Linas hobby kan låta exotisk för vissa: hon är litauisk mästare i fridykning 2024.
I år simmade hon 158 meter på ett andetag i bassängen i grenen ryggsim och slog därmed det litauiska rekordet.
Det är nog svårt för många att förstå hur det är möjligt att simma mer än sex gånger i en 25-metersbassäng samtidigt som man är under vattnet och håller andan. Vad händer med människokroppen och vilka tankar går genom huvudet?
Lina har fridykt i flera år och tycker att det är den bästa terapin. Det är inte för inte som fridykning också kallas för meditation under vattnet.
Fridykningsträning lär dig att kontrollera din andning (inte att andas), lugna ditt sinne och bygga upp din koldioxiduthållighet.
Entusiaster inom sporten förklarar att för många av oss varar syret i några minuter eller mer (herrarnas världsrekord är över 11 minuter), och att vår imaginära önskan att andas in syre egentligen bara är en önskan att andas ut den koldioxid som byggs upp i våra kroppar.
Lina, jag undrar hur en person kan ha en sådan tanke att välja en ganska exotisk sport?
Jag brukade simma i poolen när jag var liten, så när mina egna barn växte upp och jag fick mer tid för mig själv kom simningen tillbaka till mig. Jag tog simlektioner, deltog i tävlingar och maratonlopp. Jag är en av de människor som inte är intresserad av sport.
För mig är det alltid viktigt att sätta upp ett mål och arbeta mot det. Att gå till gymmet bara för att komma i form är inte ett mål för mig. Jag vill uppnå idrottsliga resultat. Det är därför tävlingar, mästerskap och maratonlopp är något för mig.
Så småningom blev jag lite uttråkad av att simma i poolen och då började dykning dyka upp överallt. Artiklar och videor om det fortsatte att dyka upp. Så en dag råkade jag se en bild på internet – vackra människor under vattnet.
När jag började titta närmare på det insåg jag att de var fridykare. Jag ville prova på det själv. Jag hittade en tränare i Litauen och träningen började.
Det är en sak att beundra bilderna på internet, men det är tydligen en helt annan sak att lära sig att hålla sig under vattnet under en längre tid i ett enda andetag. Var det läskigt?
Naturligtvis verkar mina första försök nu löjliga. Jag förstod inte själv vad som hände under vattnet, det var ganska läskigt, men det är ju det man tränar för.
Det finns flera discipliner för fridykning. En av dem är till exempel statisk dykning, där du inte rör dig under vattnet och måste ligga så stilla som möjligt så länge som möjligt utan att andas. En annan metod är att dyka under vattnet i poolen så länge som möjligt utan att andas, med eller utan hår.
En annan disciplin är djupdykning. Av alla dessa tycker jag att det är svårast att hålla mig lugn under vattnet.
Tydligen beror det på att jag tycker att det är svårast att hantera mina tankar i det tillståndet. Det är mycket lättare för mig att lugna ner mig när jag rör på mig. Men för andra är det tvärtom.
I år simmade du 158 meter under vattnet utan att andas. För att ge dig en uppfattning, hur många gånger har du simmat över bassängen utan att ta ett andetag?
Jag har simmat över en 25-metersbassäng mer än 6 gånger.
Och hela den här tiden kunde du inte andas in eller ut? Höll du bara andan?
Att andas ut skulle vara farligt, eftersom du då också skulle andas ut syre.
Jag undrar vad som händer i ditt huvud i det ögonblicket?
En massa saker, man skulle kunna skriva en hel artikel om det (skratt). Faktum är att fridykning främst är en mental sport. Det är inte för inte som vår tränare brukar säga att man bara måste ha huvudet på skaft så kommer allt att gå bra.
Under tiden du dyker under vattnet går du igenom många stadier. Den svåraste delen i början är att hantera dina tankar, så det viktigaste är att lära dig att lugna ditt sinne så att du inte har några oroliga tankar som kan få dig att dyka.
Det är alltså inte för inte som många försöker uppnå ett meditativt tillstånd innan de dyker ner, och då undviker de vanligtvis ögonkontakt, kommunikation och att vara i sin egen värld.
Eftersom jag har tränat i flera år känner jag inte behov av att andas efter att jag har varit under vattnet. Jag är redan ordentligt förberedd före dyket, jag har lugnat ner min kropp – jag är i ett meditativt tillstånd. Jag vet hur jag ska hantera mina tankar och mitt sinne.
Det finns ett fint talesätt: dykare som dyker med syrgastankar tittar utåt och observerar omgivningen, medan fridykare alltid tittar inåt, på sig själva. Även om träning och tävling alltid sker under överinseende av livräddare och tränare, är man under vattnet helt ensam och måste ta hand om, stötta och motivera sig själv.
När vi har fått ordning på tankarna försöker vi slappna av mer i kroppen och reglera hjärtat.
När man dyker ner och börjar dyka är det skönt till en början, men efter ett tag börjar kroppen ändå sända ut vissa signaler – först verkar det som om lemmarna domnar bort, eftersom blodflödet koncentreras till de vitala organen.
