Att studera och bygga upp ett liv här har dock gjort det mycket lättare för henne, eftersom hon har förstått att hon bara måste anpassa sig.
Intervjun är baserad på min kandidatuppsats, som undersökte utomeuropeiska migranters och flyktingars erfarenheter i Litauen och hur olika medieberättelser och samhälleliga attityder har påverkat deras integration.
Detta journalistiska arbete är också en del av publikationsserien BENDRA.lt, där språk, kultur, sociala relationer och mediernas roll framstod som de mest återkommande teman som på olika sätt påverkade känslan av identitet och tillhörighet hos utomeuropeiska migranter och flyktingar i Litauen.
Bendra.lt lanserar en serie intervjuer som utforskar detta ämne.
Kenia berättar öppet om de tillrättavisningar hon fick höra i vårt land, hur hon sökte jobb och bostad och varför hon känner sig vuxen och stärkt i Litauen.
”Litauen tog av mig mina rosafärgade glasögon, lärde mig hur man anpassar sig som nykomling och hur man producerar, något jag aldrig gjorde hemma”, ler Kenia, en ecuadorianska som kom till ett okänt land för att studera för fem år sedan.
– Låt oss gå tillbaka till dina första dagar i Litauen. Hur reagerade din omgivning på ditt beslut att komma till Litauen för att studera och vad var ditt första intryck av vårt land och dess folk?
– Egentligen var jag inte särskilt glad. Jag fick inga stödjande ord. Ingen i min omgivning visste var Litauen låg. Själv hade jag ingen aning om var det låg eller vad jag kunde förvänta mig.
Sedan frågade jag folk jag kände om de någonsin hade varit i Litauen. Jag fick höra att de baltiska länderna är kalla och att jag inte kommer att överleva vintrarna, och att människorna är kalla och dåliga.
Så jag minns att jag kom som student med tårar i ögonen och under den första terminen umgicks jag bara med utlänningar.
Jag träffade också en litauisk kvinna som fortfarande är min vän och en av mina närmaste personer här. Hon hade dock bott i Spanien, så vi kommunicerade på spanska, så jag kände att hon inte var en renblodig litauer.
Jag bodde i Kaunas i ungefär sex månader först och sedan fick jag jobb på en bank och flyttade till Vilnius. Jag träffade en litauer som blev min pojkvän.
Eftersom jag inte hade några vänner på den tiden blev hans vänner mina. Sedan flyttade jag till Panevėžys i några månader, där jag upplevde det riktiga Litauen och bara fördjupade mig i den litauiska kulturen.
Den största delen av tiden – ungefär fyra år – bodde jag i Vilnius. Under den tiden insåg jag att nya litauiska bekantskaper måste få tid på sig. Man blir inte vänner på två dagar i sitt eget land som i Sydamerika.
– Du nämnde arbete. När jag pratar med några av de nyanlända, till exempel tadzjiker, säger de att det har varit svårt att få jobb och att de jobb de får är vid ratten eller inom byggbranschen. Och vad är din erfarenhet av att arbeta?
– Jag har varit i Litauen i nästan fem år nu, så jag har redan haft ett antal jobb, till exempel på ett kafé. Det är faktiskt lättare om man kommer hit för att utbilda sig först och sedan försöka få ett jobb.
Jag började arbeta på ett dagis, och eftersom jag har studerat lingvistik och talar flera språk var det inte så svårt.
Men det var under en pandemi, så jag ville ha ett jobb som var lite säkrare – kanske arbeta med en dator som jag kunde göra hemifrån. Så jag ansökte till några banker och efter ett tag började jag arbeta för Danske Bank.
Det var en lång process. De har många utlänningar som arbetar för dem. Jag ska inte säga att det var lätt, för det tog mig nästan fem månader att få ett svar från dem.
Jag växte i det här jobbet: på nästan tre år arbetade jag i cirka 4 positioner. Det var en mycket säker och underbar arbetsplats. Men jag ändrade mig och kom fram till att det inte var något för mig, eftersom jag alltid velat bli lärare.
