Nyligen publicerades ett videoklipp i media där kändisar skickar budskapet att den nya generationen värdesätter verkliga prestationer framför relationer. Benas Aldakauskas, en av initiativtagarna till kampanjen och chef för Anti-Corruption Education Unit vid Special Investigation Service, säger att huvudsyftet med kampanjen är att visa unga människor att nepotism inte är ett bra sätt att uppnå resultat.
Nepotism är ett fenomen där personer använder sitt namn, sin makt eller sin position för att gynna eller skydda familjemedlemmar, partners eller släktingar. Nepotism snedvrider principerna om rättvisa och jämlikhet, demotiverar och förhindrar framväxten av lysande personligheter som skulle kunna bidra till samhället och medborgarna genom fritt skapande.
De senaste uppgifterna från den sociologiska undersökningen ”Map of Corruption in Lithuania” visar att den litauiska befolkningen uppfattar nepotism som den mest utbredda formen av korruption. Den goda nyheten är att unga människor (18-29 år) är mindre benägna att dra nytta av kontakter och bekanta.
Gabrielle Martirosian: ”Tålamod och tro är viktigare än bekantskaper”
Gabrielle Martirosian, som har huvudrollen i kampanjvideon, är TV- och radiopresentatör och evenemangsvärd, och erkänner att det är att tala till människor som ger henne full tillfredsställelse, och att scenen har varit hennes dröm sedan barndomen. När jag blev ombedd att vara värd för mitt första evenemang minns jag att jag gjorde ett misstag. Jag bjöd inte upp en dansare på scenen, utan en sångare. Jag kände av det misstaget i flera år och det tog mig ett tag att förlåta mig själv.”
Idag skulle Gabrielle vilja säga till unga människor att drömmar inte är lätta att uppnå och att man måste göra många misstag. Och inte bara på skolfestivaler, det är mycket troligt att tungorna kommer att trassla ihop sig när det gäller att presentera landets högsta tjänstemän. Men misstag hindrar dig inte från att uppnå ditt mål.
”Det tog mig ett decennium att komma dit jag är idag. Och hade det inte varit för mitt tålamod, min tro på min dröm och min förmåga att säga nej till erbjudanden som kan visa sig vara en återvändsgränd, så hade jag kanske lämnat allt bakom mig för länge sedan”, säger Gabrielle, som försäkrar att hon aldrig har haft någon hjälp utifrån på vägen mot sin karriär.
Om någon hade berättat om nepotism för henne för fem år sedan hade programledaren ryckt på axlarna, men idag har hon full förståelse för det:
”Jag är den raka motsatsen till nepotism och det bästa beviset på att man kan uppnå vad som helst på egen hand med hjälp av sin talang, tålamod, envishet och uthållighet. Du kan gå långt utan kontakter, utan bekväma bekanta, så länge du vet i ditt hjärta vad du vill vara, vad du vill göra och hittar din egen väg.”
Lukas Svirplys: ”Kontakter hjälper inte om du är ansiktslös”
Modedesignern Lukas Svirplys växte upp i den lilla byn Gataučiai i Joniškis-regionen och ville alltid lämna sin by, flytta till storstaden, hitta en gemenskap och förverkliga sina drömmar. När han började studera journalistik i Vilnius upptäckte Lukas platser och människor som inspirerade honom. Men det var mycket på vägen: medan han fortfarande gick i skolan deltog han i många klubbar, arbetade som volontär på ungdoms- och kulturcenter och ville utforska, upptäcka och uppleva så mycket som möjligt.
”Det verkar som om jag alltid har vetat: om du vill uppnå något måste du skapa dig själv. Och för att skapa något måste man vara intresserad av världen, pröva sig själv i olika situationer. Att inte upptäcka sig själv är också en upptäckt, ett sökande efter en väg. Jag insåg tidigt att min väg var kreativitet och konst.
I min barndom, när jag och mina kusiner lekte sjukhus och skolor på landsbygden, när vi grävde bunkrar och satte upp pjäser, kände jag en sötma i mitt hjärta när jag designade kulisserna för våra lekar, när jag tänkte på ljus och kostymer. Senare började jag märka att när jag tittar på TV, när jag tittar i tidningar, så lägger jag alltid märke till smink och kostymer. Jag bestämde mig för att bli modell och det var där min väg började, med mycket av allt – mode, teater och fotografi.”
Efter att ha nått den litauiska modevärlden med små steg talar killen, som har många följare på sociala nätverk, idag också om det faktum att allas väg är olika. ”Någon kanske är mer framgångsrik, de behöver inte arbeta så länge och hårt för att nå sitt mål, som jag gjorde. Jag har hört orden ”pushad” och ”knuffad” i min familj sedan jag var liten.