Efter ett tag, när kroppen börjar känna av den ökade koldioxidhalten, börjar halsen krampa och därefter diafragman. Det här är inga trevliga förnimmelser, men när man vet varför de inträffar och känner sin kropp finns det ingen anledning till rädsla.
Det är därför vi tränar koldioxidtolerans i vår träning, så att vi lättare kan reagera på de obehagliga signaler som kroppen skickar. Det är också mycket viktigt att känna av sin kropp och veta när man måste ta sig ut.
Vi tränar aldrig ensamma, det är en strikt regel. Varje dyk övervakas av en erfaren kollega. Handledarens roll är också mycket viktig.
När man vet att den som observerar är en erfaren dykare är det mycket lättare att slappna av och uppnå bättre resultat. Fridykning är inte så extremt som det verkar om man inte dyker ensam.
Den naturliga frågan att ställa sig är – varför behöver du allt detta?
Jag ställer mig själv den frågan varje gång inför en tävling. Det är inte lätt att förklara. Det är bara det att det är mycket som går ihop i den här sporten – det handlar inte bara om kropp och själ, utan också om psykologi och självanalys.
Jag är en ensamvarg i mitt liv, så jag gillar verkligen självanalys. Det hjälper mig att förbättra mig själv. När du väl har övervunnit vissa problem, rädslor för dykning, finns de inte längre där i vardagen. Så fridykning är som terapi för mig.
När du har övervunnit vissa problem, rädsla för dykning, de finns inte längre i ditt dagliga liv. Så fridykning är som terapi för mig.
För att förbereda dig väl för dykning måste du inte bara ta hand om din psykiska hälsa utan också om din kost. När man vet att mindre hälsosamma livsmedel leder till en högre koldioxidavgång i kroppen börjar man naturligtvis undvika dem.
Och det gör även tankehygienen. Om du oroar dig för något eller har en obehaglig upplevelse skapar det spänningar i kroppen, gör det svårare att slappna av och det visar sig i dykningen.
En ganska exotisk terapi
Ja, fridykning verkar fortfarande ganska exotiskt för många. Men i själva verket är det inget exotiskt med det. Vem som helst kan göra det. Ingen av oss vet hur mycket vi har inom oss i form av resurser och outnyttjad potential.
Det är ganska realistiskt att vi alla skulle kunna lära oss att stanna under vattnet utan att andas i 5 minuter. Att upptäcka våra kroppars outnyttjade möjligheter är oerhört spännande.
Fridykning verkar fortfarande vara en ganska exotisk aktivitet för många. Men i själva verket är det inget exotiskt med det. Vem som helst kan göra det.
Vi har nog alla känt på oss att kroppen slappnar av lättare i vatten. Det beror på att när vi sticker ner huvudet i vattnet sätter den så kallade dykreflexen hos däggdjur igång. Detta leder till att den naturliga hjärtfrekvensen omedelbart sänks och att blod överförs från extremiteterna till hjärtat.
Detta gör det lättare att stanna kvar i vattnet utan att andas, eftersom det är ett naturligt tillstånd för människor att inte andas under vattnet. När hjärnan får signalen att kroppen befinner sig under vattnet fokuserar den alla sina resurser på att hålla personen andfådd så bekvämt och så länge som möjligt. Men den här reflexen sätter inte in om vi håller andan på land.
Jag undrar om det har gjorts några vetenskapliga undersökningar för att ta reda på vilken effekt det har på våra kroppar när vi håller andan under så lång tid?
Även jag får ofta frågan om jag skadar min kropp genom att göra detta. Låt mig förklara det enkelt – i träningen lär vi oss inte främst att överleva utan syre, utan att tolerera CO2 under lång tid.
Under vattnet har vi svårt att stanna under vattnet under långa perioder, inte på grund av syrebrist, utan för att CO2-nivån ökar och vi vill andas ut den. Men det visar sig att CO2 är mycket bra för kroppen, och dess fördelar beskrivs i böcker och vetenskapliga artiklar.
Det finns till och med speciella behandlingar där CO2 hjälper till att bota sjukdomar som astma (Buteyko-andningsmetoden). Numera är olika andningsövningar populära, som kommer från yogierna, och som också innebär att man håller andan.
När CO2-nivåerna sjunker minskar dessutom syrgasreserverna, och lägre CO2-nivåer leder till hypoxi, dvs. syrebrist. CO2 hjälper syret att tränga in i kroppens vävnader bättre. Det är därför jag ofta märker hur röda mina kinder är efter träningen.
Det är inte heller någon hemlighet att CO2 aktiverar det parasympatiska nervsystemet, som ansvarar för avslappning och vila.
Vi har svårt att vistas under vatten under längre perioder, inte på grund av syrebrist, utan för att CO2-nivån ökar och vi vill andas ut den.
Lina, när du kommer upp, är det skönt att kunna andas igen?
Det brukade vara det, men nu bryr jag mig inte längre. Vet du, den största njutningen av att andas luft igen är kanske när man är på ett rekreationsdyk och dyker ner i djupet.
När man sedan kommer upp känns det där första andetaget väldigt viktigt. Det känns som om man återupplever födelsefasen. När man bara dyker under vattnet i poolen är möjligheten att andas inte längre så viktig för mig. Kanske är det för att man är under vattnet och snabbt kan svimma när som helst.