I somras bestämde jag mig för att säga upp mig från mitt jobb och börja studera igen. Fram till dess hade jag tagit ledigt några månader. Jag var ute och reste. Jag ska bli spansklärare, vilket är coolt eftersom det är mitt modersmål. Jag har några certifikat och jag älskar att undervisa, så det var inte så svårt att få jobb.
Jag försöker komma in i den akademiska världen igen så att jag kan ta min doktorsexamen och bara undervisa. Jag tycker att Litauen är ett bra ställe att starta en karriär på.
Jag tror till exempel inte att jag som sydamerikan utan bakgrund inom bank och finans eller något annat område skulle ha kunnat arbeta på en bank i ett annat europeiskt land, men jag kunde göra det här, och även om det inte var en karriärväg så fick jag lite erfarenhet.
– Du nämnde att du också har arbetat på ett café. Vad var din erfarenhet där – eftersom du var tvungen att interagera mycket med människor?
– Det var platsen för etiopiskt kaffe. De flesta i personalen är från utlandet. Det är ett turistställe, så det var inget problem att jag inte kunde litauiska.
Många unga människor brukade komma till kaféet. Jag var bara bartender, så jag behövde inte interagera så mycket med äldre människor, men ibland var det svårt eftersom de kunde komma med kommentarer som ”Litauen för litauer” eller ”Lämna landet om du inte kan språket”.
Men i allmänhet skulle jag säga att 80 % av människorna var mycket intresserade av att se och prata om vårt ursprung, och människor under 30 år är mycket öppensinnade och inte rasistiska nuförtiden.
Jag har aldrig stött på rasism i Litauen. Men jag vill säga att de äldre kanske inte har sett så många utlänningar, så de vet inte hur de ska bete sig eller vad de kan förvänta sig av oss.
Det var till exempel väldigt svårt att hyra ett hus. Man ringer bara, berättar var man kommer ifrån och att man letar efter en lägenhet, och i andra änden av luren svarar de: ”Vi hyr inte ut till ecuadorianer.” Men kommunicerade de någonsin med ecuadorianer?
Jag har till och med fått frågan: ”Är det här Afrika? ”Det här är inte Afrika.” Jag bodde med litauer i tre år, och jag var alltid den enda utlänningen bland dem.
Den nuvarande hyresvärdinnan erkände först för mig att hon var rädd för att hyra ut till en utlänning eftersom de ibland lämnar lägenheten utan att betala.
Men för att vara ärlig förväntade jag mig att det skulle vara värre, på grund av kommentarerna på Google om att litauer är så kalla. Det är de inte, enligt min mening är litauerna de varmaste människorna i de baltiska staterna.
– Du nämnde dock att det förekom en del obehagliga kommentarer på kaféet. Hur kände du inför det?
– Jag kände mig bitter. Men som nykomling kan man inte förvänta sig att alla ska ta emot en med öppna armar – som en lokalbo.
Men jag tror att när man blir invandrare, när man bestämmer sig för att bo utomlands, så måste man vara beredd på att man aldrig kommer att bli en lokalbo, oavsett hur många år man bor i landet, så kommer man alltid att vara en utlänning som bor utomlands.
Många sydamerikaner tycker att Europa är underbart: det välkomnar nyanlända och förser dem med sjukvård, nya vänner och nya jobb. Men så är det inte.
Jag säger till dem att det är svårare att åka än att stanna hemma, där man har mer stöd och inte känner sig så ensam. Men man ska inte tappa sin positivitet, man ska förstå att det här var ens eget val.
Jag förstår att det finns många flyktingar, men de hade inget val. Och jag hade ett val, för jag kom för att studera och jag bestämde mig för att förbli invandrare.
Jag har aldrig haft några riktigt dåliga upplevelser. Men om man gör det måste man inse att man inte är en lokalbo och att man bara måste vara positiv och vara lika bra eller bättre än en lokalbo för att få något.
Om en lokalinvånare har ett certifikat för att få ett jobb behöver jag till exempel två, eller hur? Inget är lätt, men inget är heller omöjligt.
