Edward Lukas, senior rådgivare vid Centre for European Policy and Analysis (CEPA), har publicerat en studie med titeln ”The Game Plan: after Ukraine. Russia prepares for war in the Baltics”, som ger en översikt över de nya hot som Ryssland utgör mot sina grannländer.
”Kremls krigsmaskin kommer inte att stanna i Ukraina. Nästa mål blir Nato, troligen de baltiska staterna”, säger analytikern.
Är insikterna värda att uppmärksamma? Ja, det är de. De är ganska exakta, korrekta och korrelerar med våra tidigare varningar om Rysslands kommande militära operation under den tidigare vitryska flyktingkrisen.
Vi lade då fram fler alternativ för hur Kreml skulle kunna slå till mot Litauen eller andra Natoländer, men förutom anklagelser om skrämselpropaganda hörde vi aldrig någon genomtänkt diskussion.
Vi blev avskrivna som lokala dumskallar.
Men en analytiker med globalt rykte och auktoritet tänker som vi. Han säger att ett utmattat Ryssland ännu inte är i stånd att utveckla storskaliga militära operationer utomlands eftersom det är fast i Ukraina.
Men ”Ryssland kan snabbt återuppbygga sina styrkor.
Och de farligaste attackerna kommer sannolikt att skilja sig från den ”köttkvarnstaktik” som användes i Ukraina.
Syftet kommer inte att vara att erövra territorium, utan att förstöra NATO:s trovärdighet.”
E. Enligt Lukas skulle Nato i händelse av en militär konflikt omedelbart angripa Rysslands annektering av Karelen och neutralisera luftförsvar, avfyrningsplatser för missiler, kärnkraftsanläggningar, ubåtshamnar och annan kapacitet och militär infrastruktur.
Både den brittiska experten och vi tvivlar dock på beslutsamheten och effektiviteten i sådana åtgärder på grund av västvärldens svaghet och rädsla för en upptrappning av kriget i Ukraina.
Hur kan en sådan strategisk obeslutsamhet påverka NATO och de baltiska staterna?
För att kunna besvara denna fråga fullt ut måste vi först se till helheten i det övergripande geopolitiska sammanhanget.
Ryssland kommer inte att angripa de baltiska staterna med konventionella styrkor – stridsvagnskolonner och missilangrepp – nu eller inom en nära framtid.
En attack på NATO:s östra flank i dagens ansträngda men spända relationer mellan Kina och USA skulle leda till att Ryssland isoleras helt, krossas på slagfältet på kort sikt och sannolikt kollapsar på lång sikt.
Ryssland har inga planer på att anfalla Polen eller Estland med divisioner, inte minst eftersom en sådan dumhet skulle orsaka ekonomisk oro i hela världen och skada Rysslands viktigaste partner, Kina.
Kreml planerar därför en begränsad militärpsykologisk operation – man skulle kunna kalla det en hybridoperation – vars syfte inte är att erövra någon eller några av de baltiska staterna, utan att förstöra alliansen. Genom att splittra NATO:s enighet kommer Ryssland att kunna agera med breda penseldrag.
Detta är vad Kremls berömda doktrin om ”den nya generationens krig”, även känd som ”Gerasimovdoktrinen”, handlar om, även om Valery Gerasimov är lika involverad i den som vi, som skriver dessa rader, är i kuppen i Myanmar.
Återigen är det en paradox att medan vi har pekat finger åt den i tio år nu, pekat ut de asymmetriska aktioner som vi förutser mot alliansen eller en del av den, analyserat och förutsett Moskvas drag på grundval av detta, så tar vissa människor in gamla män från andra sidan haven för att förklara för oss, de baltiska länderna, om det ”nya ryska sättet att föra krig”.
Men tillbaka till Kremls planer. Så vad och hur kan Kreml tänkas planera?
Först och främst behöver Moskva en internationell kuliss – en rökridå för att dölja en militär provokation.
Detta skulle kunna ske genom en exploderande kittel i Mellanöstern om Ryssland lyckas övertala Iran att bedriva jihad mot Israel.
Eller Kinas simulerade attack mot Taiwan.
Det är viktigt att världsmakterna engagerar sig i denna malström, som är mycket viktigare än Ukraina eller de baltiska länderna i alliansens utkanter.
Då kan vi agera.
Kreml skulle vidta åtgärder som liknar dem man har vidtagit tidigare, t.ex. att kasta tusentals flyktingar över litauiska eller polska gränser, öka de diplomatiska spänningarna på grund av påstådda kränkningar av de mänskliga rättigheterna, genomföra storskaliga övningar i Vitrysslands regi för att destabilisera situationen vid gränsen, sätta upp en femtekolonn och intensifiera sabotagehandlingar som de litauiska myndigheterna milt uttryckt är dåligt förberedda på.
En liknande hybridoperation övades som Wagner-gruppens marsch mot Warszawa, men den fungerade inte eftersom militärgruppen identifierades som en del av den ryska krigsmaskinen och NATO:s generalsekreterare förklarade att en sådan aktion skulle ses som en rysk attack mot NATO.
Men Moskva behöver inte leta länge för att skapa en ny gränskris.
