Häromdagen kunde jag inte sova. Och medan jag vred och vände på mig skrev jag (i huvudet, förstås) augustireportaget för Receptacle. Det handlade om avrivna växter, vintergröna och colchicum. På morgonen fanns det ingenting kvar av texten och idén…
Zimozel! Ser ut som en felriktning. Det finns en mycket bättre känd kaprifol (Lonicera) och mer sällsynta vintergröna (päronformad Chimophila) än bara vintergrönt! Det kan till och med vara en felaktig benämning, eller så skapades den för länge sedan, under preslovianernas tid, dvs. under första hälften av 1800-talet. Den första var förmodligen vintergrön, namnet på ”vintergröna” växter som murgröna eller columbine.
Kaprifol är enligt professor Machek ett ord som är ”genomgripande förvanskat”, även om våra representanter för släktet Lonicera (kaprifoler) är inte alltid gröna! Men så sent som 2002 accepterade tjeckisk botanik en nära relation inom kaprifolfamiljen (Caprifoliaceae) för både kaprifoler och vintergröna. Det är slutet på det. Boxwood-familjen har återupplivats, Linnaeaceae, som bland annat rymmer halvgröna buxbom av släktet Linnaea, så hög kinesisk buske Colquitia, Kolkwitzia (Academic Key to the Flora of the Czech Republic, 2019).
En krypande, markhäftande vintergrön halv vintergrön (”mossklocka” kallar tyskarna den, Moosglöckchen) nordlig buxbom Linnaea borealis växer på ett cirkumpolärt sätt delvis i den gamla världen (L. Borealis var. Borealis, nordlig vintergröna), liksom ”Nya världen” (Alaska, Kanada USA och Grönland – – – L.borealis var. Americana.). Den nordliga vintergröna är en buske med en svag, tunn, krypande stam (men den kan bli upp till 4 meter lång!) med blad som är ca 1 cm stora och blommor (dubbla till flera blomställningar, vidlana) på iögonfallande långa stänglar. Frukterna är kort körtelformiga och håriga. I vårt land anses vintergröna nu vara utrotad; den har dokumenterats från Giant Mountains och Jizera Mountains, där den växte på torvmossar och i vattendränkta granskogar (vid Dívčí lávky respektive på sluttningarna av Goat Ridges).
Den körtelformiga hårigheten är en slags långsökt anslutningsbro med en besläktad buske Colchicum sublim (vissa säger eller skriver vacker), Kolkwitzia amabilis. Detta är en 1-3 meter hög, tätt grenad, lövfällande buske med mjukt rosa, klockformade (tvåfärgade) blommor med nätmönster. Frukterna är tydligt och långt (styvt) borsthåriga till borsthåriga. Colquitia kommer ursprungligen från centrala Kina. I Europa har den odlats i parker sedan 1901, då den också beskrevs av Paul Graebner; i vårt land registrerades den första gången 1922 under grundaren av Przehonice-parken, A. E. Sylva-Tarouca.
Det är en buske som var särskilt omtyckt av den siste ägaren till Štiřín, Hanus, den frie herren Ringhoffer. Hur den (busken) mår idag och hur det kommer att gå för hela Štiřín vågar jag inte gissa, men den har hittills överlevt alla katastrofer. När baron Ringhoffer 1945 tillfångatogs av revolutionsgardet och fängslades i Velkopopovice-bryggeriets källare, var hans enda önskan under sina sporadiska besök hos de människor han hjälpt under andra världskriget att fråga om colquitia hade överlevt och om den blommade ”i år”. Själv överlevde han inte interneringen efter revolutionen och dog kort därefter i Mühlberg i den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland. Vi har satt upp en informationstavla med en beskrivning av busken och Hanus Ringhoffers öde intill hans favoritbuske i parken i Štřín.
Jag skulle vilja nämna eller betona valet av tjeckiska namn på båda dessa växter, buxbom och colchicum. Linnaea borealis namngavs och beskrevs vetenskapligt som en art för att hedra världens mest framstående naturforskare, läkaren och naturforskaren Karl Linné. På tjeckiska valde man dock det intetsägande namnet vintergröna – eftersom den är grön även på vintern.
Kolkwitzia, å andra sidan, bär den tyske botanikern Richard Kolkwitz (23 mars 1873 – 16 april 1956) namn på både tjeckiska och latin; den beskrevs som ett släkte 1901 av en jämnårig till denne botaniker, Paul Graebner (1871-1933). De vetenskapliga namnen på växterna är antingen beskrivande (Gymnocladus från grekiskans gymn- gymno i början = naken -a klados = gren). Det tjeckiska namnet är en ”översättning”, nakenvind. Eller så föreslås de för att hedra viktiga personligheter (läkare, botanister, resenärer till exempel Fuchsia, till minne av läkaren och botanisten Leonhard Fuchs). På tjeckiska dominerar alltså dedikationen, så att Fuchsia = fuchsie (även om det märkliga namnet chílko också myntades). Linné, Linnaeus, som mest skulle förtjäna ett sådant monument, kom till korta på tjeckiska. Vintergrönan segrade.
Om författaren
Václav Větvička är en botanist med renässansanda som har populariserat vetenskapen i över sextio år. Han har arbetat på många välkända institutioner, bland annat som chef för den botaniska trädgården vid Charles Universitys naturvetenskapliga fakultet.
Källa: recepttidning