– Du verkar ha hittat ett sätt att passa in. Kanske var det andra saker som förvånade dig i Litauen som du var tvungen att anpassa dig till?
– Jag tror att man måste anpassa sig när man reser. Jag bodde i Ecuador i mer än 20 år, och hela min kulturella bakgrund, vem jag var och det sydamerikanska blod som rinner i mina ådror har inte förändrats bara för att jag flyttade till ett annat land.
Jag har bott i många länder genom åren. Och till och med när jag bodde i Litauen reste jag i flera månader. Varje gång jag kommer till ett nytt land ser jag hur människorna beter sig.
Jag försöker göra som de gör, äta det de äter, inte klaga så mycket eftersom jag är gäst i deras land, eller hur? Du måste vara öppen, du måste vilja lära känna människor.
Jag måste dock erkänna att jag var tvungen att anpassa mig till vissa saker – som att hälsa på folk här i Litauen. Jag var van vid att kyssa alla när vi hälsade på varandra. Och det var svårt att bryta den vanan.
Det var mycket svårt att kontrollera mig själv och inte kramas, eftersom min varma hälsning sågs som en förälskelse och gjorde vissa människor förstenade.
Så jag slutade göra det. Men inte helt, jag kramar de människor jag träffar åtminstone för andra gången. Och jag säger till dem att det bara är en kram. Nu accepterar de det, men de är vana vid något annat – bara en handskakning.
– Och hur svår är det litauiska språket att knäcka för dig?
– Jag tror att språket är en mycket viktig aspekt när det gäller att anpassa sig till Litauen. Jag försöker verkligen att lära mig det, men tyvärr har det varit svårt hittills. Jag skulle säga att jag för närvarande talar på A2-nivå. I år ska jag försöka få uppehållstillstånd i Litauen, så jag måste kunna prata A2.
Jag försöker lära mig, men jag var tvungen att gå om samma kurs för tionde gången eftersom litauiska inte är ett lätt språk. Jag har inte heller det stöd som människor har i andra länder där man kan se många utlänningar som talar det lokala språket.
I Litauen ser man inte det, och jag har först nyligen börjat lägga märke till regeringens försök att göra kurser tillgängliga gratis, men det verkar för mig som om dessa försök började för i bästa fall sex månader sedan. Det hände inte innan dess, och språket är oerhört viktigt för att anpassa sig till ett främmande land.
– Trots allt har du redan nämnt att du har fått en litauisk vän. Idag har du många fler litauiska vänner. Hur lyckades du få kontakt med dem?
– Jag har alltid tänkt att när jag bor utomlands vill jag vara en del av det lokala samhället. I varje land jag har bott i har jag alltid försökt lära känna fler lokalbor, så att jag kan gå till platser där lokalbefolkningen går eller liknande. I Litauen gör jag mitt bästa för att lära mig språket.
Jag tror inte att det är svårt att få litauiska vänner när man väl har fått för sig vad man vill lära sig av dem. Det är inte heller något fel med att behålla sin kultur.
Jag kände bara att jag ville vara en del av det här samhället och jag började göra det som litauer gör. Jag tror också att litauerna bara behöver tid för att vänja sig vid det och vänja sig vid personen.
Jag interagerar med mina egna samhällen och människor. Jag har nog aldrig känt att jag varit så nära den sydamerikanska kulturen.
Jag har en ecuadoriansk vän för tillfället. Hon går i gymnasiet och bestämde sig för att flytta hit eftersom hon kom och hälsade på mig och blev kär i min rumskamrat, och nu ska de gifta sig, vilket är väldigt trevligt.
– Låt oss också prata om kärleksaffärer. Vad är din erfarenhet av att dejta i Litauen? Efter att ha tittat på telenovelas har vi en mycket romantisk bild av relationer i sydstaterna – men hur fungerar de i vårt land?
– Tuff fråga. Jag har inte mycket erfarenhet av att dejta i Litauen, jag har inte haft mycket tur med kärleken, men det finns många människor i Litauen, och var och en av dem är annorlunda, så jag kan inte döma varje litauer efter en person. Ja, människor i Litauen är kallare än människor i Sydamerika.
