Gintaras Furmanavičius: Banken, som stänger kundtjänstkontor i större städer i Litauen, behåller ett kontor i Ryssland
Både före och under affärsrelationen ber vi därför kunden att fylla i ett frågeformulär och att ange:
– grundläggande information om dig själv,
– dina aktiviteter och inkomstkällor,
– finansiella transaktioner.
Den här informationen hjälper oss inte bara att lära känna kunden bättre, utan också att erbjuda de produkter och tjänster som bäst uppfyller kundens behov.
Den hjälper oss också att förhindra penningtvätt och att skydda kunden från bedrägerier.”
Under de senaste åren har alla som tvingats i armarna på bankerna av regeringen fått detta eller ett liknande meddelande från banken, i ett försök att på alla möjliga och omöjliga sätt få bort kontanter från cirkulationen, inte bara genom att förbjuda utbetalning av löner i kontanter utan också genom att sänka gränsen för betalningar i kontanter till 5 000 euro.
Kom igen, låt oss hoppa över historien om ”vad kunden vill göra med oss och vad de gör för att försörja sig” (det är ju trots allt inte bankens sak vad deras kunder gör för att försörja sig), och låt oss fokusera på den sista meningen: ”vi kan göra det lättare för oss att förhindra penningtvätt och skydda kunden från bedrägerier”.
I veckan dök det upp en viktig nyhet i marginalen på alla juridiska portaler, som arkiverades mycket snabbt, med rubriken: ”Domstol dömer tidigare Swedbankchef för bedrägeri och skickar henne bakom lås och bom”.
I den snabbt försvunna texten stod det vidare att ”En dokumentär producerad av SVT:s program för grävande journalistik, som sändes i början av 2019, visade att minst 40 miljarder euro hade slussats från Swedbanks konton till Baltikum, särskilt Estland, genom misstänkta och riskfyllda transaktioner. Detta belopp motsvarade då 3,9 miljarder euro.”
Och här är en god affärsvän till mig som för några veckor sedan ville betala för en produkt som hans företag köpt från sitt privata konto i samma Swedbank. Tror du att han lyckades?
Här följer ett personligt utdrag ur bankens brev till honom, som han fick efter att alla nödvändiga dokument för att genomföra betalningen hade skickats in: ”Tack för att du har lämnat in dokumenten. För betalningen av 1xxxx euro till UAB XXX, vänligen lämna följande:
1. En kopia av det trepartsavtal enligt vilket betalningen görs;
2. Registreringshandlingar för det mottagande företaget;
3. Dokument som styrker varornas ursprung.
Vänligen ange varför betalningen görs från ditt konto.
Ett beslut om att gå vidare med betalningen kommer endast att fattas efter mottagande och bedömning av ovanstående information och dokument.”
Har du förstått? En person som är aktieägare i ett företag köper varor till sitt företag genom banköverföring för mindre än de 20 000 euro som deklarerats och finns på hans bankkonto.
Banken behåller de lagliga pengarna i nästan en vecka, ber om konfidentiella avtal och andra dokument och beslutar sedan, beroende på om beslutsfattaren hade bra eller dåligt sex kvällen innan, om han ska få betala för de varor som köpts för hans företag med sina lagliga pengar eller inte.
Jag vet inte om ordet ”untangling” är ett ocensurerat ord, men jag kan inte hitta något annat sätt att beskriva den beskrivna situationen.
Kan banken förklara för oss att det inte krävs några dokument för överföringar på flera miljarder euro?
Om det inte räcker kan vi fortsätta med ämnet om den transparenta Swedbank.
Det är nog få som känner till att amerikanska OFAC (Office of Foreign Assets Control) har åtalat Swedbank Latvia AS för 386 uppenbara överträdelser om totalt 3 312 120 USD i strid med sanktioner relaterade till att ha skickat betalningar till Krim via amerikanska korrespondentbanker under 2015 och 2016.
”Swedbank bestred inte åtalet och gick med på att betala böter om 3 430 900 USD år 2023.
Ett annat tyst marginaliserat meddelande med rubriken ”Svenska banken SEB fortsätter att göra affärer i Ryssland”.
Ja, ja, mitt under treårsdagen av kriget i Ukraina. Och här får vi idioter ytterligare en portion nudlar.
”SEB stänger den ryska filialen så fort som möjligt, och SEB har aldrig haft ryska bolag i sin ryska filial och kommer aldrig att ha det”, säger SEB:s finanschef Masih Yazdis till oss.