I en instabil värld är det möjligt att med ett litet antal trupper och utrustning försöka organisera en avledningsmanöver i något av de baltiska länderna.
Inte för att ockupera det, utan för att skapa en buffertzon, en fredskorridor för flyktingar eller rysktalande. För detta ändamål behöver Kremls FSB- och SVR-psykologer i Femte direktoratet bara blåsa dammet av de manus som de redan har skrivit.
Efter en avledning skulle det attackerade landet omedelbart reagera med sina egna styrkor. Militära åtgärder skulle följa. Ryssarna skulle försvara det relativt lilla territorium som de har erövrat genom att slå till mot ”militära” mål i inlandet.
NATO skulle aktivera artikel 5, men varje NATO-land skulle besluta med vilka medel det angripna landet skulle försvaras.
Ungern och Slovakien skulle sätta hjulen i rullning, Lissabon och Aten skulle hålla tyst. Ryssland skulle förmodligen få ett ultimatum om att dra tillbaka sina trupper från ett NATO-land, vilket Kreml naturligtvis skulle vägra att göra med argumentet att man inte angriper någon utan försvarar sina landsmäns rättigheter, vilket vi alla är enligt Ryska federationens lagar.
Om Nato skulle försöka genomföra ultimatumet skulle Kreml hota med ett förebyggande kärnvapenanfall mot huvudstaden i en Nato-stat. Natostrategerna skulle vidta ”icke nödvändiga” åtgärder för att ”sparka ut” ryssarna från Natos territorium, enligt de planer som de har utarbetat.
I det här fallet skulle det naturligtvis vara nödvändigt att slå till djupt inne i Ryssland med massiva anfall, att skära av de avledande styrkorna där och att krossa de som är koncentrerade vid gränsen.
Medvetna om detta, och i väntan på det, skulle Kreml starta spektaklet med att flytta kärnstridsspetsar.
Resultatet av en lång, utmattande konflikt skulle bli att Ryssland skulle stanna kvar på ockuperat territorium, samtidigt som det skulle bli ett hårt slag mot alliansen, som av rädsla för en nukleär eskalering skulle acceptera status quo. Precis som man nu accepterar dödandet av Ukraina.
Låt oss vara ärliga, Rom eller London, med rätt eller orätt – det är en annan fråga – skulle tro att Ryssland inte skulle ”gå längre”.
Konsekvenserna av en sådan hybrid-avledande operation skulle vara mycket fördelaktiga för både Moskva och Peking. Utan att inleda en större militär invasion, utan att skapa kaos i Europa och med minimala kostnader och förluster skulle Ryssland kunna utdela ett förkrossande politiskt slag mot väst.
Detta är inte en skräckhistoria. Det är inte vår önskan att så panik. Det är inte vår önskan att ta bort någon uppstoppad stol från chefen för den blåsiga regeringen.
Vi skriver regelbundet om farorna med en begränsad militär operation och uppmanar till att stärka Litauens militära styrkor, underrättelsetjänst och gränser samt att skicka diplomater för att dansa tango vid dörrarna till beslutsfattare i Washington och Bryssel.
Att vi på ett korrekt sätt förutser Kremls planer framgår tydligt av de proryska aktivister och affärsmän som nu hävdar att det för Litauen, ”som har en stridsvagn, inte är meningsfullt att köpa en andra stridsvagn, eftersom Ryssland har tusen stridsvagnar och ändå kommer att vinna kriget”.
Om man lyssnar på sådana berättelser måste både litauiska försvarsstrateger och vanliga medborgare förstå att Ryssland inte kommer att attackera Litauen med tusen stridsvagnar.
De kanske vill, men de kan inte.
Just därför att Kreml planerar en militär provokation med två stridsvagnar är en ”andra stridsvagn” livsviktig för Litauen.
På samma sätt som gränsskydd, defensiva befästningar, kritiskt tänkande bland medborgarna, drönarförmåga, välutbildade specialstyrkor med kreativt tänkande som går utanför boxen snarare än att ticka på, luftförsvar och slutligen långräckviddigt artilleri är livsviktigt.
Allt detta motarbetas så hårt av de Moskvatrogna frontlinjerna i Litauen.
Deras intensifiering visar att Moskva förbereder sig för exakt den typ av åtgärder som vi talar om.
Så den bästa och enda lösningen just nu är att stärka hela staten som en förberedelse för att klara av ett besök i begränsad skala av ”nykomlingar”. GRU:s, SVR:s och FSB:s psykopater, som ser att vi är förberedda på olika scenarier, kommer att överge dem eller invänta bättre tider.
Sist men inte minst håller kriget i Ukraina Ryssland tillbaka från aktiva åtgärder mot ett NATO-land.
Men så snart en villkorlig fred uppnås, ett eldupphör undertecknas, någon form av förhandlingsprocess inleds, kommer de tusentals anställda inom Kremls specialtjänster, sabotörer, som kommer att aktiveras från Moldavien till Estland, att slappna av.
Kreml kommer utan tvekan att välja den svagaste länken. Detta får inte vara Litauen.
Vi har fortfarande tid.