Det var många saker jag var tvungen att vänja mig vid när jag flyttade ihop med min litauiske pojkvän. Till exempel när vi började dela säng gav han mig en filt och behöll en själv.
Och jag tänkte för mig själv: ”Varför hatar han mig?” I Sydamerika delar vi på en filt. Men jag tror aldrig att jag kommer att dela filt igen.
Det var så skönt att inte dela den! För att vara ärlig, även om min erfarenhet inte är så stor eftersom vi inte var gjorda för varandra, har jag verkligen inget emot litauer eller ens mot honom.
Jag skulle förmodligen inte ens vilja träffa en sydamerikan någonsin igen. Jag tror att européer i allmänhet är lite mer öppna och mindre intensiva. Jag gillar att de är kallare. Men på ett bra sätt.
– Du nämnde att du också försöker lära dig litauiska. Lyssnar du på litauisk tv, läser du litauiska portaler?
– Ja, ibland tittar jag faktiskt på TV, främst Panorama. Jag tittar på många nyheter på alla språk och jag känner att jag håller mina språk vid liv.
Vanligtvis lagar vi middag här hemma och jag ber om att Panorama ska sändas just då och mina rumskamrater tittar på mig och påminner mig om att jag inte förstår någonting.
Och om jag verkligen inte förstår, så frågar jag dem. Och det finns många bilder som hjälper mig att förstå vad som sägs.
Jag följer också LRT-nyheter på sociala nätverk, eftersom LRT tillhandahåller en hel del material på engelska. Jag följer också en hel del saker på litauiska. Under pandemin var jag förstås mycket hemma. Nu är jag nästan aldrig hemma, så det är svårare att ta del av TV-nyheter eller följa dem på min telefon.
Under pandemin tittade jag till exempel på alla dessa program, som ”Dviratis” eller något liknande – och jag tittade på dem på litauiska. Jag gillade verkligen de där programmen med sjungande människor eller ”The Mask”.
Så jag känner att jag vet mycket om litauisk kultur, musiker, artister, och senare brukade jag ha många artister och kända personer som kom till kaféet.
– Du använder faktiskt en hel del litauiska medier. Har du någonsin lagt märke till hur migranter porträtteras i dem?
– Jag gillar verkligen att det finns reseprogram i Litauen där litauer som bor i andra länder berättar om sitt liv utomlands.
En gång blev jag inbjuden till en frukostshow med utlänningar. Min litauiska är uppenbarligen dålig och jag hade inget självförtroende, så reportern försökte trösta mig: ”Ja, det är litauiska, men oroa dig inte, din pojkvän kan hjälpa dig.”
Men jag gjorde slut med honom för två år sedan, så nu har jag två problem: jag måste lära mig litauiska och jag måste hitta en pojkvän.
Jag tycker att det verkar som om bilden av utlänningar i nyheterna håller på att förändras – de är fler nu.
Som de människor som reser världen över. Till exempel var min förra partners föräldrar mycket angelägna om att höra om livet i Sydamerika och varje gång de tittade på TV skulle de säga: ”Det är Peru. Äter du det han äter?” Jag sa ja.
Så det är verkligen trevligt att se, i de sydamerikanska medierna har vi inte så mycket representation av utlänningar.
– Och har du någonsin lagt märke till att migranter porträtteras i ett annat, negativt sammanhang?
– Jag tycker inte det. Eller håller jag på att bli blind för alla sådana saker? För att vara ärlig, när kriget började slutade jag konsumera en hel del sociala medier, TV och nyheter eftersom det fanns mycket negativitet runt omkring. Så jag kan prata mer om pandemitiden.
Jag har dock aldrig hört något dåligt sägas om utlänningar, till exempel.
Jag tror att det är mer på gatan, till exempel mot mörkhyade personer. När folk tittar på mig tror de förmodligen att jag är europé, kanske från Spanien. Men jag har vänner från Karibien och Afrika – de tycker att det är lite svårare än vad jag gör.
– Varför svårare? Vad står de inför?
