Vilius Kavaliauskas: Ett svenskt lyft för vår frihet: 1989 ansåg vi oss också vara fria människor
Även bland motståndarna var det förvåning, men på ett annat sätt: ”Terleckas tillsammans med Paleckis?…”
Endast ett fåtal vittnen – Justas, Antanas Buračas och Profesorius – återstod från detta otroliga möte, vars foto lånades ut av Justas Paleckis.
Det sägs att Arvydas Juozaitis, som var inbjuden till Gotland, valde en större publik – en rockmarsch.
Men det förminskar inte förtjänsterna hos alla dem som redan 1989 funderade på staten.
Överhuvudtaget skulle det vara intressant att veta hur det ”svenska fotavtrycket” kom till.
1991 skrev jag en artikel för Dagens Nyheter, Stockholms största dagstidning, om svensk underrättelsehjälp till det litauiska motståndet under efterkrigstiden.
Tidningen jublade, betalade ett stort arvode och sade sedan sorgset att den inte skulle trycka den, eftersom sådana saker omfattas av ”100-årig sekretess”.
Kanske är det därför vi inte vet allt?
Och 1989 påminde svenskarna Litauen om sig själva ännu en gång.
Den svenske utrikesministern Sten Andersson kom till Vilnius (Moskva hade förbjudit västerländska politiker att besöka de baltiska republikerna, och de åkte inte dit på grund av annekteringsstriden).
Jag minns bilden som imponerade på många – en smal, sympatisk minister med ett imponerande entourage i fina kostymer.
På hösten samma år bjöd den svenska regeringen (!) in två litauiska journalister – Rimvydas Valatka och mig – på en kreativ resa.
Vi skrev 15 artiklar på en vecka, täckte hela Sverige – från den blivande statsministern Karl Bildt till en strikt fängelseregim och en nattpolisstyrka för att skydda prostituerade.
Vi var ännu inte ett land, men vi sågs redan som ett av våra grannar.
År 1989 betraktade vi oss också som fria människor.
Nästan svenska.
