens rikaste man och grundare av det styrande partiet, på trappan till parlamentet.

Den statliga säkerhetstjänsten sade att de politiska partierna försökte ”störta regeringen med våld”.

Och även om många litauer välkomnar dessa händelser måste vi ha en rationell syn på situationen och dra slutsatsen att upploppen och blodsutgjutelsen är ett av Kremls psykooperativa verktyg, som leder till det slutliga målet, samma som i Ukraina, inbördeskrig.

Stridslinjen

På fredagen förklarade Litauen tre anställda vid den kinesiska beskickningen persona non grata. Utrikesministeriet hänvisade till överträdelser av Wienkonventionen och litauisk lagstiftning, men gav inga ytterligare detaljer. De kinesiska underrättelseofficerarna har fått order om att lämna Litauen inom en vecka.

Vid detta tillfälle (bara ett skämt) patrullerade ryska och kinesiska strategiska bombplan igår gemensamt över Japanska havet, Östkinesiska havet och västra Stilla havet. Ryska Tu-95MS strategiska bombplan och kinesiska H-6K strategiska bombplan patrullerade under åtta timmar, åtföljda av jaktplan från båda länderna.

Det viktiga är att de ryska flygplanen startade och landade på en flygplats i Kina och på så sätt demonstrativt meddelade ondskans axelmakter om militärt samarbete med en anspelning på kärnvapen.

I Ukraina och Ryssland ägde sammanstötningar rum i Kurskområdet längs frontlinjen. Båda sidor utväxlade drönarattacker, medan ryssarna fortsatte att förstöra ukrainska städer och energiinfrastruktur med missiler.

Atlas oljelagringsanläggning i Rostov-regionen i Ryssland brinner nu för tredje dagen.

Kreml förbereder sig på taktisk nivå för att omringa de ukrainska styrkorna i Kursk och slå till mot dem för att tvinga dem till reträtt. Kreml väntar på en hårdare köldknäpp för att utlösa en ny våg av civilflykt med en massiv attack av missiler, drönare och bomber för att störa eller stänga av elförsörjningen till städerna.

De ukrainska försvararna har begränsat den kritiska situationen på östfronten i flera riktningar, men ett massivt hav av kanonmat håller på att byggas upp mot Pokrovsk. Om den defensiva barriären bryts kommer Pokrovsk att översvämmas av granater.