För en tidigare historia om fyrar, se här
Denna expressionist, som kom till Nida från Königsberg under första hälften av 1900-talet, blev förälskad i och gifte sig 1920 med Hedwig, dotter till den berömde krögaren och hotellägaren Hermann Blode.
Kärleksinvandraren bosatte sig alltså inte bara i Nida, målade och marknadsförde orten, utan tog också hand om dess historia: han var en av grundarna av Curonian Spit History Museum och tog aktiv del i skapandet av ortens infrastruktur.
Tydligen gillade E. Mollenhauer, som var förtjust i ljusa tryck, Red Kristof mycket. Han är förmodligen den tyska konstnär från början av 1900-talet till andra hälften av 1900-talet som har förevigat Nida-fyren flest gånger på sina ovärderliga dukar.
Fyren avbildades av penselvirtuosen som en röd jätte med armarna utsträckta åt sidorna, som på sätt och vis skyddade eller kanske skrämde Nida.
Den röda Kristallen var inte bara ett navigeringsobjekt, utan också en symbol för människans seger över det sandiga elementet.
Fyren uppfördes på en sanddyn (Mount Urbos), som redan hade blivit grön, tämjd och hotade att översvämma den tredje Nida. Man tror att man grävde ett 3-5 meter djupt hål för att bygga grunden till den 27 meter höga fyren med hjälp av huggna granitblock.
Sommaren 2024 grävde arkeologer ut platsen för berget Urbo väster om den nuvarande fyren, men hittade inte den gamla fyrens fundament (andra värdefulla artefakter hittades, t.ex. ett fragment av en kristall Fresnel-lins lampram).
Det spekuleras i att de kan ha förstörts (de rektangulära granitblocken togs bort under efterkrigstiden och användes för att bygga gator, stigar eller andra arbeten), eller att de söktes på fel plats.
Och Mollenhauer tvingades avstå från att måla under andra världskriget eftersom den nazityska regeringen ansåg att hans moderna verk var ”degenererade” och förbjöd honom att måla och ställa ut, men inte vågade förstöra hans verk.
Mot slutet av andra världskriget flyttade målaren och hans familj till västra delen av Tyskland. Molenhauer tillfångatogs av britterna i Schleswig-Holstein och fängslades i ett läger i Danmark.
År 1946 släpptes han och bosatte sig i Kaarst nära Düsseldorf. Senare flyttade han till byn Keitum på Nordsjöön Ziult. Han avled 1963 efter två hjärtattacker och begravdes i byns kyrka.