Jag har också hört en del avundsjuka och ilska över att andra har varit mer framgångsrika, men jag tänker alltid, vad är en person egentligen värd om den inte har något att säga? Om han inte har tillräckligt med professionalism och talang? Det är därför jag alltid är noga med att rekommendera människor jag känner till andra, för om de inte lyckas skulle jag känna mig skyldig. Vissa människor tror felaktigt att de kommer att upptäcka fler möjligheter om de får chansen att träffa en myndighetsperson. Kontakter mellan människor är mycket viktiga, men de betyder ingenting om du är ansiktslös.”
Lukas är övertygad om att attityderna till nepotism håller på att förändras bland unga människor. ”Vi blir mer ansvariga för varandra och för samhället”, säger han och tillägger att de som ännu inte har upptäckt sig själva inte ska vara alltför ledsna – var och en av oss har en mycket annorlunda väg till vår egen destination. Det viktiga är att vara nyfiken, att vara modig, att förstå vad hjärtat säger och vart kroppen är på väg, och att skapa sin egen unika och intressanta personlighet.
Deimantė Bulbenkaitė: ”Det är inte namnet som räknas, det är arbetet”
Deimantė Bulbenkaitė, modejournalist och kulturkommunikatör, berättar att hon började intressera sig för modevärlden redan som barn när hon en dag slog på TV:n och hamnade framför TV-kanalen Fashon, som sände en presentation av modehuset Dolce & Gabbana.
”Jag hade aldrig sett en modepresentation förut, mina ögon var fastklistrade vid skärmen, jag kunde inte förstå varför kvinnorna hade samma frisyrer men bar olika kläder, varför de inte gick i takt med musiken? Jag tänkte att om det finns en sådan värld där ute så finns det förmodligen mer av den, och sådan skönhet spelar roll”, minns Deimantė.
Från och med den dagen blev hon intresserad av mode, läste allt hon kunde hitta om det och ett år senare, vid fjorton års ålder, grundade hon den första litauiska modebloggen, ”Spintos guru”. Hon skrev inte om sig själv, hon skrev om modevärlden, om vad hon upptäckte och lärde sig.
”Jag skrev anonymt under några år”, säger hon, ”eftersom jag trodde att ingen skulle läsa vad en tonåring från Klaipėda skrev. Om jag erkände skulle min karriär vara över. Men det blev tvärtom: när jag var 16 år kom jag ut ur garderoben, fick mycket uppmärksamhet och jobberbjudanden och började skriva om mode för litauiska tidningar och internetportaler. Det var så min karriär som modejournalist började.”
Deimantė är övertygad om att hennes unga ålder vid den tidpunkten gjorde att hon kunde fatta djärva beslut. Och 2007 var onlinevärlden mycket tommare och full av potential. ”Jag hade verkligen tur, jag hittade min egen väg och jag har alltid trott att min nyfikenhet, beslutsamhet, behov av att vara intresserad och det faktum att jag inte räknade mina timmar hjälpte mig. Om du känner dig attraherad, om du är nyfiken, måste du satsa på det, lägga ner mer tid på det. Först då blir arbetet lika intressant som passionen. Och då behöver man inte tänka på kontakter”, säger modejournalisten.
Enligt hennes erfarenhet förekommer nepotism även i modevärlden. Ibland är det en dejt eller ett känt namn som avgör valet av ansikte för en reklamfilm. Eller en ung designer vars färdigheter inte är lika starka som hans eller hennes namn lyfts fram.
En opinionsbildare med band till en välkänd familj väljs. En intervjuperson väljs vars prestationer eller historia är mycket mindre än deras inflytande på sociala nätverk. ”Vi borde tänka mindre på hur saker och ting ser ut och mer på hur saker och ting fungerar, vem som gör vad. Ditt arbete ska tala för dig. Och ju mer vi pratar om arbetet och inte om personerna, desto mindre nepotism kommer det att bli”, anser Bulbenkaitė.
Viltė Kinderavičiūtė: ”Jag ville verkligen ha det, och när man vill ha det, så får man det”
Viltė Kinderavičiūtė, opinionsbildare och stylist, mer känd på sociala nätverk som Vunderkindė, anser sig verkligen inte vara en vunderkindė. ”Det var en vän till mig som kom på den här pseudonymen åt mig”, skrattar tjejen med nästan 25 000 följare på Instagram.
Viltes väg till mode- och underhållningsvärlden började i secondhandbutiker och var inte helt enkel. När hon gick ut skolan hade hon ingen aning om vilket yrke hon skulle välja. Hon åkte till London, där hon säger att hon insåg att hon egentligen inte ville ha de jobb hon hade resten av livet.