– Nyligen kom en litauisk man in på ett kafé och ropade bara om vi hade litauisk vodka. Jag sa nej. Och så sa han: ”Säg till de här aporna att de inte hör hemma här och att de har förlorat en litauisk kund, en bra kund.”
Och det var verkligen svårt att höra eftersom jag var där. Han pratade inte om mig. Han syftade på två flickor, en från Afrika och en från Västindien.
Och det var inte första gången. Men jag tror att det också är en äldre generationsgrej och att det inte stör längre.
– Den gången var hatet inte riktat mot dig, utan Har du själv någonsin känt dig diskriminerad i Litauen?
– Nej, absolut inte. Det är klart att det finns saker som sägs: ”Bara för lokalbefolkningen”, ”Om du inte talar litauiska kan du inte delta”. Men jag skulle säga att jag inte är diskriminerad.
– Låt oss gå vidare till de filosofiska frågorna – och vad är hem för dig?
– När jag är på semester eller har tid reser jag bara. Till en början var det väldigt svårt att förstå vad hem är för mig.
För många människor är hemma där de känner sig bekväma, där man har ett jobb eller kan sova med alla sina saker, där ens vänner och familj finns. Jag tror att för mig är hemma en plats där jag vet att jag har lite bagage och där jag kommer att stanna lite längre.
Jag är väldigt anpassningsbar och jag vet att mitt hem, mitt huvudsakliga hem just nu är Litauen.
Mitt andra hem kommer förmodligen alltid att vara Ecuador, för det är min hemstad, men jag säger att mitt hem är Litauen nu, för det är där mitt bagage är, det är där mina saker är, för jag vet att jag kommer att sova där.
Men om jag åker någon annanstans kommer det här att vara mitt hem i en månad. Så mitt hem är där jag är. Där jag vet att jag kommer att vara ett tag.
– Fanns det några faktorer som underlättade eller försvårade känslan av att vara hemma i Litauen?
– Ärligt talat ser jag det inte som en plats där jag skulle vilja slå mig ner. Mest på grund av karriärvägen, jag ser helt enkelt inte att det går att doktorera här eftersom det inte är värt pengarna. Och de har inte det jag vill studera, tyvärr. Men allt som allt kände jag mig genast hemma här.
Det kalla vädret fick mig inte att känna mig som hemma. Det var svårt, jag tröstade alltid mig själv med att det bara var första året och att det skulle bli lättare. Men för varje år som går blir det svårare och svårare. Jag gillar det kalla vädret, men i Litauen är det för kallt, så jag skulle vilja bo i ett annat kallt land, men inte ett med -20 grader.
– Du vill inte stanna permanent i Litauen, men känner du en känslomässig koppling till Litauen just nu? Känner du dig uppskattad i ditt land?
– Jag tror att det har haft en väldigt stor inverkan att bo i Litauen. Till och med när jag reser och tror att jag talar engelska tar jag med litauiska ord. Och sedan frågar de jag pratar med vad det betyder, och jag inser att det är litauiska. ”Förlåt, glöm det”, säger jag.
Samma sak gäller för maten. Jag har aldrig lagat ecuadoriansk mat förut. Jag visste inte alls hur man lagade mat när jag flyttade hemifrån. I Litauen flyttade jag in hos litauer, och av dem lärde jag mig hur man gör, hur man handlar. Nu är mitt kylskåp fullt av litauiska produkter och jag vet hur man lagar mat med dem.
När jag kommer hem tar jag med mig korv, gurka och svart bröd. Min familj frågar mig vad vi ska äta och blir förvånade över att det bara är kall mat. Men det är vad kall mat ska vara.
Jag tror att jag har vuxit upp här. Jag vet inte hur man lagar något annat än litauisk mat. Jag känner att även om jag åker någon annanstans så kommer jag alltid att återvända till Litauen – för maten, för naturen. Idag känner jag mig en del av samhället.
Den här berättelsen har inspirerats av läsarnas idéer. Vet du vilka ämnen som fortfarande är orörda?
Föreslå dem! Låt oss tillsammans belysa det som är viktigt.