Masih slutar inte där utan serverar ytterligare en portion pasta: ”Stängningen av banken i Ryssland kräver den ryske presidentens underskrift.”
Kan ni föreställa er Vladimir Putin sitta på sitt kontor och skriva under nedläggningsdokumenten för alla företag med filialer i Ryssland?
Jag undrar om Visvaldas Matijošaitis också fick Putins underskrift när han stängde sina företag i Ryssland?
Och nu till efterrätten av samma pasta som serveras av samma Masich: ”Det här är nordiska och tyska företag som vi har starka band med i Norden och Tyskland.
De behöver en bank att sätta in sina pengar i och de har inte tillgång till andra tjänster än att sätta in pengar hos SEB Ryssland. (…) Men de har utgångsdatum, de kan inte bara säga upp dem.
En är kvar. Men vi talar om små ensiffriga belopp i amerikanska dollar.”
Hörde du det där? En bank som stänger sina kundtjänstkontor i större städer i Litauen har ett kontor i Ryssland där ”vi pratar om små ensiffriga tal”!
Jag väntar fortfarande på att få se när de höginkomsttagare och mer välutbildade invånarna i storstäderna kommer att samlas i en kolonn, med Oleg Shurayev, rådgivare till premiärministern, marscherande med den ukrainska flaggan längst fram, och kommer att hålla strejkvakt efter strejkvakt framför SEB:s alla skyskrapor, som de gjorde framför Vichy-gruppens företag.
Vi är ju trots allt inte några Wattmans eller Kreml-troll som inte tycker att vi har samma normer för alla, eller hur?
Vi är många som länge har irriterat oss på de skandinaviska bankernas godtycke i Litauen, som Litauens centralbank inte bryr sig om. Varför inte?
Här ska jag påminna om en femton år gammal händelse, så kan du dra dina egna slutsatser.
Den 14 juli 2009 publicerades en nyhet om den nyvalda presidenten Dalia Grybauskaitės första utlandsbesök, där det stod ”Den litauiska ledaren ska träffa Frederik Reinfeldt, statsminister i Sverige, som har varit ordförandeland i EU under de senaste sex månaderna, företrädare för svenska banker som är verksamma i Litauen och ledare för den svenska riksdagen.”
Med tanke på att Litauens centralbank under två mandatperioder har letts av Vitas Vasiliauskas, en lojal kumpan till Dalia av Litauen, för vilken moral är en dimension som inte hör hemma i denna värld, är det inte svårt att dra slutsatser.
Och ytterligare en nyhet som passerade i tysthet för några år sedan, som förmodligen ingen ens lade märke till.
Minns ni hur de skandinaviska bankerna rensades från konkurrenter, med samma Dalias order som brutalt slängde ut Snoros och Ūkio-bankerna från marknaden?
Kommer ni ihåg de orimliga summor som betalades till Snoros amerikanska administratörer?
”Det företag som representerade Snoros ägare hade vänt sig till skiljedomstolen i Paris. Under 2019 informerades president Dalia Grybauskaitė, finansminister Vilius Šapoka, justitieminister Elvinas Jankevičius, premiärminister Saulius Skvernelis, utrikesminister Linas Linkevičius och Litauens centralbankschef Vitas Vasiliauskas om förfarandet.
Hur slutade detta fall? Inget alls. Den 1 juli 2022 meddelade skiljenämnden en slutlig skiljedom enligt United Nations International Trade Law Commission (UNICTRAL) Rules of International Arbitration och vägrade att pröva det yrkande som Russian Foundation for the Protection of Investors’ Rights in Foreign Countries hade framställt mot Republiken Litauen.
För skiljeförfarandet hade fonden också väckt talan vid en amerikansk domstol för att få information från Simon Freakley, den tillfälliga förvaltaren av AB bankas Snoras, om den tillfälliga förvaltningen av banken under 2011 och andra omständigheter samt för att få intervjua den tillfälliga förvaltaren. Supreme Court i USA avvisade fondens stämningsansökan i ett beslut den 13 juni 2022.
Till sist en tanke från min favoritfilosof Arthur Schopenhauer: ”Inga pengar är så väl använda som de som vänds bort från oss: de används för att förvärva visdom.”
De åsikter som uttrycks i denna artikel är inte nödvändigtvis redaktörernas, och författaren ansvarar för sina egna