”En dag satte jag mig ner och tänkte: ’Jag måste göra karriär, leva på min kreativitet, ha roligt. När jag kom tillbaka till Litauen började jag studera modedesign på college, och jobben och erbjudandena strömmade in”, säger hon och avslöjar att det stora lyftet för hennes karriär kom när hon fick ett samtal från Free Finga.
Sångaren, som vid den tiden höll på att förändra sin image, hittade Viltes intressanta arbete på internet. Free Finga erbjöd henne att vara stylist för den nya videon. Samarbetet blev en succé och Viltės karriär, som började med ett till synes slumpmässigt telefonsamtal, är nu på en hög nivå – hon förbereder landets mest kända musikstjärnor och arbetar som stylist åt kända personligheter.
”Jag ville verkligen göra det, och när man vill göra det, så kan man göra det”, tror hon. – När man verkligen följer sina drömmar ser omgivningen det, lägger märke till det, och då uppstår möjligheter, vänskap och kontakter. Man måste prioritera, inte räkna sina timmar, offra det som är lustfyllt för att nå sitt mål.
I underhållningsbranschen kan man, enligt Vilte, se nepotism. ”Det finns mycket av det – vänner, vänners vänner. Jag har tänkt flera gånger: om det hade funnits någon annan i ditt ställe, så hade det gått bättre. Det kanske inte hade blivit så här. Jag har märkt att de som har fått sina positioner inte tack vare sin talang utan tack vare sina bekanta är de mest otrevliga människorna”, säger V. Kinderavičiūtė.
Šarūnas Lukas Joneikis: ”Talang måste alltid segra”
Š. Joneikis, medgrundare av bandet ”Curly”, som han presenterar sig själv, är en man från Vilnius, en artist, och säger att musik har varit hans sätt att uttrycka sina tankar och prata om världen sedan barnsben. ”Mina föräldrar lyssnade på många olika sorters musik och jag brukade se inspelningar av konserter, så jag antar att jag blev berörd av allt detta”, säger han. – Senare kom min pappas gamla gitarr i mina händer och min franciskanska bror Algis anslöt sig.
Jag brukade se honom spela, och det verkade som att om den här munken kunde spela pinkfloyds, så kanske jag också kunde det. Det verkar ha varit en stark impuls, en gnista för tonåringen att be om sin fars gamla gitarr och få den lagad. Min pappa och jag ägnade lång tid åt att fixa till den, och tydligen bevisade jag verkligen för honom att jag ville spela, för senare köpte han en ny gitarr till mig. Jag föreställde mig att jag skulle spela som Zappa eller Freddie.”
Šarūnas är övertygad om att kreativiteten hela tiden måste få näring, annars blir tvivlen på att man gör något fel starkare. ”Man måste veta att om man har valt ett område som ger en glädje, så är det normalt och intressant att gå igenom vågorna. ”Om det inte blir som man tänkt sig blir kreativiteten en mycket intressant uppgift”, säger musikern.
Šarūnas har flera gånger blivit tillfrågad om att delta i stora TV-projekt, men han har alltid tenderat att välja sin egen autentiska väg, den han själv föreställer sig, inte producenternas. ”Pengar är inte det viktigaste i livet, det är inte ett substitut för lycka eller en känsla av tillfredsställelse”, är han övertygad om.
Han menar att när pengar är det viktigaste målet är det lätt att falla för bedrägerier, och det är då nepotismen kan frodas. ”Relationer är mycket viktiga, det är viktigt att dela med sig till människor, till samhället. Det är trevligt om det proffs som du bjuder in att arbeta med dig också är din vän, en dubbel framgång, men talang måste alltid råda, uppenbarligen är det inte relationer som gör att jobbet fungerar”, säger Šarūnas utan tvekan.
”Den värdegrund som jag har skaffat mig skyddar mig från felaktiga och obehagliga beslut. Mina föräldrar uppfostrade mig på ett annat sätt, ingen tvingade in mig i akademin, jag fick inget jobb för att de gick emellan. Och när de brukade anställa någon annan i stället för mig tänkte jag att aha, då jobbade jag inte tillräckligt.
Jag tror att det är viktigt att ta reda på vad man försöker uppnå genom att arbeta. Vad man vill få och vad man vill ge. För när man arbetar ger man av sitt livs tid, med andra ord dör man för något, och ibland gör man det för att blåsa liv i livlösa företeelser – musiken, ljudet, texten, bilden och kanske den magnetola som man kanske konstruerar. Den sociala kampanjen ”Generation som söker målet på egen hand” organiseras av Litauens särskilda utredningstjänst, idén till videon utformades av S. Jokštytė, kreativ chef på byrån ”Menų komunikacijos”, och genomfördes av Rudolfas Levulis och hans team från produktionsbolaget ”Pvz.lt”.
