När Robert Fico körde ut Globsec från Bratislava kunde han åtminstone ha kommit dit och lagt korten på bordet (kommentar av Boris Zala)
Författaren är filosof, kolumnist, f.d. ordförande för Slovakiens socialdemokratiska parti och f.d. ledamot av Europaparlamentet.
För ungefär ett år sedan påbörjade Globsec arbetet med rekommendationer till den nya EU-kommissionen och drog in mig i samarbetet. Ambitionen med rekommendationerna var en syn från Centraleuropa och naturligtvis särskilt från oss i Slovakien.
Vi avslutade arbetet innan van der Leyen valdes till chef för kommissionen. I helgen höll Globsec sitt traditionella forum under parollen ”Taming the Storm”. Det var bara det att det inte längre var i Bratislava. Regeringen beslutade för en tid sedan att inte stödja Globsec på något sätt. Jag undrade länge varför? Och sedan gick det upp för mig!
Folklore – en garanti för suveränitet
Utrymmet för den slovakiska matrisen måste utökas! Vilket jag inte skulle ha något emot om denna vår historiska institution skulle bilda medvetandet hos en modern nation, som kan stå i det 21:a århundradets kraftfält. Men regeringen har stoppat och överfört de medel som den tillhandahöll till vår mest prestigefyllda utrikespolitiska organisation, Globsec.
Jag såg genast framför mig hur Matica på ett lysande sätt skulle organisera möten med världens mest inflytelserika och representativa ledare: den tyske förbundskanslern Scholz tävlade med Frankrikes president Macron eller Spaniens premiärminister Pedro Sanchez om vem som skulle komma och hålla sitt huvudtal.
Precis som Emmanuel Macron gjorde förra året var det bara våra ”byggare” med ett nationellt hjärta som inte ens märkte att det var i Bratislava på Globsec som han lade fram förslag som skulle förändra den geopolitiska världskartan – också till förmån för vår suveränitet. Men då skulle dagens ”suveränitetsförespråkare” behöva veta vad suveränitet är: att den begränsas av Bryssel, det skriker de om varje dag, men att vår suveränitet har begränsats avsevärt av Vatikanens fördrag, det tiger de om.
Vilket rop som gick genom våra tysta dalar om att det slovakisk-amerikanska fördraget skulle öppna landet för amerikanska soldater – och det ropades främst av dem som därför inte alls hade något emot när bältena med stridsvagnar från den halvmiljonstarka sovjetiska armén plöjde upp våra vägar. Men det var klart: tjugo års ockupation hade trots allt säkrat vår fred…
Endast en kännare av ”nationell suveränitet” kan undgå att märka att om Globsec inte anordnar internationella forum i världsklass i Bratislava eller Tatrabergen, så kommer Warszawa eller Prag att ta tillfället i akt; och Matica kan anordna en extra folklorefestival… Och kanske kommer en ensemble från Hortobágy eller Bayerska Schwarzwald att tacka ja till inbjudan. Detta kommer att stärka vår suveränitet och nationella identitet avsevärt.
Prag var också en slovakisk
Och så hamnade Prag i världens strålkastarljus. Ett dussin presidenter, tidigare och nuvarande, liksom premiärministrar, ministrar, toppuniversitetsexperter, forskare, generaler från många arméer, dissidenter från länder där diktatorer styr den nationella suveräniteten och naturligtvis diplomater, studenter, aktivister, totalt 2.500 personer.
Jag tog med mig mina shorts och en T-shirt, jag ska se hundraåringen i Prag… Men diskussionerna var så intressanta och tilltalande att jag tillbringade tre dagar i hotellets salar. Och kvällarna i den tjeckiske presidentens residens och på den slaviska ön fylldes av informell, men desto mer direkt debatt om alla möjliga världsproblem.
Och även om varför den slovakiska regeringen förvisade Globsec från Bratislava, varför åtminstone experter från vårt utrikesministerium inte deltar i det. Trots att de av våra tidigare utrikesministrar var minst sju där. Och hundratals andra framstående slovaker – oavsett om vi har samma eller motsatta politiska visioner.
På många evenemang gjorde Tjeckiens president Pavel ett visserligen tråkigt men värdigt framträdande; Ursula van der Leyen höll ett ovanligt spetsigt tal och meddelade också att hon skulle försöka få en minister med ansvar för det europeiska försvaret i sin nya kommission; ryska dissidenter redogjorde för sina strategier för att återställa demokratin i Ryssland.
Och en som verkligen var rolig var Putins ersättare i fångenskap, Vladimir Kara-Murza, som gav oss en detaljerad redogörelse för hur han hämtades från fängelset, där han trodde att han var på väg till exekutionsplutonen, men var på väg till flygplatsen, där han chockades av ett oväntat telefonsamtal från USA:s president Biden, med det ironiska konstaterandet att han faktiskt hade förts över gränsen illegalt, men han hade inget pass….
Hundratals andra upplevelser, men debatten mellan Serbiens president Vucic och hans montenegrinska motsvarighet fastnade hos mig: de var oense om ingenting, men hade en intelligent, ironisk verbal duell… Och så slog det mig då att om premiärminister Fico inte ville ha Globsec i Bratislava för att det skulle spegla hans uppfattning om ”fred som kapitulation” (av Ukraina), så kunde han åtminstone ha lagt fram sina argument på bordet, som Aleksandar Vucic gjorde om Serbiens syn på europeisk politik.
Och det skulle utan tvekan ha fått plats på Globsec, för om någon tror att det var någon slags unison teater så misstar de sig djupt. Det var en kittel av europeisk politik och världspolitik och det fanns ingen enhällighet i något ämne. Och Slovakien var också där, men det fanns ingen regeringsrepresentation. Och framför allt inte presidentens.
Om president Pellegrini hade kommit skulle det ha varit en duo med Tjeckiens president Pavel, som skulle ha visat att Centraleuropa och europeisk politik är otänkbart utan slovakisk-tjeckisk ömsesidighet. Men trots inbjudan kom han inte. Globsec presenterade dessutom en tydlig policy med ”alla fyra kardinalpunkterna” – men utan diktatorer, autokrater och ”suveränister”. Och en slovak där spred till och med skämtsamt sloganen: ”Låt oss ta hem Globsec Forum igen”.
